Prosa och annan text

lördag 22 november 2014

Varken jag eller någon annan är perfekt.

Fulländad, utmärkt.
Vi har nått fram till en tid i jordens utveckling då vi alla kan bibringas uppfattningen att det är möjligt att bli perfekt, att vara perfekt. Inom varje område finns det alltid någon som är fulländad inom något område. Jag vet precis hur det är eftersom jag alltid har mätt mina egna prestationer mot de bästa inom snart sagt varje område vare sig det gäller jobbet eller privat. Det som räddade mina tonår var förmodligen det faktum att det inte var lika lätt att hitta alla dessa perfekta, lyckade, duktiga och för att inte tala om de snygga eller bara allmänt underbara människorna.
Om vi ska titta på vilka måttstockar som gällde under mina känsligaste tonår så blir det till att leta. Sporthjältar var inget för mig efter min halvhjärtade och ganska korta karriär som vänsterytter i Essviks AIF. Jag var väl inte så pjåkig i kvartershockeyn, snabb på skidorna och cykeln men det räknades inte i min värld vad jag kan dra mig till minnes.
Vad det gällde skolarbetet saknade jag totalt alla ambitioner utan det var något naturligt, det bara fanns där att jag alltid var bland de bästa vad det gällde skolresultat.
Jag kan faktiskt inte minnas en enda förebild eller att den unge Hans överhuvudtaget bekymrade sig över att han inte var perfekt eller inte tillräckligt bra. Jag kan minnas enstaka förebilder, som en av Sveriges IT-pionjärer en av skaparna av ABC80, Karl-Johan Börjesson.
Innan vi lämnar mina torftiga minnen avslutar jag med det jag kan minnas att jag kände som en brist hos mig själv vilket å andra sidan upplevdes som gigantiska brister. Först var det ju detta med att jag kände mig så fruktansvärt blyg och tystlåten. Jag hade inget att säga tyckte jag, detta trots att min välutrustade hjärna var fylld till bristningsgränsen med allt från kärlekshistorier till tvåtaktsmotorers förbränningsteorier. Det andra var ju det här med att jag var så liten och klen. Jag jämförde mig ständigt med allehanda muskelberg och andra vältränade och välväxta killar. I min bubbla var det inte ens överhuvudtaget lönt att säga minsta lilla ord till en tjej om man inte hade rejäla biceps. Totalt skruvat, jag vet. Eller jag vet numera men inte då. Och där finns en öppning mot nutiden.

Först bakgrunden.
Sverige har haft många goda år som ett världens rikaste länder vilket till viss del inte krävt några särskilda ansträngningar. Vi har haft det ganska lugnt och cashat in pengar och välstånd utan några större ansträngningar. Nu börjar konkurrensen flåsa oss i nacken och vi vet spelreglerna. Arbetslivet är en hård tävling och man måste vara perfekt. Det är heller ingen konst att klicka fram alla de som lyckats riktigt bra. Om man av någon anledning sätter ribban lägre finns det alltid någon till hands som är bättre.
Där har vi liksom utmaningen. Många jobbar numera väldigt hårt men i utvecklingsländerna jobbar man galet hårt och utbrändhet är knappast något problem. Man kan bara plocka in nya och lite offer är inget man bekymrar sig om. Och politikerna låtsas inte om utmaningen att vi troligen kommer att få det lite jobbigt att finansiera all denna fantastiska välfärd framöver.

Åter till individen.
Vi har en kropp och hjärna som är optimerad för ett liv på savannen och vårt flockbeteende följer samma mönster som fiskstim eller fågelflockar med den ganska stora skillnaden att det även gäller våra åsikter. Vi dras till varandra men vill ända ha ett visst litet avstånd. Där uppstår vågmönster i allt från tragedier där utrymningar gått snett till hur demokratin i ett viss land utvecklas.
Drivkrafterna hos varje individ samspelar med andras och det rör sig obönhörligen i någon riktning.
Man vill vara världens bästa förälder och det utan att ha funderat om vad barnen anser sig behöva. På jobbet tävlar man om löneförhöjningen för att kunna finansiera alla de yttre attributen som krävs i ett perfekt liv. Man vill vara den perfekta partnern och ha världens bästa sex vad nu det är. Man ska vara snygg och vältränad för att ens räknas. Numera börjar Vasaloppet och liknade bli mer av det grundläggande i en motionärs liv. Förr kunde man räknas om man hade en ful träningsoverall och joggade lite någon gång ibland.
Tiden räcker aldrig till och man jagar allt fortare efter det perfekta.

Finns det någon lösning?
Inte vet jag och jag börjar bli arg på politiker som blundar för utmaningen och odlar myten att just deras justeringar i någon diffus "fördelningspolitik" eller en ny betygsskala är lösningen. De mest radikala kan inte hitta på något bättre än stopp för all invandring eller kanske att döda alla kapitalister eller vad det kan vara.
Tyvärr är jag aningen pessimistisk och skulle behöva ha lite uppiggande nyheter på området.

Vad har du gjort själv då som är så förbaskad stöddig och ser ner på oss andra som kämpar?
Jodå, tackar som frågar. Jag har sedan länge försökt att rensa bort det som inte är viktigt för mitt välbefinnande. Det har inte varit särskilt kostsamt eller besvärligt och har fungerat förvånansvärt bra.
De lågt hängande frukterna är att ha ett fult hem med lite lagom ostädat och att släppa det där med att vara världens bästa förälder jämfört med andra fiktiva föräldrar. Det räcker med att vara världens bästa förälder för just dina barn. Fokusera på det väsentliga. Ditt barn kommer ändå aldrig att bli en ny Zlatan eller Foppa. Nu pratar vi om kärnan i ett bra liv. Nummer ett, trygghet, trygghet och mera trygghet. Det ska fan inte snickras, jobbas övertid eller vad nu är de första åren. Det är som att låna pengar och inte amortera och att lägga räntan på skulden. Nä, 100% fokus de första åren. Inget litet barn ska behöva somna utan att högläsning ur en bok. Inget litet bara ska behöva vakna och uppleva att föräldrarna är borta. Inget litet barn ska någonsin behöva uppleva villkorad kärlek. Och varför i hela friden använda ett annat språk när man pratar med barn oavsett ålder.
Ett litet barn bryr sig knappast om vilket kakel det är i badrummet eller om deras kläder alltid är nytvättade i alla lägen.
Det är lite som med ekonomi tycker jag, låna nu och lev loppan och få det sämre sedan eller ta det lugnt med lånen av både tid och pengar. Möjligheten finns att att både du och världen finns kvar när ditt barn klarar sig självt.

Nu tröttnade jag lite på det här temat och ska krypa ihop med sonen i soffan framför Star Wars V med varsin IMDB-app för att diskutera handling, skådespelare eller hur man hanterar kampen mellan gott och ont.

Numera finns det utrymme för mig till tid framför datorn. Den tar jag ut från mitt bankkonto som blev välfyllt under småbarnsåren.

måndag 23 december 2013

Vad är det för fel på dig då lilla vän?

