Med gummibåt i Höga Kusten.

Höga kusten är inte bara hög den är djup också. Fast egentligen är det inte kusten som är hög och djup utan det är naturligtvis bergen inne på land som är höga och havet som är djupt. Det är i vilket fall inte nödvändigt att ha en extremt grundgående båt om man ska ta sig fram säkert här. Men jag vill ju gärna ha stora marginaler så idag har jag packat ner min gummibåt för att åka på en liten utflykt. Framme vid Henkes sjöbod upptäcker jag alltför snabbt att jag lämnat vissa vitala delar till båten utanför båthuset hemma i Sundsvall. Det tar några timmar att åka tillbaka och hämta de två till synes så obetydliga aluminiumskenorna. Mitt i natten startar en udda expedition med en Flipper 575 och en Zodiac 310. Havet är lugnt och jag får gasa friskt för att hänga på flippern som egentligen inte är så himla snabb men toppfarten på min båt med aktuell last är väl bara en 20 knop. Det är tidigt på morgonen och solen är snart på väg upp. Rätt snart är vi ute på öppet vatten och ser Högbondens fyr i norr. Det är inte särskilt mörkt och det är ju bra för jag har inte en tillstymmelse till lanternor på min båt.
Enligt Zodiacs online manual för hur man ska använda deras båtar får man inte sitta på gummipontonerna annat än vid mycket låg fart och i mycket lugnt vatten. Nu är det så olämpligt ordnat här i världen att det bekvämaste stället att sitta på är just pontonerna så jag sitter på pontonerna. Farten är inte låg och det är öppet hav men vad gör väl det, det lär inte vara straffbart. Vinden vrider allteftersom medurs och vågorna är inte stora men dom kommer från flera håll och den flatbottnade gummibåten går ganska hårt i sjön. Upp till Högbonden går det snabbt och navigeringen är synnerligen enkel häruppe. Det finns inga grund utan bara öar och fastland. Vi kommer ganska smärtfritt till inloppet mellan norra och södra Ulvön och landstiger vid Rödharen. Gubbarna i Ulvö kappellag har byggt små bryggor som finns lite här och där på stränderna. Min ynkliga lilla båt är bara att bära upp på stranden ungefär som en resväska fast tyngre, större och med en annan form. Nu har solen gått upp men vad gör väl det man kan sova bra ändå tänker jag och kryper ner i min sovsäck med myggnät som verkligen behövs på den här inte särskilt vindpinade stranden. Förvånansvärt vad bra man kan sova på ett liggunderlag som är 120 cm på en strand med rötter och kottar under och myggor ovanför som envist letar blodgivare natten lång.
Under dagen väller det in folk från passagerarbåtarna som tycks gå en outtröttlig skytteltrafik. Der är Ofelia med ett något udda utseende som går från Ö-vik. På soldäcket sitter dagturisterna som skjutsas ut i skärgården för att spendera pengar på glass, t-shirts och öl. Man kan sitta i skuggan under ett träd och titta på dom genom sina dyra kikare med pejlkompass. Bra att den kommer till användning. Fast att den snygga tjejen med klänningen finns i 176 grader kan väl betraktas som redundant information. Man känner sig lite privilegierad som har sin egen ägandes båt på stranden som när som helst kan susa iväg med dig till nästa ö utan att vara beroende av Kusttrafiks tidtabeller.
Men idag nöjer jag mig med en tur till den flytande gratisbaren för att inta en läskande dryck. Där är även min kompis grotthunden Derric och ser jag inte min mamma på akterdäcket? Jo kanske, hon är rätt lik. Vi får lite is att stoppa i vår kylväska som vid det här laget förmodligen kan användas som solugn. Att jag får diska av notan för våra drycker märker inte dom andra som sitter i solen obekymrade om sakernas tillstånd.
