Med gummibåt i Höga Kusten.

Höga kusten är inte bara hög den är djup också. Fast egentligen är det inte kusten som är hög och djup utan det är naturligtvis bergen inne på land som är höga och havet som är djupt. Det är i vilket fall inte nödvändigt att ha en extremt grundgående båt om man ska ta sig fram säkert här. Men jag vill ju gärna ha stora marginaler så idag har jag packat ner min gummibåt för att åka på en liten utflykt. Framme vid Henkes sjöbod upptäcker jag alltför snabbt att jag lämnat vissa vitala delar till båten utanför båthuset hemma i Sundsvall. Det tar några timmar att åka tillbaka och hämta de två till synes så obetydliga aluminiumskenorna. Mitt i natten startar en udda expedition med en Flipper 575 och en Zodiac 310. Havet är lugnt och jag får gasa friskt för att hänga på flippern som egentligen inte är så himla snabb men toppfarten på min båt med aktuell last är väl bara en 20 knop. Det är tidigt på morgonen och solen är snart på väg upp. Rätt snart är vi ute på öppet vatten och ser Högbondens fyr i norr. Det är inte särskilt mörkt och det är ju bra för jag har inte en tillstymmelse till lanternor på min båt.
Enligt Zodiacs online manual för hur man ska använda deras båtar får man inte sitta på gummipontonerna annat än vid mycket låg fart och i mycket lugnt vatten. Nu är det så olämpligt ordnat här i världen att det bekvämaste stället att sitta på är just pontonerna så jag sitter på pontonerna. Farten är inte låg och det är öppet hav men vad gör väl det, det lär inte vara straffbart. Vinden vrider allteftersom medurs och vågorna är inte stora men dom kommer från flera håll och den flatbottnade gummibåten går ganska hårt i sjön. Upp till Högbonden går det snabbt och navigeringen är synnerligen enkel häruppe. Det finns inga grund utan bara öar och fastland. Vi kommer ganska smärtfritt till inloppet mellan norra och södra Ulvön och landstiger vid Rödharen. Gubbarna i Ulvö kappellag har byggt små bryggor som finns lite här och där på stränderna. Min ynkliga lilla båt är bara att bära upp på stranden ungefär som en resväska fast tyngre, större och med en annan form. Nu har solen gått upp men vad gör väl det man kan sova bra ändå tänker jag och kryper ner i min sovsäck med myggnät som verkligen behövs på den här inte särskilt vindpinade stranden. Förvånansvärt vad bra man kan sova på ett liggunderlag som är 120 cm på en strand med rötter och kottar under och myggor ovanför som envist letar blodgivare natten lång.
Under dagen väller det in folk från passagerarbåtarna som tycks gå en outtröttlig skytteltrafik. Der är Ofelia med ett något udda utseende som går från Ö-vik. På soldäcket sitter dagturisterna som skjutsas ut i skärgården för att spendera pengar på glass, t-shirts och öl. Man kan sitta i skuggan under ett träd och titta på dom genom sina dyra kikare med pejlkompass. Bra att den kommer till användning. Fast att den snygga tjejen med klänningen finns i 176 grader kan väl betraktas som redundant information. Man känner sig lite privilegierad som har sin egen ägandes båt på stranden som när som helst kan susa iväg med dig till nästa ö utan att vara beroende av Kusttrafiks tidtabeller.
Men idag nöjer jag mig med en tur till den flytande gratisbaren för att inta en läskande dryck. Där är även min kompis grotthunden Derric och ser jag inte min mamma på akterdäcket? Jo kanske, hon är rätt lik. Vi får lite is att stoppa i vår kylväska som vid det här laget förmodligen kan användas som solugn. Att jag får diska av notan för våra drycker märker inte dom andra som sitter i solen obekymrade om sakernas tillstånd.
Efter att ha gått fram och åter till Ulvöhamn flera gånger med en extra tur bland vassa pinnar och ondsinta hårdbarr börjar mina fötter bli lätt slitna. Just när jag lämnade mina sandaler i sjöboden verkade det ganska förnuftigt men nu blir jag alltmer tveksam. Jag hinner inte fundera så mycket mer på det för nu ska vi gå till Marviksgrunnan och titta på gruvan som jag flera gånger tittat in i men eftersom jag aldrig haft någon lampa med mig så har det bara varit ytliga tittar. På skylten står det att den aldrig var lönsam och bytte ägare flera gånger. Eftersom jag tutat i de andra att jag läst om någon som rott flera kilometer in i gruvan så följer dom lydigt med. Vanligtvis får jag genomföra mina expeditioner helt utan stöd utifrån. Jag brukar låtsas att det blir mera sportsligt på det sättet.
Det är en promenad på några kilometer och jag trampar på en padda som låter plågat när jag sätter ner min fot rakt på det stackars oskyldiga djuret. Paddan hoppar direkt iväg i det höga och fuktiga gräset och låter inget mer så jag hoppas att den inte blev skadad.
Stigen till Marviksgrunnan är ganska trevligt och särskilt där den går som högst på öns västra sida har man en fantastisk utsikt.