Gång på gång varnade den lilla lampan för hög vattennivå. Inte kunde väl jag veta att det skulle gå så illa. Redan innan jag tog mig fram till bänken hade det lilla jag visste om livet utanför min bubbla blivit inaktuellt.
På bänken däremot, där var allt så enkelt. Man sätter sig ned och inväntar. Ett klockslag, en händelse eller bara en ingivelse. När inväntandet är över reser man sig och går vidare.

söndag 27 oktober 2013

Kanothajken 1997

Jag kan inte påstå att V8:an mullrar men skönt åker man. Diplomaten Udo Pescher visste nog vad han gjorde när han i slutet av 80-talet satt på kontoret hos den lokale Audiåterförsäljaren och räknade upp alla tillbehör han skulle ha. Cigarettändare var nog det första han prickade för i den gedigna tillbehörslistan. Men den här historien ska inte handla om inrökta importbilar från Tyskland utan om hur vi gjorde allt för att förstöra K/M:s (Konstiga Föreningen för Underliga Män och Kvinnor) kanoter.

Några av oss åker i Klas lyxkärra mot första anhalten som är ett till synes oansenligt gatukök i Sörberge. Därinne härskar en parant dam som med van hand slänger på hamburgarna på stekhällen. Vi är 10 stycken så det så kallade lunchstoppet består mest av väntande. Under tiden hinner det utspela sig ett drama med en anställd som känner sig inkallad i den bråda stunden men damen i gatuköket förnekar att hon beordrat dam nummer två att inställa sig för tjänstgöring. Diskussionen maler på ett tag tills tvåan ger sig av till chefsdamen som verkar bo i närheten.

Vi åker till dansbanan i Ljustorp och lämnar vagnen med kanoterna med den mat vi inte behöver under den inledande vandringen (gömd?) i kanoterna. Solen lyser och allt verkar frid och fröjd. Det är ganska mycket vatten i Ljustorpsån och enligt SMHI skulle vårfloden kulminera nere vid kusten denna helg. Det kan bli en trevlig paddling med god fart i det strömmande vattnet.

När vi klarat av en komplicerad serie med utplacering av bilar, vagnar och mat spridda över Timrå kommun kan vi lasta ur ryggsäckarna och titta på kartan. Det blir en ganska lätt vandring över en bro och över ett berg och sedan ner till Ljustorp på stigar och mindre vägar. Henke och Sofia, nej jag menar Sofia och Henke smider en hemlig plan med en djävulsk omväg uppför ett stup och sedan genom obanad bergsterräng. Dom andra ser lugna ut så dom verkar inte ha hört något.

I vilket fall travar vi på neråt Mjällån och bron som leder till andra sidan där stigen fortsätter. Tydligen har den förmodat illvilliga skoterklubben i Timrå byggt en skoterled här för jag ser flera förfulande skyltar i det i övrigt bildsköna landskapet. Nere vid ån står det också en skoterledsskylt men ingen bro. Den var väl i vägen för skoterleden. Den djävulska planen behöver ingen hjälp på traven utan vi drar iväg genom den snåriga sumpskogen mot en bro som ligger 5 km uppströms. I min slimmade packning finns det inte mycket utrustning för att forcera iskalla vattenpölar, flera dm djup snö, vassa kvistar och annat besvärligt. Det blir till att bita ihop och trava på med Tevasandalerna, barfota och i shorts. Jag konstaterar att solen nästan värmer här nere i den täta skogen. Mer än halva gruppen ger snart upp och beger sig upp på den asfalterade vägen. En kärntrupp bestående av två rutinerade ungkarlar och ett nyförälskad par kämpar på mot naturens krafter och får snabbt belöning för mödan. En femtiotals Peugeot ligger i ån med de välformade framskärmarna riktade mot skyn som i en hyllning till framtiden och tvålkoppsbilarna som kom några år senare. Sofia hittar massor av konstiga svampar men inte en endaste minsta grottsvamp. Invuxen bland grova björkar står en Scania lastbil utan motor.

Sedan följade en hård och händelselös vandring med bortdomnade fötter. Väl framme vid vägen som leder ner till bron så sker jag en skylt med en kaffekopp. Först tror jag det är en hägring men sedan inser jag att vi är vid Västanåfallet. Naturligtvis är inte kaffeserveringen öppen så det är bara att bita ihop igen och dra vidare tillsammans med de andra som väntat vid en omysig rastplats helt utan värme. Dom verkar rättt nerkylda faktiskt.

Efter en lång promenad efter en skogsbilväg som inte finns med på kartan väljer vi att stanna vid en bäck med ett litet skogsparti. Micke tar fram den jättelika presseningen ur sin ännu större packning. Lite orättvist kanske att han ska bära presenningen som redan är stor och vältränad. Sedan ser det ut som vanligt, Henke jobbar flitigt med sågen och yxan och jag springer omkring och samlar träpinnar. Snart kommer vi till det väsentliga. Under matlagningen märker vi att jalapeno-chilin känns som smaklös parika. Panik utbryter först men efter en stund lugnar vi oss och fortsätter med kryddningen väl medvetna om risken att maten blir smaklös.

Dagen efter traskar vi iväg längs skogsbilsvägen ner mot Ljustorp. Inget särskilt händer och vid lunchtid är vi framme. De av missväxt drabbade ljustorpsbönderna har naturligtvis snott vår mat som vi lämnat på kanotvagnen. Anders kylförvaring nere vid ån var intakt så färskvarorna finns kvar. För att lura av bönderna lite mat till söndagsmiddan väljer vi ut fyra fagra unga kvinnor. Utrustade med 25 kronor ger de sig ut på byn med ett enda uppdrag, att ha med sig minst lika mycket mat som vi blivit bestulna på. Sccoutskjortan är på med halsduken prydligt runt halsen. Med käcka spänstiga steg med solsken i blicken försvinner dom bort mot okänt land. Vi andra ligger runt elden och grillar korv med varsin lättöl i handen. Jag behöver väl knappast säga att uppdraget lyckas men så var det. Tänk vad lätt livet är på landet.

En stund senare sitter vi i kanadensarna och glider neråt med god fart i den välfyllda Ljustorpsån. En kvinna som promenerar längs ån pratar om ett stopp som inte ska gå att komma förbi längre ner.

Rätt snart går startskottet för fotbollstävlingen, Henke som är ensam i kanoten bärgar en läderkula av god kvalitet. Micke och jag känner hur adrenalinet rinner till. Vi lägger oss i täten för att inte missa något.

Stoppet dyker snart upp och visar sig bestå av ett omkullfallet träd som samlat upp stockar och kvistar. Med en såg och lite arbete så blir det en ränna att paddla genom. Jag blev rätt kall om fötterna av att stå i vattnet på kvistarna och riva i fördämningen så jag lägger hö på durken och tar av mig sandalerna. Jag hinner tänka på att dom borde sättas fast innan jag ser den, bollen, av läder med svarta fält. Snabb titt bakåt, Henke syns inte till och sedan full fart mot bollen som fastnat i ett träd. Innan jag vet ordet av så ligger jag under vattnet 10 meter nedströms fyndplatsen. Först då inser jag hur kraftig vårfloden är. Vi ligger där i vattnet och flyter neröver och tittar på de lodräta kanterna. Så småningom hittar vi en minimal lerhylla där vi får upp kanoten och mina tevasandaler.