Efter att ha gått fram och åter till Ulvöhamn flera gånger med en extra tur bland vassa pinnar och ondsinta hårdbarr börjar mina fötter bli lätt slitna. Just när jag lämnade mina sandaler i sjöboden verkade det ganska förnuftigt men nu blir jag alltmer tveksam. Jag hinner inte fundera så mycket mer på det för nu ska vi gå till Marviksgrunnan och titta på gruvan som jag flera gånger tittat in i men eftersom jag aldrig haft någon lampa med mig så har det bara varit ytliga tittar. På skylten står det att den aldrig var lönsam och bytte ägare flera gånger. Eftersom jag tutat i de andra att jag läst om någon som rott flera kilometer in i gruvan så följer dom lydigt med. Vanligtvis får jag genomföra mina expeditioner helt utan stöd utifrån. Jag brukar låtsas att det blir mera sportsligt på det sättet.
Det är en promenad på några kilometer och jag trampar på en padda som låter plågat när jag sätter ner min fot rakt på det stackars oskyldiga djuret. Paddan hoppar direkt iväg i det höga och fuktiga gräset och låter inget mer så jag hoppas att den inte blev skadad.
Stigen till Marviksgrunnan är ganska trevligt och särskilt där den går som högst på öns västra sida har man en fantastisk utsikt.
Myggorna sitter och lurar i skogen och när man passerar flyger dom fram och sätter sig på baksidan av benen och nacken! Dom är så förslagna att dom utnyttjar det lä som uppstår. Det återstår bara att springa förbi deras bakhåll så de långsamma flygarna inte hänger med i svängarna. Metoden har egentligen bara två kända biverkningar. Den ena är att ömma fötter inte blir bättre av att springa bland stenar och rötter. Den andra är att man blir svettig men det är ju inget ovanligt så det får passera. Inne gruvan är vattnet på botten så isande kallt att det inte är att tänka på att gå in och vattendjupet skulle knappast räcka för en gummibåt särskilt som det ligger en massa spikförsedda plankor och annan bråte därinne. Onekligen ser det mycket inbjudande ut med flera gångar som försvinner inåt i mörkret. Nå´n glädjedödare har på en masonitskiva skrivit att gruvan är avstängd på grund av rasrisk. Säkert någon som bor på ön och vill ha allt kul för sig själv och bara sälja krims-krams och hyra ut undermåliga cyklar till turisterna. En fika i solnedgången sitter aldrig fel och här sitter vi också med en fika på en klippa högt över vattnet och ser hur den låga solen lyser upp Mjällomslandet på andra sidan havet. Att vi inte var särskilt långt in i gruvan är glömt och förlåtet nu och man kan njuta av situationen. Bensinköket trilskas lite men det är bara lite smuts i munstycket som är enkelt att ta bort.
Ute på havet kommer dom farande med fest i sikte. Ännu en lördagkväll vid hotellbryggan. Lite hembränt i ruffen med polarna. Med lite läskeblask i så rinner det lätt ner i strupen. Nu är det glömt att det gick åt gott och väl en jeepdunk med soppa för att ta sig hit ut.
I början av karriären sitter man till synes oförtröttligt i en jolle med utombordare och kör runt runt i viken där föräldrarna parkerat familjens båt. Snart har man en egen båt med minst en V8, gärna två. Flickvännerna, för det är alltid flickvänner, brukar likt en modern galjonsfigur ligga utspridda ovanpå motorluckan som lämpligt nog är försedd med liggvänlig beklädnad.