Myggorna sitter och lurar i skogen och när man passerar flyger dom fram och sätter sig på baksidan av benen och nacken! Dom är så förslagna att dom utnyttjar det lä som uppstår. Det återstår bara att springa förbi deras bakhåll så de långsamma flygarna inte hänger med i svängarna. Metoden har egentligen bara två kända biverkningar. Den ena är att ömma fötter inte blir bättre av att springa bland stenar och rötter. Den andra är att man blir svettig men det är ju inget ovanligt så det får passera. Inne gruvan är vattnet på botten så isande kallt att det inte är att tänka på att gå in och vattendjupet skulle knappast räcka för en gummibåt särskilt som det ligger en massa spikförsedda plankor och annan bråte därinne. Onekligen ser det mycket inbjudande ut med flera gångar som försvinner inåt i mörkret. Nå´n glädjedödare har på en masonitskiva skrivit att gruvan är avstängd på grund av rasrisk. Säkert någon som bor på ön och vill ha allt kul för sig själv och bara sälja krims-krams och hyra ut undermåliga cyklar till turisterna. En fika i solnedgången sitter aldrig fel och här sitter vi också med en fika på en klippa högt över vattnet och ser hur den låga solen lyser upp Mjällomslandet på andra sidan havet. Att vi inte var särskilt långt in i gruvan är glömt och förlåtet nu och man kan njuta av situationen. Bensinköket trilskas lite men det är bara lite smuts i munstycket som är enkelt att ta bort.
Ute på havet kommer dom farande med fest i sikte. Ännu en lördagkväll vid hotellbryggan. Lite hembränt i ruffen med polarna. Med lite läskeblask i så rinner det lätt ner i strupen. Nu är det glömt att det gick åt gott och väl en jeepdunk med soppa för att ta sig hit ut.
I början av karriären sitter man till synes oförtröttligt i en jolle med utombordare och kör runt runt i viken där föräldrarna parkerat familjens båt. Snart har man en egen båt med minst en V8, gärna två. Flickvännerna, för det är alltid flickvänner, brukar likt en modern galjonsfigur ligga utspridda ovanpå motorluckan som lämpligt nog är försedd med liggvänlig beklädnad.
Inne på Almagränds pub är det ingen mening att ens försöka dansa lite framför scenen. Snabbt som ögat dyker hon upp, en dam med pondus som på ett ögonblick har förklarat att dans framför scenen, dylikt fjant sysslar vi inte med här inte. Nä, tillbaka till Baylinern för en grogg. Inne i ruffen sitter tjejerna och överlägger om något, gud vet vad.
När vår båtägare och hans flickvän förlovat sig och fått den första kotten byter dom bort båten mot en Volvo kombi. Efter andra barnet börjar man känna suget igen och köper en motorbåt av mer familjevänlig typ. Snart börjar tjatet om att alla andra har en jolle och motor ska det vara. Cirkeln är sluten och allt börjar om. Naturen har sin gång liksom. Livets mening brukar en del säga. Frampå nattkröken ska man köra ikapp och mer än en amerikansk DC-båt har fyllstyrts runt Ulvön. Svårt att säga om det är kulturellt betingat eller om det är något biologiskt. En gång i tiden var det tornerspel. Fast frågan är på vilket sätt en vinst i en kappkörning kan bevisa att man är mer lämpad att ta hand om sin kvinna och de barn hon föder. Under årtusendena har väl något gått snett i hanens evolution.
På söndag förmiddag åker vi över till Mjältön som är Sveriges högsta ö med Baggviken som är en fantastisk lagun där man kan köra ända in till stranden. Grottan som man skyltat till är som vanligt ingen riktigt grotta utan något helt annat. Det brukar vara så när man skyltar på stigar om grottor. Du behöver inte ens en ficklampa utan befinner dig i dagsljus, stående, bara en så´n sak, stående i hela grottan!
På Mjältöns topp kan man sitta hur länge som helst och bara blicka ut över skärgården, havet och skogarna. I norr ser du röken från Husumsfabriken och i söder ser du Vårdkasberget i Härnösand. Med råge kan du överblicka alla de öar och berg som kallas Höga kusten. Lämpligen bär man med sig en flaska vatten och en kikare.
På eftermiddagen packar vi ihop och beger oss söderut. Sjöbrisen har bearbetat vattnet hela dagen och resultatet är inte illa, den lilla plattbottnade gummibåten hoppar och studsar rätt bra i den krabba sjön. Jag kör om en del familjebåtar där besättningen förmodligen inte är helt och hållet är nöjd med situationen.
En familjebåt kännetecknas av att det finns en elak skeppare som ryter till de andra om att de inte hoppar tillräckligt långt och om knopar som inte ens duger att hänga upp diskhandduken i. I båten brukar det alltid finnas någon som vid minsta skvätt på rutorna helt säkert vet att båten sjunker vilket ögonblick som helst.
Mitt uppe i detta sjödrama kommer en båt, 3 meter lång, studsande i vågorna. Den stannar alldeles intill för att någon ska knyta fast bränsletanken. Kanske bleknar deras egen nödsituation något. Kanske har jag bidragit till familjelyckan åtminstone tills sällskapet kommer till Bönhamn där allt kan börja om.
Nu är vi i Norrfällsviken och uppbrottet känns alltför påtagligt. Vardagen trycker på. Bilarna kör överallt. Bilarna står parkerade längs vägarna. Det är något i atmosfären som är svårt att ta på men det signalerar definitivt inte avkoppling och semester.
Hemfärden i den grova sjön sliter hårt på båten och mig själv. Det får bli en rejäl översyn när jag kommer hem.
(Det var alltså bara jag och Micke som åkte gumibåt, övriga åkte om inte en familjebåt så snudd på.)

Med på resan var: Sofia, Henke, David, Micke och undertecknad.

Hans Wikberg 1997