Nu ska min minipackning genomgå ett hårdhänt test. I ryggsäcken har jag förutom 10 kg vatten ett par regnbyxor och ett par långkalsonger. På min våldsamt skakande kropp hänger det en fleecejacka, en superunderställströja och ett par shorts samtliga genomblöta av iskallt smältvatten. Jag skakar ur det mesta vattnet ur jackan som sedan åker på igen utanpå den blöta men den relativt sett någorlunda värmande tröjan. Långkalsongerna och regnbyxorna får värma benen. Sedan fortsätter vi resan väl medvetna om att Henke nu har två fotbollar och en tennisboll! Förnedrande.

Vi stannar för natten på en rastplats för snöskotrar med alla de karakteristiska kännetecken på skoterverksamhet; eldstad med sittring fyra meter från elden, en flaska avfettning, redskap för att avverka stora mängder skog och en gigantisk vedtrave.

Resten är historia och nu laddar vi för nästa års fotbollstävling.

Hans Wikberg 1997

Skidhajken 20-22 februari 1998

Den numera klassiska skidhajken arrangerades i vanlig ordning av Grovers scoutkår.

Elljusspåret var släckt. Elitmotionärerna hade lämnat arenan. Nu var det fritt fram för träskidor och stålstavar. Ingen hade vallat för nysnö och eftersom det inte var nysnö så gjorde det ju inget. Föret var närmare våt grovkornig snö eller på klarspråk, våt is. Några hade pulkor och eftersom dom ansåg att pulkor var bra om man har bakhala skidor hade dom naturligtvis valt ovallade smala plastskidor. Första etappen var hyfsat brant men inte så lång och efter 5 minuter var vi framme vid dagens hajkplats. Nu skulle vi börja tävla. Knappt hann man få av sig skidorna förrän hajkledningen skrek och hojtade om uppställning patrullvis. Ploppa is på en belysningsstolpe? Grovers lag vann knappt över Matfors som kom tvåa. Trötta lommade vi tillbaka för lite samkväm vid elden och sedan somnade vi vid midnatt.

Som vanligt var Henke igång med tuppen och innan vi andra ens vaknat riktigt hade han fixat en eld och kokat gröt. Fast den här gången hade han lyckats skrämma upp Micke som fick ta hand om gröten. Eftersom han aldrig äter frukost blev gröten precis så äcklig som man minns att gröt brukar smaka.

Att Henke inte kan sova på morgnarna eller inte gå och lägga sig före gryningen vet vi sedan länge vad det beror på. Han har ett vanligt tunt och hårt liggunderlag som gör att man bara kan ligga ner korta perioder i taget. Tyvärr har han efter mycket letande hittat en flickvän med samma bedrövliga smak för liggunderlag. Förmodligen skulle alla som någon gång varit på hajk med Henke bidra till en insamling för att köpa ett Therm-a-Rest liggunderlag till honom. Dagens första programpunkt var en tävling. Vi skulle göra en Tonfun. De lyckliga som haft en vic-64 visste att det är en sorts asiatisk krigare. Vi byggde en liten tonfun-figur i snö med ett kraftig svärd. Matfors byggde en anordning för massage av domarna. Under massagen skulle domaren underhållas av en sorts fe i skepnad av en ung fager kvinna. Ett mycket lumpet försök att slå mynt av Sverkers svagheter.

Nu fick vi en karta och en korthuggen instruktion om att ta oss till Svanängsstugan. Riktningen var solklar som vädret inte var, rakt upp för branten. Inte var det något skidspår heller. Våra motståndare med pulkorna hade en kämpig förmiddag på de extremt bakhala plastskidorna. Att dom sedan var klädda för stillasittande i 20 minusgrader underlättade ju inte precis.

På vägen upp passade Malin och Orvar på att i smyg förstöra sin utrustning för att kunna komma undan en smitning med vårt medlidande. Så mitt i backen tappade Malin sulan på sin pjäxa. Turligt nog hade hon valt dom smalaste skidorna med den modernaste bindningen. Trots att vi ägnade säkert en timme åt att försöka få fast en känga på skidan kunde hon komma undan och tog bilen till Medskogs. Som av en slump hade Orvars remmar till den ofantlig tunga pulkan gått sönder nere i backen så den fick Malin ta med sig till Töva.

Vi andra vinglade vidare i den extremt blöta snön. Här och var hade skotermarodörer omvandlat snön till våta isgator. Kärntruppen i Grovers stolta lag som nu decimerats till 4 personer efter Claes och Malins flykt kämpade på och nådde Svanängsåsen efter en dryg timme. Vi förbarmade oss över kaffet och mackorna som serveringspersonalen fixat till synes helt i onödan eftersom ingen annan var ute på skidor denna grådisiga lördag. Som tack för att affärerna gjorde ett kraftig uppsving strax före stängningsdags fick vi några vedträn till lunchen.

Hans plockade fram sin portabla snöslunga ur ryggsäcken och tog bort snön framför vindskyddet och runt eldstaden. Det var visst någon tävling. Oklart vad den gick ut på men fort gick det.

Nu var alla framme så vi lagade till lite mat. Det var hackade jalapeños och vitlök kryddade med lite korv och pasta. Vi fick knappt svälja det sista av maten förrän programkommittén tjatade om tävlingar igen. Något skulle fångas en bit bort och vi skulle göra ett redskap för detta. Två stålstavar från armén och en hängsnara längst fram med ett reglage vid manöverplatsen. Efter de 10 stipulerade byggminuterna gick vi till tävlingsplatsen och fick se hur Matfors hade tjuvstartat. Dom bara svepte ner kakorna från snöhögen med en helt omodifierad stav. Mannen vid manöverplatsen måste ha lidit alla helvetets kval med den klumpiga och omoderna konstruktionen. Undrar var yrkesinspektionen är så´na här gånger? Grover kunde dock med överlägsen elegans och lätthet manövra sin kakfångningsmaskin utan risk för överansträngning och olyckor.

Man kunde se skräcken i Henkes ögon när någon började prata om att stanna på Svanängsåsen över natten. Sofia skulle komma på kvällen och hon ville visst inte åka skidor. Han var alltså pressad att få alla ner till allfarvägen. Lite motvilligt packade vi ner allt i ryggsäckarna igen och ramlade nerför de oerhört branta skidbackarna. Det isiga föret gjorde att farten var väl hög för våra högt lastade ryggsäckar. Näsbromsen användes flitigt och en del använde sig av den klassiska bromsmetoden; kasta dig ner och försök förankra stavarna så långt ner i snön det bara går.

Innan alla var nere vid Medskogs var det nästan mörkt och Östtjärn lockade mindre än någonsin. Eftersom Claes och Malin dykt upp till fots och därmed bevisat att bilvägen inte var långt borta tillät Henke att vi fick slå läger inne i skogen.

Vi byggde en hajkplats typ 1A med eldplats och vindskydd runt omkring. Grovers vinskydd var dimensionerat för en invasion av vackra damer utan någonstans att sova. Ja, killar fanns det ju redan så vi såg till att marken inne i vindskyddet var preparerad för att passa för tjejer och deras särskilda behov.

