Eftersom jag brukar hävda att jag kan konversera alla ämnen så borde jag kunna skriva om dem också. Nu är turen kommen till p. Jag har i och för sig ett särskilt förhållande till bokstaven p men av en annan anledning. Helt kort handlar det om när jag satt ensam med så kallade överkursuppgifter för de som kunde läsa vid inträdet till grundskolan. Dom andra hade skrin med små pappbokstäver som man kunde sätta ihop till ord. Jag var oerhört fascinerad av språket och ville nog mest av allt vara med. Men nu var det så att jag och en lärardotter förpassats i ett hörn för att läsa tråkiga böcker. Jag minns särskilt när dom kom till bokstaven p. Då fick man uttala p med papperslappen p i handen framför munnen. Om p:et blåste bort hade man uttalat rätt. Fattar ni vilken grej för en liten kille? Jag fattar.
Jag var alltså liten redan då. Inte bra ur pubertetssynpunkt. Jag minns igen. Minns en dag i badhuset. Jag och min bästa kompis duschade med badbyxorna på. Jag vet inte varför han gjorde det men i mitt eget fall vet jag. Huvudet kortare. Visar fortfarande vid 35-års ålder leg på systemet. Kan ni tänka er hur det fungerade i sjuan? Jag kan berätta. Inga hår på snoppen där inte. Inte på så många andra ställen heller för den delen. Utom på huvudet, i överflöd skulle man kunna säga. Ingen överdrift. Den elaka badvaktmästaren kom in. Jaså grabbar, inte kan ni duscha med badbyxor på. Kalkat, var min tanke. Okej min kompis hade nog badbyxor i rent medlidande. Han var alltså helt normal. Jag minns fortfarande hur det var att befinna sig där i omklädningsrummet. Att killarna som uttalade de förnedrande orden numera är att betrakta i det närmaste som socialfall visste jag ju inte då. Bara anade. Knappast någon tröst. Från och med nu var jag stämplad. Den där jävla pluggisen som är totalt underutvecklad.
Som om det inte var nog med det jag hade även min farmors superskor på mig. Tyvärr var det bara jag som förstod det fantastiska i dessa skor. Dom var lätta som luft. Gjorda för att gå långt och mycket. Vid brickinlämningen stod han. -"Vilka sexiga skor, ha ha ha." I sjuan kan man inte försvara sig mot en kille som åker Puch Dakota. Numera ångrar jag inget. Jag är en gångare av klass. Slår det mesta. Killen med Dakotan kan man se raglande omkring på stan. Utslagen skulle en del säga. Jag förlåter honom, han hade nog ganska knäppa föräldrar. Men tyvärr hjälpte det inte mig då. Tjejer fick man försöka tänka på i smyg. jag hade min egen lilla tjej på gatan. Sedan kom min kompis och tog henne och förde iväg henne till ett tak. Vi lekte en lek som gick ut på att rulla nerför ett tak omslingradandes sin käresta eller vilken annan som fanns tillgänglig. Knappast behöver man vl säga att jag fick stå nere på backen. Med det självförtroendet fanns liksom inga andra alternativ. Jag var nog för liten och dum för att upptäcka de eventuella fans som kanske fanns i omgivningarna. Jag märkte att dom andra hade en oerhörd respekt. Jag var ju trots allt en stjärna i skolan. Jag hade en arbetsledande talang som gick utanpå det mesta redan i mellanstadiet. Totalt motsägande att ett mobboffrer kunde styra och ställa men jag hade som sagt var en sorts respekt. Jag kunde ju nästan allt. Rent teoretiskt borde åtmisntone någon av alla de tjejer som fanns där kunna gilla en sån typ. Men jag märkte ju inget. som sagt var.
I åttan började jag faktiskt se att vissa tjejer fnissade onormalt mycket när jag gick förbi. Uppmärksamheten skärptes allteftersom. Sedan minns jag inte så mycket mer förutom att jag inte alls minns när håren kom. Märkligt kan man tycka men jag kanske förlikade mig med situationen sådan den var.
Hans Wikberg 1998
