Puberteten

Eftersom jag brukar hävda att jag kan konversera alla ämnen så borde jag kunna skriva om dem också. Nu är turen kommen till p. Jag har i och för sig ett särskilt förhållande till bokstaven p men av en annan anledning. Helt kort handlar det om när jag satt ensam med så kallade överkursuppgifter för de som kunde läsa vid inträdet till grundskolan. Dom andra hade skrin med små pappbokstäver som man kunde sätta ihop till ord. Jag var oerhört fascinerad av språket och ville nog mest av allt vara med. Men nu var det så att jag och en lärardotter förpassats i ett hörn för att läsa tråkiga böcker. Jag minns särskilt när dom kom till bokstaven p. Då fick man uttala p med papperslappen p i handen framför munnen. Om p:et blåste bort hade man uttalat rätt. Fattar ni vilken grej för en liten kille? Jag fattar.

Jag var alltså liten redan då. Inte bra ur pubertetssynpunkt. Jag minns igen. Minns en dag i badhuset. Jag och min bästa kompis duschade med badbyxorna på. Jag vet inte varför han gjorde det men i mitt eget fall vet jag. Huvudet kortare. Visar fortfarande vid 35-års ålder leg på systemet. Kan ni tänka er hur det fungerade i sjuan? Jag kan berätta. Inga hår på snoppen där inte. Inte på så många andra ställen heller för den delen. Utom på huvudet, i överflöd skulle man kunna säga. Ingen överdrift. Den elaka badvaktmästaren kom in. Jaså grabbar, inte kan ni duscha med badbyxor på. Kalkat, var min tanke. Okej min kompis hade nog badbyxor i rent medlidande. Han var alltså helt normal. Jag minns fortfarande hur det var att befinna sig där i omklädningsrummet. Att killarna som uttalade de förnedrande orden numera är att betrakta i det närmaste som socialfall visste jag ju inte då. Bara anade. Knappast någon tröst. Från och med nu var jag stämplad. Den där jävla pluggisen som är totalt underutvecklad.

Som om det inte var nog med det jag hade även min farmors superskor på mig. Tyvärr var det bara jag som förstod det fantastiska i dessa skor. Dom var lätta som luft. Gjorda för att gå långt och mycket. Vid brickinlämningen stod han. -"Vilka sexiga skor, ha ha ha." I sjuan kan man inte försvara sig mot en kille som åker Puch Dakota. Numera ångrar jag inget. Jag är en gångare av klass. Slår det mesta. Killen med Dakotan kan man se raglande omkring på stan. Utslagen skulle en del säga. Jag förlåter honom, han hade nog ganska knäppa föräldrar. Men tyvärr hjälpte det inte mig då. Tjejer fick man försöka tänka på i smyg. jag hade min egen lilla tjej på gatan. Sedan kom min kompis och tog henne och förde iväg henne till ett tak. Vi lekte en lek som gick ut på att rulla nerför ett tak omslingradandes sin käresta eller vilken annan som fanns tillgänglig. Knappast behöver man vl säga att jag fick stå nere på backen. Med det självförtroendet fanns liksom inga andra alternativ. Jag var nog för liten och dum för att upptäcka de eventuella fans som kanske fanns i omgivningarna. Jag märkte att dom andra hade en oerhörd respekt. Jag var ju trots allt en stjärna i skolan. Jag hade en arbetsledande talang som gick utanpå det mesta redan i mellanstadiet. Totalt motsägande att ett mobboffrer kunde styra och ställa men jag hade som sagt var en sorts respekt. Jag kunde ju nästan allt. Rent teoretiskt borde åtmisntone någon av alla de tjejer som fanns där kunna gilla en sån typ. Men jag märkte ju inget. som sagt var.

I åttan började jag faktiskt se att vissa tjejer fnissade onormalt mycket när jag gick förbi. Uppmärksamheten skärptes allteftersom. Sedan minns jag inte så mycket mer förutom att jag inte alls minns när håren kom. Märkligt kan man tycka men jag kanske förlikade mig med situationen sådan den var.