Middagen bestod av jalapeños med vitlök. Kryddningen var nu lite mer fantasifull med strimlade köttbitar, ris, lök, paprika. Några som måste ha haft munsår tyckte det var lite starkt men alla vi andra åt med god aptit. Kakorna från Svanäng försvann snabbt ner och sedan var det bara efterrätten kvar. Lite fruktkompott utan grädde och sedan somnade alla ovaggade. Utom Henke förstås. Han skulle minsann inte sova utan han skulle gå ner till parkeringen och titta om Sofia fått med sig bilen från Mora utan bucklor.

När vi vaknade var vindskyddet fullt men inte som vi trodde utan det var dom gamla vanliga som låg där. Henke var uppe och gjorde gröt, fattades bara annat. Sofia tjattrade om skidspår med vatten och is. Allt var som vanligt och det var bara att ta det lugnt och vila en stund till. När till och med Claes börjat röra på sig fanns det ingen återvändo.

Dagens första tävling lät inte vänta på sig. Nu skulle vi göra en hoppbacke för pet-flaskor. Matfors var först ut och tack vare flera grova regelbrott kom deras flaska 2 dm. Behöver väl knappast tilläggas att Grovers flaska flög elegant i minst 2 meter.

Väl nere på parkeringen skulle vi ha snöbollskrig med regler. Regler i snöbollskrig? Striden böljade fram och tillbaka. Fast mest fram från vårt fort i sett i alla fall. Grover fick med sig flera flaggor utan nämnvärda förluster. Men sedan spårade det ur och Henke tog fem flaggor medan Sverker i bedrägligt syfte vägrade ge upp trots flera träffar. Ja, tävlingsledningen var faktiskt med i motståndarlaget och Sofia var domaren som inget såg. Bara en så´n sak!

Sedan var det prisutdelning och alla vann. Dessutom behöll ledningen alla priser.

Trots alla jobbiga upplevelser och all konkurrens kunde vi enas till slut tack vare scoutsången och solen som nu lyste med full kraft.

Vi drog alla hemåt med ett leende på läpparna och röklukt i kläderna.

Från Grover deltog:
Miggan
Maria
Micke
Malin
Claes
Hans

Från Matfors:
Maria
Jenny
Katarina
Linda
Orvar

Hajkledningen från Grover:
Sverker
Henke
Sofia

Vid tangentbordet, Hans Wikberg

Grovers Scoutkår 1998

Semester 1998

25/6
När jag varit ledig i nästan en dag så var det dags. Lite campingliv är ju alltid trevligt, tänkte jag och började packa. Först skulle jag vandra ner mot Hälsingland, trodde jag. Efter en nerpackad pryl skulle jag först cykla en bit och sedan gå. Efter tre prylar skulle jag göra något helt annat. När jag kom hem efter ett besök hos fröken Blixt på den stora affären så hade jag bestämt mig för att cykla norrut och sedan gå runt lite i Höga kustenområdet. Packningen minimerades och rymdes plötsligt i en 45-liters ryggsäck. Med en hel del besvär förankrades den på en minimal pakethållare som dessförinnan skruvats fast i en cykel i barnstorlek. I ryggsäcken låg det några plastkläder, lite mat, tält, sovsäck, liggunderlag och några småprylar.

Vid halvsjutiden hade jag lyckats baxa ner den något svårhanterliga cykeln till vägen utanför mitt hus. Första paus vid Stavreviken efter 21,7 km på ganska exakt en timme. Halvvägs till Stigsjö ute i storskogen uppehåller sig två rävar på vägen varav den ena är liten och därför springer runt i diket utan att notera min närvaro. Först är det ganska kul att stå och betrakta rävarna, sedan mindre kul och till sist inte ett dugg kul med alla myggor som suger blod på mina bara ben. Den stora räven sitter bara mitt på vägen och stirrar på mig. Jag cyklar närmare och inget annat händer än att jag kommer just närmare. Det är då jag börjar tänka på vassa rävtänder som biter i mina ben och jag försöker skrämma bort rävarna. Det händer fortfarande inget så jag skrämmer lite mer och då vaknar den lilla räven i diket och går inåt skogen. Den stora räven reser sig lugnt upp och vandrar efter.

Så småningom hamnar jag i Härnösand och känner att jag bara måste cykla uppför Vårdkasberget. Vid 24-tiden somnar jag utan vare sig vaggvisor eller andra sömnstimulantia.

26/6 Kl. 11.25
Jag sitter fortfarande i tältet och grejar med mat, te och nu senast kaffe. Vädret växlar mellan sol och regn. Det känns behagligt att bara sitta och lyssna på fåglarna och havet i fjärran. Förmodligen lämnar jag cykeln här och tar bussen istället. Min packning innehåller inte många kläder (1 jacka) som skyddar mot regn. En kartstudie över ruttens höga halt av E4 gör valet lättare.

Nu är det plötsligt kväll och jag sitter i tältet som flyttats till Skulebergets topp, lite i skymundan på en klipphylla. Det är ju campingförbud häruppe. Tältets förflyttning från busshållplatsen i Ullånger var inte helt smärtfri förutom i tårna som var bedövade av kylan, långbyxor vägde alldeles för mycket. 8 grader ser det ut som på liftvaktens termometer. Somnar ovaggad idag också.

27/6 kl. 10.00
Ätit blåbärsgröt och håller på med kaffet. Liften startar 9.35 och de första turisterna kommer upp en halvtimme senare. Man ser när de kliver på och av för då saktar korgliften in. Jag själv tar det lugnt och tittar ut över Dockstabygden. Lite väl mycket oväsen nu med både E4-an och liftens skrammel. Läser lite i Åka skidor som jag köpte på macken i Docksta. Vädret är halvmulet och fortfarande kyligt när solen går i moln. Vattnet till pulverkaffet måste svalna lite innan man häller det i lättviktskåsan av mjukplast. Kaffet smakar väl mycket av plast annars. Kanske ska man inte spara vikt på kåsan i första hand tänker jag.

Jag haltar nerför Skuleberget på ömma fötter och tar mig till övergången av E4-an vid Magdbäcken. Jag sköljer av mina två plagg i bäcken och tar skyndsamt på mig de blöta plastbitarna. Förmodligen är det inte helt lyckat att springa omkring naken på E4-an. Nu vidtar den tråkiga promenaden på stigen mot Käl som bara trampats av hästhovar ser det ut som. Mycket lerigt men jag går barfota så det gör inte så mycket.

På halva sträckan från Magdbäcken har någon satt upp en skylt med ordet "Grotta" på. Oemotståndligt så klart och jag lämnar den mörka skogen för kanske en kilometers promenad upp mot ett ganska klippigt område. Nästan uppe vid grottan hör jag ljud som låter som när man slår pinnar mot en trädstam. Det var det också, en turist som förmodligen skulle skrämma bort det otäcka djuret (jag som smög barfota).

Grottan är en strandgrotta så jag kunde inte använda ficklampan här heller, helt onödiga gram hittills. Stigen övergår snart till en ännu tråkigare bilväg och det är lätt att förstå varför leden hittills varit så igenväxt. Nere vid pakeringen i Käl står det en del bilar och jag noterar att Jonas slutavverkat sin skog som gränsar till Skuleskogens nationalpark. En som skulle kunna vara Jonas åker förbi i en skruttig pickup. Kanke räcker inkomsten från kalhygget till en ny. Som vanligt försöker Skogsvårdsstyrelsen döva samvetet med en massa skyltar om miljöanpassat skogsbruk och annan skogsinformation.

