G2, Bo Kaspers och mjuka tjejer.

Varför ska det vara så svårt att hålla linjen rak? Hela tiden studsar och hoppar kompassen och blicken flackar åt olika håll i jakt på nya intryck. Varje liten myra intill stigen pockar på uppmärksamhet och drar iväg fokus åt nya håll.
Nu ska vi se vartåt det bär denna gång då. Kanske till tonåren, kanske till 90-talet, kanske någonstans där marken är grön och himlen blå. Kanske är jag för gammal för att hålla igen på flödet. Ja, så är det.

Året är nog 1998 och i så fall har Bo Kaspers orkester släppt "I Centrum" och har en spelning på Privé som 1998 heter något annat, G2 kanske. Jag gillar Bo Kaspers och jag är där, sitter väl mest på en stol och dricker en och annan öl, inga exesser, lite lagom bara.
Självförtroendet är i botten och jag är avundsjuk på alla som verkar ha så roligt. Mest avundsjuk är jag som vanligt på alla killar som omges av tjejer. Naturligtvis vet jag på ett intellektuellt plan som är min hemmaplan att dom har samma rädslor som alla andra. Inte sjutton är alla dom som är där genomtrygga och kan välja fritt vem dom ska vara. Man klamrar sig fast vid gänget där tryggheten finns.
Visst, ibland slår det mig att jag står där och är tryggheten själv men att alla dörrar är inte riktigt öppna vilket är själva skoskavet, gruskornet i min sko.
En annan gång med Bo Kaspers några år tidigare for dörren upp med en smäll och jag kan för mitt liv inte minnas varför. Men vidöppen var den. Jag var i högform och smälte samman intellekt och känsla i en skön mix som tjejerna inte kunde motstå. Jag drog igång nakenpingis i nå'n samlingslokal och en massa andra galna upptåg. Visst hade jag en särskild i åtanke. Och ja, hon bedyrade att just jag gärna fick vara i rummet när hon skulle byta om. Nästa gång frågade hon om det gick bra att hon tog en eftermiddagslur i min säng.

Bo Kaspers kliver på scenen och vi är tillbaka på G2. Framme vid scenen är det ett gäng tjejer och så jag, lite vilsen men efter några låtar blir stämningen tätare
Nu kommer det som jag skäms för även om det var underbart och satt kvar i kroppen länge. Jag tränger ihop brudarna närmare scenen som en jäkla vallhund bara för att kroppskontakt ska uppstå. Det är rumpor och bröst om vartannat och jag njuter av stämningen, musiken och sällskapet. Men varannan sekund väntar jag mig ilskna blickar och hårda ord. Nu 15 år senare är minnet grumligt. Jag kan inte riktigt säga om det uppstod scener med tjejer som skällde ut den där äckliga snubben eller om det bara var något som utspelades i mitt huvud.
I vilket fall tog musiken slut och minnet hoppar till sista dansen där DJ i mitt minne alltid spelade Irene Cara, Bonnie Tyler eller vad dom där sista dansen-låtarna var. Då gick jag missmodigt hem och skrev i dagboken för  att sedan somna in och vila inför söndagens fysiska aktiviteter.

Här letar jag runt på min gamla sajt, www.wikberg.nu, efter ledtrådar vad som hände.

Jag hittade inget om detta men väl en massa andra roliga minnen.