Hans Wikberg 1998

Vader

Vaderna tänker jag, vilka vader. Bakifrån är formen gudomligt fulländad. Hon vet knappast om det själv men jag ser det. Registrerar det med hela kroppen. Snart vågar jag liksom inte titta mer. Känns fel på något sätt. Varför skulle jag få njuta av detta skådespel. Längre ner sitter skorna. Och inne i dom fötterna. Dom jobbar på med en frenesi jag sällan sett maken till. Undrar var kraften kommer ifrån. Fan att just hon ska ha dåligt självförtroende. Jag kan liksom inte göra något åt det. Jag skulle kunna gå här bakom i evigheter känns det som. När hon vänder sig glittrar ögonen så att man nästan går under. Hur gör man det? Finns det en formel för hur det går till? Kanske kommer det inifrån. En blick. Sedan är det sagt. En flod av kommunikation strömmar fram och tillbaka. Hjärtat hoppar till och magen tvinnas ihop. Sedan är det klart. Nu kan vi fortsätta som förut. Genom ylletyget känns den lena huden. Kroppsvärmen bryr sig inte om hinder. Det finns där bara som en maskering. Som rättfärdigar utan förpliktelser.

Händer

En hand, två händer, tillsammans en hel armé. Jag känner den lena handen rakt genom alla lager med tyg. Den talar till mig på ett annorlunda sätt. Handen har ett eget språk. Berör utan att beröra, tar inte i men känns ändå. En order från hjärtat. På dagen ett verktyg, effektivt, känner inget. Nu kommunicerar den med intuition utan order. Huden lever ett eget liv. Säger inget, känner desto mer. År efter år outhärdligt, smärtsamt, helt fantastiskt. Glömmer inte din hand.

Skolans bibliotek ligger på andra våningen.

Skolans bibliotek ligger på andra våningen. En fristad för plugghästarna. Här finns det böcker som skulle räcka i flera år. Man kan sitta där i skydd för dom tuffa grabbarna som huserar i korridoren och sprider skräck bland skåpen. I går blev en kille inlåst i ett skåp.

Vår hjälte ser på och inser att han gott och väl ryms i ett skåp. Utanför på skolgården ligger rökrutan. Puss och Kram jeans ska man ha. En del knäpper upp byxorna på rasten för att vila lite. Trångt är det och de vita platåträskorna köper man på Träskotjänst. Nere i källaren i Vapelnäs gamla skola huserar en man och hans träskor. Kanske skär han till gummisulorna bakom ett skynke längst bak i affären. Det lär finnas färdiga träbottnar att köpa. Förmodligen är inte föräldrarna så pigga på att köpa de där opraktiska träskorna med mönster pressat i lädret. Dom vanliga kostar ju lite mindre.

Hjälten har ett par svarta. Vanliga utan den där extra tjocka gummisulan som gör att man liksom kommer upp en bit från marken. Är det därför han är mycket kortare än de andra?

I biblioteket läser han det igen. Motorcykeltidningen har testat mopeder. Alla tuffa grabbar är rörande överens. Zündapps femtiotalskonstruktion med dragkilsväxellåda. Han vet vad en dragkilsväxellåda trots att han aldrig kört en moped. I ett test av 125:or talar man om en dragkilsväxellåda som borde sänkas i Värtan. Zündapp var det.

Undrar varför dom är så envisa. Borde man inte söka fakta innan man väljer sida i mopeddebatten? Rullar du in på skolgården med en Puch Dakota är klarar du garanterat testet. Är det ett fågelpinnstyre från Hobbex på så är det klappat och klart. Välkommen in i gänget. Varför vill dom inte lyssna när han säger att den tunna handbromsvajern ger dålig bromsverkan på frambromsen. I motorcykeltidningarna står det ju att frambromsen är viktigast.