När jag suttit i solen nere på sandstranden i Kälsviken en stund och hunnit dricka kaffe på maten noterar jag ännu en nackdel med min packningsanorexia. Det är fötterna som aldrig krånglat förut som nu är odugliga för alla farter över den som en stapplande gångsstil medger. Jag har ju faktiskt höga och motsträviga fotvalv och det är tydligen skäl nog för att jag ska ha kraftiga skodon på såna här vandringar. Barfota eller med Tevasandaler fungerar nog fötterna bara utan packning. När jag slutat ömkat mig själv sätter jag upp tältet bakom några granar på stranden där jag har utsikt över vad som försiggår utan att röja min närvaro. Jag sköljer av mina kläder för andra gången idag men nu behöver jag inte sätt på mig blöta kläder. Nu hänger jag kläderna i en gran och lägger mig själv på liggunderlaget och läser om skidåkning i Argentina. Solen lyser och sanden är varm, ganska trivsamt faktiskt.

28/6 kl.12.30
Fortfarande fast i Kälsvikens paradis. Solen lyser nu från nästan molnfri himmel. Folket kommer och går borta på leden. En familjebåt lägger till vid stranden. Kombinationen motoriserad gummibåt på släp och barn brukar betyda oväsen. Men det tar någon timme innan barnen badat klart och ska åka båt, i samma stund avgår jag mot Näskebodarna. Genom att följa stranden undviker jag effektivt Slåtterdalsskrevan och eventuellt sällskap. I Näskebodarna ser jag ett gäng bestående av fyra personer varav minst en riktigt vandrare med grova kängor, fläckiga byxor, jätteryggsäck och tillhörande kvinnlig beundrare. En ynklig liten typ som stapplar runt barfota med en miniryggsäck tittar dom inte ens åt, dom riktiga vandrarna. Senare ser jag samma sällskap på en strand där dom slagit upp sina rymliga tält med ståhöjd och silverbeläggning att spegla sig i. Dom har en boll att sparka av sina aggressioner på också. Inte så märkligt att ryggsäckarna blir stora.

Snart kommer jag ikapp ett gäng tjejer med en hund och som vanligt lyckas jag stressa upp deras tempo. Givetvis snubblar en av dem på en rot och jag glider förbi. Tjejer med hundar är alldeles för intressant för att jag ska kunna gå normalt och vara trevlig.

Senare under dagen frågar en sommarstugeboende varför jag går så fort. Jag blir skyldig svaret och säger heller inget om att mina fötter smärtar och att jag dragit ner på tempot. Efter nationalparksparkeringen i Näske blir det ensamt på leden igen och jag kommer till Köpmanholmen där jag shoppar lite att fylla upp ryggsäcken med.

Balesudden är målet för kvällen och där finns en tjärn uppe på berget med kristallklart vatten. Det enda levande som syns i vattnet är några tusen grodyngel och två små fiskar. Tältet åker upp på en klipphylla längst ut och högst upp på udden. Utsikten ikväll blir bl.a. Trysunda och Skrubban som är mitt nästa stora expedtionsmål. Där ska jag ta mig in i de jättelika sprickorna på något sätt. Synd att klättergrejorna ligger kvar hemma.

Utsikt från Balesudden, Trysunda och Skrubban.

29/6 kl. 9.00
Vaknar av att solen värmt upp tältet väl mycket. Under natten har det regnat men nu är det nästan molnfritt. Nere på stranden sitter jag och torkar kläder en stund. En liten orm ålar förbi alldeles framför mina fötter. Den verkar betrakta mig som ointressant och helt ofarlig. Jag såg inte vilken sorts orm det var. Det blir inget besök vid grottorna jag såg en skylt om under kvällen före. Fötterna är inte i skick för att gå tillbaka efter leden för att titta på grottor.

Under eftermiddagen når jag Domsjö med nästan odugliga fötter. Nu blir det lite vila för fötterna några dagar och sedan tar jag hyra på en båt för att förhoppningsvis kunna göra ett besök på Skrubban och så småningom dyka upp i Sundsvall igen.

1/7
Idag lånar jag en bil och åker till Gideå för att besöka Skallebergsgrottan. Skalleberget är ett fint berg med fantastiska sprickor. Grottorna har gjorts lättillgängliga med stegar och skyltar. Till och med hjälmar finns att låna. Personligen hade jag gärna varit utan detta stöd och allt skräp och bråte som fanns på berget. I Jämtland har dom värmeljusen som skräpar ner. I Ångermanland är det stegar. I Medelpad har vi, ja vadå? Jag är förmodligen hemmablind men jag kommer inte på något särskilt som skräpar ner i våra grottor. Idag hade jag den lilla hunden med så jag tittade mest bara ner i de bottenlösa sprickorna. En lustig sak är att dom lutar, sprickorna, och är ganska smala, kanske 1 meter. Nästa gång tar jag med mig rep och annan utrustning så jag kan fira mig ner själv utan hjälp av stegarna.

2/7
Nu jobbar jag för mat och husrum med att laga traktorer och elverk. Idag var det lite målning på en traktor. Har jag tur kan det bli lite hundpassning också. Maten och kaffet är okej så jag stannar nog någon dag till.

3/7
Idag avgick en båt med destination Sundsvall. Jag mönstrade på med en mindre komplettering av garderoben. Om jag ska äta middag vid kaptenens bord måste jag se någorlunda proper ut. Vi ankrar upp på Trysunda vilket passar mig utmärkt. Myggorna drar fram i stora svärmar och anfaller med en affektivitet jag sällan sett maken till. Beror det på den hårda uppväxten i den vindpinade skärgården?

4/7
Jag fyller grottbåten med några prylar, en hund och mig själv. Motorn är alldeles ny så jag kör lugnt vilket jag senare mätt upp till 2 knop. Väl ute på Skrubban som ligger utanför inloppet till Trysundas fiskehamn hittar jag ett båtgarage i form av en grotta i vattenbrynet. Därifrån bär jag vovven upp genom ett grottsystem och kommer fram i en ravin. Vi går omkring några timmar och tittar på naturen och allt spännande som finns i naturreservatet.

Utsikt från moderskeppet, Skrubban SO.

5/7
Idag är jag på Ulvön och det första jag kollar är vem som satt upp en GSM-antenn i masten på Lotsberget. Tyvärr var anläggningen inte startad så vi får fortsätta att ringa via basstationerna inne på fastlandet ett tag till. Som vanligt pågår festen till långt in på natten. Jag var bl.a. ombord på en båt med en något skum besättning. I efterhand är jag nöjd med att ha kommit därifrån helskinnad. Jag hade ingen aning om vilka dom var men jag gick bara ombord och påstod att jag visste mycket mer än någon ur besättningen. Om allt. Innan jag gick därifrån hade jag nästan köpt båten.

6/7
Lustholmen norr om Härnösand. Det regnar hela tiden men jag hinner med att olovandes ta mig in på det militära området. Konstigt att dom satt upp så många förbudsskyltar där fanns ju inte mycket att se.

7/7
Ankrar på svaj i Juniskär. Inte mycket nytt att se eftersom jag nästan är uppvuxen här. Jag tar en promenad över till Essvik och blir lika förvånad som vanligt över hur allt förändrats sen jag flyttat därifrån. Dom har förstört min skog med vägar, fotbollsplaner och kalhyggen.