Inne på Almagränds pub är det ingen mening att ens försöka dansa lite framför scenen. Snabbt som ögat dyker hon upp, en dam med pondus som på ett ögonblick har förklarat att dans framför scenen, dylikt fjant sysslar vi inte med här inte. Nä, tillbaka till Baylinern för en grogg. Inne i ruffen sitter tjejerna och överlägger om något, gud vet vad.
När vår båtägare och hans flickvän förlovat sig och fått den första kotten byter dom bort båten mot en Volvo kombi. Efter andra barnet börjar man känna suget igen och köper en motorbåt av mer familjevänlig typ. Snart börjar tjatet om att alla andra har en jolle och motor ska det vara. Cirkeln är sluten och allt börjar om. Naturen har sin gång liksom. Livets mening brukar en del säga. Frampå nattkröken ska man köra ikapp och mer än en amerikansk DC-båt har fyllstyrts runt Ulvön. Svårt att säga om det är kulturellt betingat eller om det är något biologiskt. En gång i tiden var det tornerspel. Fast frågan är på vilket sätt en vinst i en kappkörning kan bevisa att man är mer lämpad att ta hand om sin kvinna och de barn hon föder. Under årtusendena har väl något gått snett i hanens evolution.
På söndag förmiddag åker vi över till Mjältön som är Sveriges högsta ö med Baggviken som är en fantastisk lagun där man kan köra ända in till stranden. Grottan som man skyltat till är som vanligt ingen riktigt grotta utan något helt annat. Det brukar vara så när man skyltar på stigar om grottor. Du behöver inte ens en ficklampa utan befinner dig i dagsljus, stående, bara en så´n sak, stående i hela grottan!
På Mjältöns topp kan man sitta hur länge som helst och bara blicka ut över skärgården, havet och skogarna. I norr ser du röken från Husumsfabriken och i söder ser du Vårdkasberget i Härnösand. Med råge kan du överblicka alla de öar och berg som kallas Höga kusten. Lämpligen bär man med sig en flaska vatten och en kikare.
På eftermiddagen packar vi ihop och beger oss söderut. Sjöbrisen har bearbetat vattnet hela dagen och resultatet är inte illa, den lilla plattbottnade gummibåten hoppar och studsar rätt bra i den krabba sjön. Jag kör om en del familjebåtar där besättningen förmodligen inte är helt och hållet är nöjd med situationen.
En familjebåt kännetecknas av att det finns en elak skeppare som ryter till de andra om att de inte hoppar tillräckligt långt och om knopar som inte ens duger att hänga upp diskhandduken i. I båten brukar det alltid finnas någon som vid minsta skvätt på rutorna helt säkert vet att båten sjunker vilket ögonblick som helst.
Mitt uppe i detta sjödrama kommer en båt, 3 meter lång, studsande i vågorna. Den stannar alldeles intill för att någon ska knyta fast bränsletanken. Kanske bleknar deras egen nödsituation något. Kanske har jag bidragit till familjelyckan åtminstone tills sällskapet kommer till Bönhamn där allt kan börja om.
Nu är vi i Norrfällsviken och uppbrottet känns alltför påtagligt. Vardagen trycker på. Bilarna kör överallt. Bilarna står parkerade längs vägarna. Det är något i atmosfären som är svårt att ta på men det signalerar definitivt inte avkoppling och semester.
Hemfärden i den grova sjön sliter hårt på båten och mig själv. Det får bli en rejäl översyn när jag kommer hem.
(Det var alltså bara jag och Micke som åkte gumibåt, övriga åkte om inte en familjebåt så snudd på.)