Han har valt sida och tar konsekvensen av det. Utanför biblioteket sitter några tjejer och fnittrar när han går förbi. Hur gör man nu? Fort förbi så går det över. Kanske gillar tjejerna det guldglänsande rödlockiga håret som grabbarna brukar spotta i. Mer att fundera på.

På lektionen efter lunchrasten ska klassen få igen ett prov. Nu blir det jobbigt igen. Läraren ska alltid dela ut proven till var och en. Bäst kommer först. Är det bra att komma först? Han kan inte hjälpa det. Det var ju så lätt, den här gången också. Han känner de andras blickar. Plugghästen har gjort det igen. Sitter han och pluggar hela kvällarna? Om dom bara visste. Han pluggar inte. Det är ju tråkigt. Han läser om mopeder. Egentligen gillar han att cykla men mopeden med sin komplexa funktion är en oemotståndlig konstruktion för en liten teknikintresserad grabb.

En liten kille har just ätit lunch i skolmatsalen.

Det är höst och det blåser i de stora björkarna som omger skolgården. Skolan är från början av nittonhundratalet och björkarna planterades väl när skolan stod färdig. Två våningar med slöjdsal i källaren. I källaren fanns även toaletterna. Byggda på en tid när det inte fanns utrymme för blyghet. Stora porslinsanordningar på en lång rad med skärmväggar av kakel som pliktskyldigt står där utan att fylla någon skärmande funktion. Således en mardröm för en blyg liten kille med behov att uträtta. Mer än en gång hade han överträtt förbudsbandet av plast som markerade var skolgården slutade. Utanför plastbandet som var uppspänt mellan träden var man laglös. Lärarna trodde inte man skulle klara av att komma i tid till lektionerna om man inte hörde ringklockan eller vad det nu var dom sa när en ifrågasättande liten kille undrade.

Det är förmodligen samma år som skolan skulle brinna upp och killen på skolgården går i femman. Som många andra killar i femman är han intresserad av vapen och bygger egna. Roligast är det när dom skjuter långt och träffsäkert. Han har just byggt ett sådant men på skolan får det inte följa med. Nu kommer det flera killar i femman. En tar tag i hans ben och håller det i ett stadigt grepp. De andra letar i hans fickor. Efter en stund hittar de vad de letar efter och försvinner. Skolan ligger alldeles intill en gammal fabrik. Förut gjorde man papper där men det var flera år sedan. Nu kan man se gubbar komma ut genom en liten dörr som leder ut mot stora vägen. Där nere kan man skymta en trappa som leder ner och massor av spännande mätare. Runda med stora visare och siffror. Det pyser och bullrar. Pappa har sagt dom gör ånga där. Det är stora pannor som man eldar i och sedan blir det ånga som man skickar i rör till den andra fabriken. Den lilla killen blir inkallad i matsalen trots att han redan ätit. Det var fisk idag och han fick annan mat. Det var oftast korv eller något annat tråkigt som dom snott ihop. En gång var det potatisar med sås. Konstig mat men han ville ju inte klaga. Inne i matsalen sitter hans lärare med några av klasskamraterna på sidan om. Dom flinar och han förstår vad det handlar om. Läraren visar upp en kopparkabel som böjts till ett u. Otur att han inte kollade jackan noggrannare. Visserligen bara koppartråd som inte ens går rakt när man skjuter iväg den men läraren såg allvarlig ut. Hon undrade om det var hans. Ja, vad ska man säga i en så'n situation. Mest blev han arg på klasskamraterna som skvallrat. Det är bra att vara arg när man ska argumentera. Då glömmer man bort att vara blyg. Han la ut texten och läraren lyssnade. Klasskamraternas miner förändrades efter hand. Det hela var snabbt överstökat och han kunde gå därifrån obefläckad och med lärarens förtroende. Men hade han inte ljugit lite och hur var det med klasskamraterna. Varför gjorde dom så. Kanske för att han var minst i klassen. Kanske för att han var bäst i klassen. Kanske för att han var så dålig i gymnastik. Kanske för att han hade pool hemma. Kanske för att han hade ett rött jättehår. Kanske var det bara en slump.