8/7
Snart är semestern slut.

Hans Wikberg 1998

Insändarssidan

Ibland kommer insändare till redaktionen och här är ett mycket litet slumpvis urval.

Det är typiskt att en klyktattare som kommer från en
kalkstens ö gnäller på skotrar!
Det måste väl finnas saker som är viktigare att klaga
på än skoter. Vad har du för vana när det gäller
skoter?
Men det är ju klart ,ta ex el-ljus spår på vintern,
hur tror du dom sladdar spåren och gör dom fina?
det kan jag tala om, med skoter i 85% av fallen 15%
använder pistmaskin.Men en så långt tänkte du inte!

Typiskt klyktattare!

Hej Hans. Hur kommer det sig att du som verkar ha så kloka tankar om människan och världen har en sån inskränkt kvinnosyn? Varför pratar du om tjejer som objekt...utan personlighet ? Alltid nämns deras yttre attribut, och även om du inser att det yttre inte är allt, reducerar du dig själv till en hormonstinn tjur.

I dina tankar hänvisar du till tjejer och deras barn. Har inte barn fäder också? "Skotta fram bilen du, jag ska bara sminka mig lite" Vad fan är det för nåt? Du måste ha/haft en väldigt förtryckt mor.

"I och med att tjerna blir mer och mer jämställda som det heter så innebär det bara att dom övertar de sämsta sidorna hos mannen"

Nej det betyder att män som du även ser människan, inte bara kvinnan. Att du kan ha en proffesionell relation till en människa oavsett kön.

Avafan. Hopplöst fall.

Hejsan
Tänkte bara fälla en komentar:
Fortsätt du med ditt stenåldersliv om det nu kan vara kul.
Men hacka för fan inte på skoteråkarna.
Du är säkert precis som alla andra du också, innerst inne.
Så sköt ditt och skit i andra!!!!
EJ MVH JENS

Hej Hans.

Hittade din sida om snöskotrar. Du verkar vara väldigt negativ till snöskotern. Har du inte tänkt på vilket bra fordon det egentligen är ? Man kan ta med sig familjen ut i skog och mark. Se fjälldalar, som det skulle ta dagar med skidor att få se. Tänk dig att koppla arken bakom skotern, åka ut i fjällvärlden några dagar, det är frihet. Alla kan ju inte åka skidor, på tal om det, vart åker alla skidåkare i fjällen ? -jo, på skoterspåren. Inte vill väl ni åka i snö till knäna, då hade ni nog inte åkt alls. Nog bör väl vi som bor häruppe bestämma hur vi vill bedriva vår fritid. Tänk om jag skulle komma ner till er på sommaren och kräva att det ska vara tyst, när jag paddlar kanot...inga motorbåtar. Det finns plats för alla i våra fjäll.
Daje
Kiruna, Lappland

Hej!
Efter att ha haft ett låååååångt upphåll i läsningen av dina underhållande sidor har jag kollat igen och blev imponerad. Hur orkar du uppdatera så ofta?

En sak som slår mig är att skoterfolket verkar vara väldigt aggressiva och rätt dumma.
Har inte kollat vad de blev så förbannade på men det är säkert någon öm punkt i deras tillvaro... något de själva är pinsamt medvetna om skulle jag tro.

Kul att se dina sidor om cykling också, jag har själv blivit "biten" av MTB-åkning nyligen och behöver verkligen tips om utrustning.

En sak till: Ska du öppna cykelaffär? Det börjar väl snart bli dags med det utbudet... ;-)

mvh Mats

Tjenare Hasse?
Kul beskrivning av skoterfolket. Roligt värre också att läsa om hur en
betraktare från andra sidan ser på det här med att använda skotern på sin
fritid. Men som sagt alla människor är olika Hans. Även Anna Lind. Alla har
inte en cykelsimulator i sovrummet om du förstår vad jag menar......Och då
kommer vi in på det intressanta området som just handlar om att acceptera
varandra.
Exempel:Om Berra gillar att murvla på i garaget en kanonfin sommardag. So
what. Det är Berra som blir grisig och likblek, inte du. Om Berra måste
tvätta vinterdäcken mitt i sommaren, så låt han göra det.
Vem bryr sig när du Hasse är ute med dina polare och svettas samt trampar
ner en j...la massa tallplantor, som för övrigt mark ägaren har lagt ut en
avsevärd summa pengar på. Men vad gör väl det. Snöskor är miljövänliga, var
det visst någon som flåsade fram med svetten i pannan. Jag tror inte det
var Törnman i alla fall. Han blir inte så lätt svettig, snarare kanske
lite träningvärk i gruv-tummen. Alla måste själv få välja vad man vill
lägga sin dyrbara och ack så korta jordeliv på. Eller hur Hasse!
Låt de slappa och feta men tillika ganska så harmoniska skoteråkarna vara
ifred. De har hittat sin nisch och du Hasse din, förhoppningsvis. Andra har
inte behov att synas och bli bekräftade genom att blotta och skriva om sig
själv i egocentrisk inriktning. Alla vill vi bli bekräftade och få positiva
"klappar" . Mångfalden för utveklingen framåt. Tänk på det Hasse..

Ps) Det finns hjälp för sånna som har problem med allt för omfattande
transpirerande. Jag svettas ganska ymnigt själv ibland under skoterhjälmen
när jag sitter på min super vassa, greppvänliga högkamsmattförsedda Polaris
XCR112 dubble twin pipe four stroke.
Undra när de släpper 2000-talet modeller, kanske till hösten. Bäst att
kolla upp det på jobbet nere i gruvan på måndag. Men ett är då säkert utan
motor är de modellerna, har jag hört ryktesvägen. Framför springer ett gäng
vältränade snöskodds försedda supersingel- killar i sina bästa år som
gillar att svettas. Alltid redo!! Men det är bara rykten som
florerar....kan vara fel!? Hehehe

Nu ska jag och Berra dra ut en sväng innan vi ska och lira fotbollsmatch
mot Spårvägen.
- Men oj då! Kan man sporta och köra skoter?
- Javisst men inte gärna samtidigt.
- Så du försöker hävda dig genom att lira boll du...hmmm?
- Javisst det är kul att bli uppskattad och uppmärksammad ibland.
- Precis som Hasse vart med sin hemsida då?
- Du har fattat galoppen eller rättare sagt: ,den tog där den skulle.

Ha det bra och ta det lugnt på snöskorna. Har du tur kanske du möter din
kärlek bakom någon gran.

***Lev och må Hasse..***

Ta och prova snöskoter din f-n
och njuuuuuuuuuuut!!!!!

