Högvilt.

Redan innan middagen hade han bestämt sig. Idag gällde det. Vad gällde det? Jo, inte så mycket skulle man kunna tro. En vanlig middag. En vanlig lördag. Ett vanligt sällskap.
Men han skulle känna sällskapet lite på pulsen hade han bestämt. Några kvinnor, några män, någon annan. En lite udda figur.
Han hade ingen aning om själva tekniken. Eller finns det egentligen någon teknik? Förmodligen inte men dom sysslar med det tror ju på det så. För honom är det som pågår på ytan totalt ointressant. En massa kommunikation om oväsentligheter
Han tar på sig fula avvikande kläder, beter sig inte som förväntat och är allmänt asocial. Men det är bara en täckmantel. Under ytan jobbar analysmaskineriet på högvarv. Kartlägger de sociala hierarkierna, gissar vem som ska skiljas från vem.
Han funderar mest hela tiden på vilka bekymmer som tynger de snygga, de halvsnygga, de mindre snygga. Han är jämlikheten själv, åsidosätter ingen. Några lager ned under ytan finns de verkligt intressanta.
Där fiskar han efter de som genomskådat ytan men som ändå har förmågan att hålla sig flytande. Där pratar vi högvilt.
Önska honom lycka till, nu bär det av.

Jans fredag.

Jan tar en klunk av det livgivande vattnet och tittar ut genom fönstret. Kjolen sitter snyggt, systempåsen svingar glatt. Det är fredag.

Han sitter bakom ett lagom dammigt fönster och begrundar livet.

Vad har han åstadkommit egentligen?

F som i fredag, F som i förhoppningar. Det är bra att dricka vatten, roligare att dricka det hon har i påsen. Undrar om hon skulle bli sugen på att ta av sig kjolen när han kysser henne? Ska hon på fest i kväll? Där kommer nästa.

Jan är en reko kille. En som gör det han ska. Men inte är han nöjd för det. Han blir aldrig nöjd. Vad som än åstadkommes bakom det där lagom dammiga fönstret tycks han aldrig bli nöjd. Han rannsakar dagens insats, blek, om han får stå för recensionen.

Chefen har alltid något bra att säga om hans insatser men det tror ju inte han på. Chefer verkar ju inte ha koll på läget.

Nu kollar han in magen, sin egen i detta fallet. Visst den är väl ganska snygg? Dricker mera vatten och glömmer magen. Usch, vad är det här. Nu måste han jobba. Hur i hela friden överlever han egentligen? Är det bara på grund av sin snabbhet?

På väg från jobbet dyker dom upp, stereotyperna.

Han: Aningen över medellängd, tatueringar, varit på gymmet av och till.

Hon: Halvsnygg, korta shorts, linne och attityd.

Det är vad ytan säger.

Varsin klirrande påse i handen. Slängig gångstil.

Jan noterar att det är märkligt hur ineffektivt dom går. Han går förbi omkörningsfilen. Nu är han på mammas gata. Han ser hur deras fötter spretar osnyggt i steget. Förakt och avund i samma blick.

Nästa kvinna är sådär vansinnigt halvsnygg. Jeanskjol som han älskar, bra steg, ingen systempåse. Undrar vad hon ska göra ikväll? Hon viker av och han kommer fram till en uppförsbacke och visar paret bakom sin excellens vad det gäller snygga steg uppför branta backar.

Bara en till nu. Hon är smal. Alltför smal för att vara riktigt frisk. Han känner medlidande. Varför blir det så där egentligen?

Jan låser upp sin bil och placerar ryggsäcken med en suck på golvet.

Nu börjar det. Han trycker ned rutan och stänger dörren. Behöver han verkligen inte köpa något? Inte alls, han har både mat och prylar så att han överlever helgen. Men lite målarfärg då?

Men Jan, du var ju kvar på jobbet så länge att färgaffärerna stängt. Varje fredag samma visa. På jobbet bara lite för länge.

Glada, förväntansfulla och snygga människor på väg hem. Han brukar ofta undra vad dom ska göra.

När han äntligen lyckas slita sig från parkeringen och rulla mot hemåt dyker nästa upp. Underbar klänning, rappa steg, snygga ben och systempåse. Han ser framför sig hur han träffar henne på en fest och hur det pirriga uppstår.

Jan tänker på livets gåtor. Hur någon så mesig som han kan vara så flirtig utan att vara det minsta flirtig. Kroppens signaler tränger genom bruset. På ytan brusar det av lite lagom dåligt självförtroende. Under ytan finns den bergfasta självkännedomen som kämpar om uppmärksamheten.

Ingenjören vaknar till liv. Det är något obekant ljud i bilen när han kör över vägens ojämnheter. Analysverktygen slår på full beredskap.

Vägen rätar ut sig, landskapet ligger öppet. Han smeker ratten lätt och styr henne mot fulländning. Han känner bilen i hela kroppen och tänker att han borde ha blivit rallyförare. Hjärnan registrerar bilens skavanker och kroppen kompenserar. Jan vet hur man hanterar en växelspak.

En exakt avmätt kraftinsats petar i den rätta växeln. Hastighetsmätaren visar rött men bilen mår bra. Jan mår bra. Hon med jeanskjolen kanske också skulle må bra av en hand att hålla i.

Nu lämnar vi Jan för denna gång. Han rullar in i fredagskvällen utan förhoppningar.