Varken jag eller någon annan är perfekt.

Fulländad, utmärkt.
Vi har nått fram till en tid i jordens utveckling då vi alla kan bibringas uppfattningen att det är möjligt att bli perfekt, att vara perfekt. Inom varje område finns det alltid någon som är fulländad inom något område. Jag vet precis hur det är eftersom jag alltid har mätt mina egna prestationer mot de bästa inom snart sagt varje område vare sig det gäller jobbet eller privat. Det som räddade mina tonår var förmodligen det faktum att det inte var lika lätt att hitta alla dessa perfekta, lyckade, duktiga och för att inte tala om de snygga eller bara allmänt underbara människorna.
Om vi ska titta på vilka måttstockar som gällde under mina känsligaste tonår så blir det till att leta. Sporthjältar var inget för mig efter min halvhjärtade och ganska korta karriär som vänsterytter i Essviks AIF. Jag var väl inte så pjåkig i kvartershockeyn, snabb på skidorna och cykeln men det räknades inte i min värld vad jag kan dra mig till minnes.
Vad det gällde skolarbetet saknade jag totalt alla ambitioner utan det var något naturligt, det bara fanns där att jag alltid var bland de bästa vad det gällde skolresultat.
Jag kan faktiskt inte minnas en enda förebild eller att den unge Hans överhuvudtaget bekymrade sig över att han inte var perfekt eller inte tillräckligt bra. Jag kan minnas enstaka förebilder, som en av Sveriges IT-pionjärer en av skaparna av ABC80, Karl-Johan Börjesson.
Innan vi lämnar mina torftiga minnen avslutar jag med det jag kan minnas att jag kände som en brist hos mig själv vilket å andra sidan upplevdes som gigantiska brister. Först var det ju detta med att jag kände mig så fruktansvärt blyg och tystlåten. Jag hade inget att säga tyckte jag, detta trots att min välutrustade hjärna var fylld till bristningsgränsen med allt från kärlekshistorier till tvåtaktsmotorers förbränningsteorier. Det andra var ju det här med att jag var så liten och klen. Jag jämförde mig ständigt med allehanda muskelberg och andra vältränade och välväxta killar. I min bubbla var det inte ens överhuvudtaget lönt att säga minsta lilla ord till en tjej om man inte hade rejäla biceps. Totalt skruvat, jag vet. Eller jag vet numera men inte då. Och där finns en öppning mot nutiden.

Först bakgrunden.
Sverige har haft många goda år som ett världens rikaste länder vilket till viss del inte krävt några särskilda ansträngningar. Vi har haft det ganska lugnt och cashat in pengar och välstånd utan några större ansträngningar. Nu börjar konkurrensen flåsa oss i nacken och vi vet spelreglerna. Arbetslivet är en hård tävling och man måste vara perfekt. Det är heller ingen konst att klicka fram alla de som lyckats riktigt bra. Om man av någon anledning sätter ribban lägre finns det alltid någon till hands som är bättre.
Där har vi liksom utmaningen. Många jobbar numera väldigt hårt men i utvecklingsländerna jobbar man galet hårt och utbrändhet är knappast något problem. Man kan bara plocka in nya och lite offer är inget man bekymrar sig om. Och politikerna låtsas inte om utmaningen att vi troligen kommer att få det lite jobbigt att finansiera all denna fantastiska välfärd framöver.

Åter till individen.
Vi har en kropp och hjärna som är optimerad för ett liv på savannen och vårt flockbeteende följer samma mönster som fiskstim eller fågelflockar med den ganska stora skillnaden att det även gäller våra åsikter. Vi dras till varandra men vill ända ha ett visst litet avstånd. Där uppstår vågmönster i allt från tragedier där utrymningar gått snett till hur demokratin i ett viss land utvecklas.
Drivkrafterna hos varje individ samspelar med andras och det rör sig obönhörligen i någon riktning.
Man vill vara världens bästa förälder och det utan att ha funderat om vad barnen anser sig behöva. På jobbet tävlar man om löneförhöjningen för att kunna finansiera alla de yttre attributen som krävs i ett perfekt liv. Man vill vara den perfekta partnern och ha världens bästa sex vad nu det är. Man ska vara snygg och vältränad för att ens räknas. Numera börjar Vasaloppet och liknade bli mer av det grundläggande i en motionärs liv. Förr kunde man räknas om man hade en ful träningsoverall och joggade lite någon gång ibland.
Tiden räcker aldrig till och man jagar allt fortare efter det perfekta.

Finns det någon lösning?
Inte vet jag och jag börjar bli arg på politiker som blundar för utmaningen och odlar myten att just deras justeringar i någon diffus "fördelningspolitik" eller en ny betygsskala är lösningen. De mest radikala kan inte hitta på något bättre än stopp för all invandring eller kanske att döda alla kapitalister eller vad det kan vara.
Tyvärr är jag aningen pessimistisk och skulle behöva ha lite uppiggande nyheter på området.

Vad har du gjort själv då som är så förbaskad stöddig och ser ner på oss andra som kämpar?
Jodå, tackar som frågar. Jag har sedan länge försökt att rensa bort det som inte är viktigt för mitt välbefinnande. Det har inte varit särskilt kostsamt eller besvärligt och har fungerat förvånansvärt bra.
De lågt hängande frukterna är att ha ett fult hem med lite lagom ostädat och att släppa det där med att vara världens bästa förälder jämfört med andra fiktiva föräldrar. Det räcker med att vara världens bästa förälder för just dina barn. Fokusera på det väsentliga. Ditt barn kommer ändå aldrig att bli en ny Zlatan eller Foppa. Nu pratar vi om kärnan i ett bra liv. Nummer ett, trygghet, trygghet och mera trygghet. Det ska fan inte snickras, jobbas övertid eller vad nu är de första åren. Det är som att låna pengar och inte amortera och att lägga räntan på skulden. Nä, 100% fokus de första åren. Inget litet barn ska behöva somna utan att högläsning ur en bok. Inget litet bara ska behöva vakna och uppleva att föräldrarna är borta. Inget litet barn ska någonsin behöva uppleva villkorad kärlek. Och varför i hela friden använda ett annat språk när man pratar med barn oavsett ålder.
Ett litet barn bryr sig knappast om vilket kakel det är i badrummet eller om deras kläder alltid är nytvättade i alla lägen.
Det är lite som med ekonomi tycker jag, låna nu och lev loppan och få det sämre sedan eller ta det lugnt med lånen av både tid och pengar. Möjligheten finns att att både du och världen finns kvar när ditt barn klarar sig självt.

Nu tröttnade jag lite på det här temat och ska krypa ihop med sonen i soffan framför Star Wars V med varsin IMDB-app för att diskutera handling, skådespelare eller hur man hanterar kampen mellan gott och ont.

Numera finns det utrymme för mig till tid framför datorn. Den tar jag ut från mitt bankkonto som blev välfyllt under småbarnsåren.