Det här måste i alla fall vara skrivet av en 08:a, för så här jävla dum kan
inte någon annan vara. Du har knappast åkt snöskoter någon gång eftersom du
skriver något så här korkat. Nä, det här var det sämsta jag någonsin har
läst. Du är säkert en tönt med fritidsbåt som smutsar ner överallt. Visste
du att det finns 3 miljoner !!! fritidsbåtar bara i Sverige men det finns
endast 190 000 snöskotrar. Men det är ju klart, i stockholm finns det ju
ingen snö så dem dumma stockholmarna måste roa sig med båtar. Jag kommer
alltid att förbli din fiende.
En evig skoterälskare

DIN FÖRBANNADES "08" KOM OCH SE HUR DET IGENTLIGEN!!!!
TROR DU MAN FAR UT TUSEN STYCKEN OCH KÖR SKOTER!!!
DU SNACKAR BARA SKIT DIN NOLLA!!!!!! LYSSNA INTE FÖR MYCKET PÅ
ANNA LIND!!!!!!!!!!!!!
OCH NÄSTAN ALLA SKOTRAR HAR KATALYSATOR!!!!!
BÅTARNA DÅ DOM SPYR UT AVGASERNA RAKT IVATTNET UTAN NÅ SKYDD!!!
OCH KÖR I FYLLAN DET GÖR ALLA FINA STADSMEN!!!!!!!!!!DET ÄR JU INTE SÅ
FARLIGT!!!!
FÖR DU KOMMER HIT PÅ EN SKIDSEMESTER IFJÄLLEN NÅGRA DAGAR SÅ MAN MÅSTE
TOTLFÖRBJUDA SKOTRARNA SÅ DU FÅR TYST DOM DAGAR DU ÄR HÄR!!!!!!!OCH VI FÅR
INTE RÖRA DOM PÅ HELA VINTERN!!!!!!!!!!!!!!
TÄNK LITE DIN NOLLA VILKEN SKITAR NER MEST "BÅTEN" ELLER"SKOTERN"!!!!!!!!

DIN FÖRBANNADE TÖNT TROR DU ATT DET ÄR SÅ.
KOM HIT SÅ SKA JAG SCHLÅ IHJÄL DIG.
SKITAR INTE BÅTARNA NER MER/NÄRÅ INTE ALLS!
DIN BAJJIS

SDFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFF

Du är ganska knasig i huvvet, det är så att man inte vill bry sej om sånna
som du, det enda du bryr dej om är att göra livet surt för andra...lägg av
nån gång....

/ B-man

Jag ogillar allt du säger, men jag skulle kunna ge mitt liv för din rätt
att säga det. Hälsningar Mikael

Hej du
Jag har förstått din uppfattning om Snöskotern.
Förstog när jag såg rubriken att det var en stockholmare som hade skrivet
den.
Jag tycker att det är jävligt konstigt att ni ska bestämma över saker som
berör oss Jämtar. Ska ni bestämma över skotern, så kan ju vi bestämma över
Båttrafiken där nere.
Varför vill ni ha bort skotern?
Ja kan du svara på det?
Ja vet precis vad du kommer att svara "avgaser i naturen"
Men då kan jag ju bara säga dig en jävla sak att båt trafiken är 300%
värre!.
En medel skoter ligger ca: på 45 hk
En medel båt (fritidsbåt) ligger på ca 100 hk
En båt släpper ut lika mycke avgase som tre skotrar gör
och det är rakt ut i vattnen!!!!!

Så sluta upp och bry er om snöskotern ni, så får vi bestämma det, för det
är ju i alla fall oss det berör.

Har du inget och göra så kan du trycka upp en antal dekaler
som det står så här på

"Det föds minst en skoterhatare varje dag- använd kondom"

"Låt norrland avgöra skoterfrågan"

Mvh En rättvis man

Det var ju en härlig kvinnosyn Du hade!!

V.

Du har rätt, vilken jävla skit.
fördomar från början till slut.
Men jag ska inte ta sagan ifrån dig, men lev du i din (fantasi) värld så
LEVER jag och andra skoter-entusiaster i vår.

Hälsningar Meningsfull fritid.

Jag måste bara mejla till dig eftersom du inte fattat det där med
skoteråkning.
Så nu har du väl antagligen förstått min åsikt!
Snöskotrar åt folket.

THE B

HUR ÅRKAR DU LEVA !

HUR REN ÄR DIN JÄVLA KADETT!

Varför denna aviga inställning till ett på vintern förträffligt
transportmedel ?

Hej Hans.Kom och prova följa med på en sväng på skotern så ska du få se
att du ändrar inställning. Jag vet, jag var en tvivlare. Ride the thunder

Hej på dej du lilla trädkramare.
efter att ha läst ditt stycke om skotrarna, tycker jag att du skall
tänka lite grann.
nog fan behövs dom!!
sen det där med skidköp, så tror jag nog att en ordentlig skotertur
ger minst lika bra motion som en skidtur.
så ta och läs på lite till innan du klagar på folk som har andra
intressen än vad du har....

m.v.h TOMAS HUDIKSVALL

Din jävla förrädare, skotern ska vara kvar!!!

Leve skotern!!
Gå och slicka Anna Lindh`s röv!!

Jävla drägg!!!!

Snöskoter är det bästa människan har uppfunnit genom alla tider!

är du en sådan jävla skoterhatare som aldrig prövat en skoter
skotern är ett viktigt transportmedel på vinter i norrland
så det är väll inte bara "ta på sig snöskor om man ska åka 5-6 mil i
djupsnö jävla skoter hatare

För det första skrev jag inte att man skulle åka 6 mil per dag med om
man ska det kan det ju underletta med en skoter om man vill komma fram
någon gång .
Själv cycklar jag inte på vinter och inte på fjället heller men om du
gör det så är väll du inte normal

-om det är så hemskt så ta och flytta till skåne då....

mvh:SRX-700

Hej Hans!
Du kan inte ha ett roligt liv, och de dem lever i din närvaro måste ha
ett rent helvete. Jag hoppas verkligen att du inte har några barn,
stackars dem i så fall. Det enda du kan göra är att kritisera sånt som
andra gör för att ha roligt, men det är väl för att aldrig du fått göra
samma sak som de andra. Jag måste bara få säga en sak: låt andra ha
roligt och lev ditt tråkiga och enstöriga liv för dig själv!

m.ov.h Andreas

Hej hans!
Det jag blir så frustrerad över är just det att du ska inte uttala dig
om någonting som du ej vet något om. Tror du att vi skoteråkare får
dålig hälsa när vi åker skoter? Det bevisar ju helt och hållet att du
inte är insatt i det här ämnet. Jag ska säga dig att det är grymt
jobbigt att orka hålla sig kvar på en skoter när du färdas på den och
det börjar att gå undan i svängarna. Jag har själv tävlat i skidåkning i
många år, och det är ingenting mot att åka snöskoter!
Nej, på den punkten håller aldrig dina argument och jag säger till med
vänligt syfte att du ska låta bli att uttala dig om någonting som du
inte är insatt i. Det skapar bara frustration bland oss som vet en hel
del om just detta område.
m.v.h. Andreas

Är Du en betalt antisnöskoter-lobbyist??
Jag råkade besöka Din hemsida och fick sin på Dina hat-artiklar om
snöskotern. Fattar Du inte att hela norrland skulle stanna vintertid
utan snöskotrar!!! Har Du någonsin åkt snöskoter själv?? Vad har Du
igentligen emot skotrar??

Hoppas Duvill svara. Ser fram emot en givande diskution!!!

M.V.H. Skoterförarna i Fors

Hej kära skidnisse!