Den nya cykeln var jättefin. Han hade kollat i broshyren hundra gånger medan han väntade på att den skulle komma till affären. Den var specialbeställd. En Gitane med åtta växlar och bockstyre. Det var en racercykel för barn. Pappa hade en Crescent, en orange racer, när han var liten. Kanske tyckte han att sonen skulle ha en riktigt cykel och inte en sån där med pyttelitet framhjul och ryggstöd som dom tuffa grabbarna hade. Varannan vecka skruvade han isär växelmekanismen. Den skulle rengöras och smörjas. Bromsarna måste ta bra. Att sitta i solen framför garaget och meka med cykeln var trevligt. Han hade en särskild runda som han cyklade nästan varje dag. Det var roligt att cykla fort. Dom andra killarna rullade mest runt i grannskapet. Kanske berodde det på dom stora bakhjulen, dom rullar väl trögt när dom är så breda. Tre växlar i navet är ju inte mycket även om växelspaken med sitt T-handtag såg fräck ut. Han cyklar förbi två större killar som skriker något om hans hår. Dom spottar mot honom och han känner att det blir blött i håret. Är dom avundsjuka på hans cykel? Han vet inte riktigt. Men glädjen över cykelturen är inte lika stark längre.

Det är en vanlig dag och han sitter på bussen på väg till skolan. Kanske är den inte så vanlig ändå, det är ju första dagen efter sommarlovet. Han har jobbat hela sommaren. När man går på gymnasiet måste man jobba på somrarna. Det bara är så. Vid en hållplats kliver det på några nya han inte sett förut. Sist kommer hon. Han har aldrig varit med om något liknande förut. Tiden liksom står stilla och han bara tittar på henne som tittar tillbaka. Hon går på ett särskilt sätt. Hon är nog vältränad, van vid att röra sig tänker han. Nu sätter hon sig ner ensam en bit längre fram. Kanske gillar hon att cykla.

Imorgon fyller hon år och han har slagit in presenten omsorgsfullt. Han vågar inte ge henne den på skolan. I brevlådan får det bli. Men dom får ju inte vara vakna hos henne när han kommer dit. Vid midnatt drar han iväg. Det snöar ute och ingen har plogat vägarna. Det är fyra kilometer till hennes hus. Det tar längre tid än vanligt. Det ligger en decimeter snö på vägen men det känns bra. Han gillar att vara ute även i dåligt väder och hennes present måste ju levereras.

Han sitter på bussen och läser i engelskaboken. Hon kliver på bussen. Det är ganska lite folk på bussen men imma på rutorna. Han tittar lite förstrött på henne. Naturligtvis låtsas han. Vad som står i boken märker han inte ens. Nu sätter hon sig bredvid honom. Hoppsan, ingen återvändo. Naturligtvis säger hon inget. Det var väl bara en tillfällighet att hon satte sig där. Tittar hon inte lite väl mycket åt hans håll. Kanske vill hon bara se något ute i mörkret. Ja så är det nog.

Det är party hos en tjej i klassen. Dom går i sexan. Han är bjuden. Kanske beror det på att deras föräldrar umgås. Han vet inte riktigt. Dom har en fin stereoanläggning och massor av populära skivor. Han är nervös. Han gillar en av tjejerna. Dom andra killarna är ju tuffa och hon pratar mest med dom. Nu försvinner alla upp på övervåningen. Han låtsas inte märka något. Han läser på skivomslagen. Han som läser så fort i vanliga fall. Ett par böcker om dagen. Nu tar det en kvart att läsa det lilla som står om Boney M. Sedan Dancing Queen så har det gått en kvart till. Han kallsvettas. Situationen är obehaglig. Hoppas ingen märker något. Han vågar inte vara med på deras lekar.