Med på resan var: Sofia, Henke, David, Micke och undertecknad.

Hans Wikberg 1997

Ett brev.

Nja i mitt fall är ju mål är en sak, en annan om det blir något. Och studielån är väl mest som en extra skatt för de flesta. Nu kanske public service-avgiften går ungefär samma väg och blir en liten extrapost på skattsedeln.
Jag har inga studieskulder vilket känns lyxigt. På min tid fanns ju den fantastiska utbildningen 4-årigt tekniskt gymnasium. Efter den kunde man gå direkt till ett hyfsat avancerat jobb och få något utfört. Där fick man en väldigt bred utbildning från matte och fysik till svetsning och murning.
En annan viktig grej jag tror att många utanför den tekniska sfären glömmer när detta diskuterats är att vi tekniknördar kunde odla och vidmakthålla detta intresse från högstadiets fritt valt (teknik) ämne och vidare in i den miljö på gymnasiet där majoriteten hade någon form av teknikintresse. Och rakt in i arbetslivet där det liksom bara fortsatte sömlöst.
I arbetslivet har jag ju kommit i kontakt med den nya sortens högskoleingenjör som gått 3 år teoretisk gymnasium med allsköns plugghästar som tänkte bli läkare eller veterinärer. Sedan två år på högskolan där tekniken plötsligt blev väldigt teoretisk.
Man dom sedan kom ut på jobb hade många av dom inget vidare praktiskt handlag. Inom teknikbranschen handlar mycket om hantverk och pyssel.
Och då kommer vi till min analys som slutar i att detta har gjort att t.ex. svensk kärnkraft gått väldigt dåligt. Att järnvägen inte funkat, att vägarna inte plogas o.s.v.
Ett bra exempel är en radiodebatt mellan en motorjournalist och GD för "vägverket" om vinterväghållningen i Sverige. Journalisten tjatade om att i Finland var vägarna välplogade och att dom hade fler plogbilar ute. GD svarade lika envist "men vi vet i varje ögonblick var alla plogbilar är, vi jobbar sååå smart". Min tanke: "Alla dessa planerare kostar väl också pengar så man msåte ha hårt pressade entreprenörer men i mindre antal ute på vägarna än förut."
Lätt överdrivet menar jag att horderna av universitetsutbildade de senaste 20 år har kommit ut i arbetslivet utbildade för att sköta sitt arbete från en typ av akademisk piedestal elelr om man så vill utifrån ett teoretiskt perspektiv.
Jag har sett det på jobbet, mötesrummen är fyllda till sista stolen där teoretiker försöker planera fram den optimala vägen för att göra något. Ekonomerna har stöttat detta för att det ska spara pengar och effektivisera verksamheten.
Mötet avslutas och ingen av deltagarna går iväg för att faktiskt utföra de arbetsuppgifter man räknat ut behöver göras.
Då tar man in entreprenörer som för små arbetsuppgifter lösryckta ur sammanhangeet och man litar på att juristerna skrivit alla paragrafer i avtalet rätt så att entreprenörer ska tvingas göra rätt.
I mitten av 90-talet kände jag mig som mest effektiv. Då var jag med på kundmötet när affären gjordes upp. Jag designade kundens lösning, jag köpte grejorna själv på nätet. Jag monterade det mesta tillsammans med mina 4-årskollegor. Jag skötte sedan driften av nätet och deltog i årliga driftmöten med kunderna.
Men sedan kom dom, 70-talisterna. Det där går ju inte. Vi ska ha proffs på inköp som gör smarta avtal och hittar bästa erbjudandet.
Men tänk vår nya fina avtal innebar högre pris, för inköparna blev lurade av en slipad säljare som krängde på onödig support. Haha!
-Vi måste ha särskilda säljstöd som är proffs på att stödja säljare.
-Vi måste ha särskilda designers som gör lösningen.
-Vi hyr in entreprenörer som monterar.
-Vi måste ha en särskild grupp av personal som är med på driftmöten.
-O.sv.

Du kanske anar hur många överlämningsgränsnitt det blir och hur det började glappa och hur mycket som ändå rann mellan stolarna ned till mig för jag jobbade som förut men hade fått en massa nya arbetskamrater som fyllde mötesrummen.

Jag vet att vår VD på senare år uttryckte starkt missnöje en gång med att alla satt på möten hela tiden och att han funderade på att ta bort mötesyta och antal stolar i rummen. Han blir nu VD på SJ faktiskt så någon sorts talang lär han ha.