Jag undrar om det finns något mer irriterande än de alltid så sura skid-
och fotburna människorna som vistas på SKOTERSPÅRET. Och klagar å jämrar
sig för varje skoter som glider förbi, på det spår som skotrarna kört
upp för skotrar å inte en massa egoistiska bondlurkar som inte orkar
bege sig till närmaste skidspår, eller håller sig till vägarna. Tror ni
att vi kör upp dessa spår för er eller? Så äro inte fallet se ni! Så ta
ni erat pick å pack å håll er på eran kant!

Skoterns vän / Mr Oakflawa

Varför snackar du skit om skoteråkare?? Jag har aldrig sett en skoteråkare
snacka skit om nördscouter som du! Du måste ju vara helt borta!!

/Skoteråkare

Du har inte hört av dig än, Du kanske inte vågar försvara dina
åsikter...

PS. ÄR DU ETT ÄKTA CP-DELUXE??? DS.

Man undrar hur en mäniska kan lägga ner så mycket energi på så lite? Om det
vore så att männen behövde skydda de sina så tror jag inte att det skulle
räcka med snöskor eller skidor heller.

Att du sedan inte upplever någon tjusning med att åka skoter är ju ditt
problem, därför behöver ju inte alla dela den agg du känner mot skotrar och
skoteråkare. Eftersom du tydligen har testat skoteråkning och inte gillade
det så ska jag inte försöka omvända dig men för jössenam låt de som vill få
åka och ha roligt
Att skidåkarna och skogsmullarna äger skogen själva är inte riktigt sant
(allemansrätt & terängkörnings lagen) Du ska nog se att vi alla får platts

// Henke, Lycklig skoterägare

hejsan hans satt o läste din propaganda angående snöskoter
själv har jag en såndär 800cc motor med 164 hkr
endast till nöjes åkning.
det är så roligt att man knappt har tid att tanka
jag kör nog 25 tim/dygn plus att jag kör på arbetstid
men det går ju bra när man jobbar som fack ombud
ta o hyr en stuga i fjällen o hyr en skoter så kommer nog
du också bli beroende.
hälsningar från hofors.

Tack för ditt svar men det ändrar inte min uppfattning iaf jag skall ge en
liten mera utförlig beskrivning varför lite senare, lite ont om tid just nu
(måste göra iordning skotrarna inför den stundande snön ;o)....) Skämt å
sido det kommer mera senare

God jul // Henke

Du är tragisk som hoppar på en hobby som snöskoter.
Du verkar vara en som bara har dåligt och säga om
allt om du själv inte håller på med det.

Låt oss hålla på med vårat och SLUTA GRINA FÖR HELVETE!

Är du född i en formsvacka??

Har det någonsin ploppat upp en tanke i ditt huvud att alla bor inte i nån
storstad där man kan kliva på en buss som går varje 15:e minut. Det är nog
tvärt om vad du menar att ni storstadare inte orkar gå nåt. T.ex så är
många vägar här ofarbara sju månader om året, och om inte då skotern fanns
då kan du ju få vandra dom där fyra mil till närmsta by.
Visst finns det många som missbrukar skotern som använder skotern enbart
som nöjesåkning men finns det inte folk som använder bilar till
nöjesåkning?.
Var har du fått den befängda ide´n att alla som kör skoter har en dunk
hembränt som de slurpar i sig?
Hur gör du när du klipper gräsmattan då? Klipper du med sax eller? En
gräsklippare har lika dålig förbränning den men inte är det någon som
klagar på den.
En båtmotor sprutar ut olja direkt ut i vattnet, men det går bra det.
Dessutom får vem som helst köra en båt.
Det märks ju att du inte har kört skoter i allafall för om du har gjort det
skulle du ha slängt snöskorna för länge sedan. Om skotrarna inte funnits så
skulle ju inte ni skidåkare ha nåt spår att åka i och då hade ni fått det
tungt.

Bränn sundsvall ännu en gång!

Hans Wikberg 2000

Stadsjakten med Klämjurvan.

Idag såg Sofia lite extra bestämd ut. Strax fick jag reda på varför. Hon meddelade att jag skulle fixa en stadsjakt med en klämjurva. Sedan delade hon ut inbjudningar till dom andra. Fria händer åt mig alltså. Jag hade på fem minuter tänkt ut hur deltagarna skulle få springa upp och ner på både Norra och Södra berget. Möjligen anade hon mina planer och jag kallades in till ett möte. Fortfarande fick jag inte se inbjudan men ledningen gjorde helt klart för mig att två berg på samma dag inte var aktuellt. Efter en hård förhandling enades dom andra om att Norra berget fick räcka.

Mitt första problem var att definiera klämjurvan. Det tog en stund att förstå jurvans natur. Bilden klarnade och då förstod jag att det finns en sådan på Norra berget. Sedan tog jag anteckningsboken och skrev en rubrik, "Platser man aldrig besökt". Cykeln rullade fram och tillbaka i stan och jag besökte och besökte.

En scoutguide över Sundsvall skulle det bli. Åtta sidor med en massa mer eller mindre bra information trycktes upp. Materialet kändes lite tunt hittills och i fantasin såg jag en rulle papper med en miljard frågor. Ett litet band med rosett höll ihop rullen. En karta över de platser som fanns i guiden kunde ju vara bra att ha så en sån svängde jag ihop och förstorade den till ett lagom otympligt format.

På morgonen återstod bara att förbereda klämjurvan. En kasse slipsar, en tändsticksask och en del andra prylar packades ner.

På torget droppade det in en massa människor som ville vara med på Stadsjakten. Nu var det min uppgift att lura i dom att våra papper var värda 50 kronor. Märkligt nog betalade dom villigt för en skum guidebok, en oläslig karta och en miljard meningslösa frågor. Henke såg nöjd ut för han hade lagt ut en del på fikat.

Precis som jag befarat stoppade alla ner guideboken i fickan och rullade ut frågerullen som bestod av 6 meter papper. Tävlingsledningen tog kassan och gick på en restaurang och tröstade sig med en rejäl måltid.

På fikakontrollen fick vi sitta med våra gigantiska fikakassar och vänta. Ingen dök upp och vi travade oroligt runt för att kunna se om någon förtvivlat letade fikapausplatsen. Småningom dök några Grovrar upp. På grund av ren och skär bekvämlighet höll dom på att missa Norra berget. Precis som Stödes kårstyrelse som tänkte ringa till Norra berget. Efter en stunds fikande kom dom på bättre tankar och gick iväg mot platsen där klämjurvans hemlighet skulle avslöjas.

Alnös seniorer hade lagt fikakontrollen sist men hade nöjt sig med att bara titta på jurvan utan att undersöka den ordentligt. Efter några små påpekanden från oss sprang dom tillbaka för att kunna vinna. Nu var det bara att packa ihop de fortfarande överfyllda fikapåsarna och återvända till torget.

Dom flesta hade alltså fastnat i en rulle med miljarders frågor. Ännu ett spår som visat sig vara för svårt. Man lär sig aldrig.

Efteråt var det dags för hajk. Två scouter hade sina ryggsäckar med sig och jag insåg att hajkdelen av stadsjakten skulle bli en rätt så ensam historia. Gruppen skingrades åt en massa olika håll. Varför ska man ha en gemensam hajk när man kan ha en alldeles egen?

När vi skulle avsluta på söndagen var det lätt för hajkledningen på tre personer att räkna in deltagarna, en från Grover och en från Njurunda. Tack David och Katarina!