©1997 Hans Wikberg. All rights reserved

Snöskoter

Vi har nu kommit till ett sorgligt kapitel i mänsklighetens historia, snöskotern.

Många gånger har jag undrat varför till synes friska människor ska behöva motoriserade hjälpmedel så fort dom ska förflytta sin kropp längre sträckor än säg 300 meter. Samma människor upptäcker senare att dom inte mår bra. Då är det dags att ta bilen till gymmet eller kanske till elljusspåret för att ta en 2 kilometersrunda. Efter 4 gånger har man tröttnat på den enformiga träningen och återgår till sina skotertidningar och satellitmottagare, dolby surround och allt vad det heter. Snart är det vinter igen och skotersnacket tar fart i fikarummen. 800 kubiks insprutningsmotor med kanonfjädring - 200 blås över sjön. Lastade en dunk hembränt och drog ut i skogen. Kapade ner ett par trän med motorsågen, det blir ju kallt utan handtagsvärmarna vet du. Så går det på dag efter dag. När man kört sin kära skoter några vintrar är det dags för ryggont och stela leder. Ett nytt träningsprogram görs upp. Skittråkigt, jag vill ju köra skoter. En ny bil kanske, nää en ny skoter får det allt bli. Måste köpa bingolotter, spela på travet, hela köret.

Flocken vaknar efter kall natt. Alfahannen Svenne vrider på sig, där ligger hans hona med avkomman de kallar Ragnar. Han börjar bli stor nu Ragnar, 5 år till våren, man borde väl lära honom jaga snart tänker Svenne. Efter morgonbestyren går Svenne bort till snöskotern, där står redan de svagare individerna och beundrar hans Hitaschi XC 769. En av dem tittar på Svenne med en blick som om han redan planerat att ta över rollen som ledare trots att han knappt vuxit ur sin Kity Cat ännu. Lena kommer med Ragnar och ser menande på Svenne. Nu får du tand om lillen säger hon utan att ens darra på läppen. Svenne som tänkt sig en lugn dag med grabbarna tar motvilligt den något osäkre Ragnar i handen och lyfter upp honom på sittdynan.

Där står den en Volvo 850 eller 855 som de initierade säger. Mamman lyfter ut sina nya skidor. Dom kostade en del men har en fräck design. Killen i butiken borta i Åre sa att den nya timglasformen skulle ge henne skärande svängar som hon inte ens drömt om. Tonårsdottern ser lite lagom distanserad ut. Ingen match tänker hon och kliver världsvant i bindningen. Runt omkring cirkulerar töntar med läderpjäxor och ryggsäckar stora som hus. Nu kommer den, skotern. Pappa tittar beundrande på föraren som har en kniv nonchalant hängande i bältet som håller ihop den slitna skoteroverallen. Mannen med skotern mellan benen behöver bara darra till lite i högertummen så glider dom iväg på sina slalomskidor över fjället mot Sylstationen.

Lars Törnman drar ihop sitt kompisgäng för en tur på skotrarna. Minst 1000 stycken är dom. Idag ska man visa att häruppe behövs minnsann snöskotern. Man kör omkring på isen lite på måfå men snart har man fått ordning på sällskapet och får till nå´n sorts text på isen. Kents fru Ingrid som nyligen varit i Bangkok förnimmer något bekant. Maken justerar till det nya signalhornet och tutar lite på Berra som hetsar lite så där på skoj. Solen skiner som den bara kan göra på en is på vårvintern. Det liksom glittrar i varje lite snöflinga. Mattan är 397 cm lång så skotern tar sig fram i den djupaste lössnö. Dyr var den men han äter gärna blodpudding ibland.
-Avgaserna! Säger Ingrid plötsligt när hon minns.

Nä allvarlig talat grabbar vad håller ni på med? Vakna upp och köp ett par snöskor istället. Ett par skidor kanske. Inte är det väl meningen att männen ska skydda sin familj genom att gömma dom i ett rökmoln på en skoterkälke.

©1997 Hans Wikberg. All rights reserved