Det hela slutade med att våra tjänster helt plötsligt blev för dyra eller olönsamma så dom har lagts ned allteftersom, -Vi ska satsa på kärnverksamheten!
På "min tid" på 90-talet var dessa extratjänster lönsamma och "ett viktigt komplement till kärnverksamheten."

Till sist jag har inget mot bildade människor, tvärtom. Även på 90-talet hade vi såna på jobbet men i mindre antal och dom skötte de "tyngsta" arbetsuppgifterna. Ta fram helt ny teknik, förstå det riktigt komplicerade och delta i möten på internationell nivå t.ex.

Ingen riktig.

Han hade brottats med det där ett tag. Ingen riktig.

Det var ju det där med båtlivet. Han hade båt och kunde köra den och navigera. Meka med motorn och hitta rätt i farlederna. Men det var ändå en gnagande känsla av något som inte stod rätt till.

Dom andra i småbåtshamnen var ju riktiga båtåkare, riktiga seglare, riktiga mekaniker alldeles på riktigt allihop.

Han tyckte sig aldrig komma upp i deras klass men lyckades ändå aldrig riktigt få grepp om vad det var som saknades.

På jobbet var dom ju så duktiga. Den ena efter den andra kunde briljera med allehanda konster. Han var väl bra, jo men inte så bra som de andra. Det var alltid någon annan som var bättre på något. Han var helt enkelt ingen riktig. Inte som dom andra. Det fanns andra som var riktiga på riktig. Han fattade väl aldrig egentligen vad det där riktiga gick ut på men dom andra verkade så säkra på sin sak. Är man en riktig är man säker på det också. Det hänger intimt ihop.

Men i skolan då? Nä, inte där heller. Det fanns pluggisar med höga betyg som var på riktigt. Det riktigt lyste höga betyg från hela deras uppenbarelse. Han var mer som en på låtsas. Det förslår inte långt att bara komma med alla rätt på proven. Det där är en helhet där hela omgivningen ingår. Den framgångsrika familjen, de framgångsrika syskonen. Oklart vad framgången bestod av, den var mer som en självklarhet. Man andades framgång och levde framgång. På något vis hittade föräldrarna alltid någon talang som kunde odlas och förstärkas. Det handlade vanligtvis om sport för de som inte levde upp till förväntningen om läshuvud.

Tiden hade sin gilla gång. Inget var riktigt på riktigt. Tjejerna tittade ibland men det var inte på riktigt. Inte som dom tittade på de andra. Inte som det skulle vara. Inte på riktigt. För det skulle vara på något speciellt sätt. Så att man visste. Inte tittade dom på riktigt? Nä, knappast, ett misstag såklart. Kanske, kanske inte, visst tvekade han ibland. Men svaret fanns ändå alltid där. Slutsatsen var nej, inte på riktigt.

Vad gör en riktig pappa?

Vad gör en en riktig man?

Vad gör en riktig kock?

Han visste inte men kom alltid fram till den enkla slutsatsen att det gällde inte honom utan bara många andra. Många andra gjorde riktiga saker. Andra gick på konsert. Andra gick på dans. Andra upplevde kärleken.

Inte han. Det låg utanför. Utanför den egna sfären. För en utomstående kanske märkligt men alltid närvarande. Det kostar på.

Hon frågar om han fått något att dricka. Han är ju ingen som charmar kvinnor så han blir svaret skyldig.

Hon vill värma händerna. Han är ju ingen riktig man så det blir inget.

Hon, hon, hon och hon lyssnar uppmärksamt. Han är ju egentligen ingen talare så det blir inget.

Hon vill hjälpa till att städa. Han vet inte hur man gör på tu man hand så det blir inget.

Hon frågar en massa men han vet inte ett svar utan många och kan inte välja så det blir inget.

Hon följer gärna med men han är inte den som vet hur man tar med så det blir inget.

Inget är på riktigt. Han är inte på riktigt.

Du som är på riktigt, berätta för honom nästa gång du träffar honom vad det riktiga egentligen består av.