Pappa är borta.

-"Pappa är borta" säger rösten i telefonen som tillhör min mamma. I det ögonblicket tänker jag det värsta och går genom alla faserna på en gång. När jag lämnar hemmet har jag mer eller mindre accepterat att min pappa är borta, för alltid.
Jag sätter mig vid hans skrivbord och tittar lite på papperen som ligger framme. Under skrivbordsunderlägget ligger vårt avtal om båten. Det ska jag ha tänker jag och viker ihop det och stoppar det i fickan. Jag hittar snart de obehagliga papperen. Det saknas pengar, företaget går inte bra, inkassohot och bilfirman som vill ha igen bilen. Hemma hade han sagt att bilen var på service och han tog mammas bil till stan. Den var också leasad, precis som allt annat. Han lärde sig på 60- och 70-talet att det bara var att låna. Ju mer man lånade ju rikare blev man. Avdragsrätt, inflation, tjata på banken, låna mer.
Jag får en klump i magen och blir alldeles kallsvettig och darrig. Där och då blev jag immun mot lån, amortering blev min religion. Det kändes så fruktansvärt rakt in i hjärtat hur min pappa suttit där och grubblat över snaran som drogs åt. Min mamma var väl lika krävande och oförstående som vanligt.
Jag är kanske 3-4 år och vaknar hemma och är ensam. Lyset är på men ingen mamma hemma. Pappa är ute och reser som vanligt för att dra in pengar. Kalle Anka-tidningen bredvid sängen blir min tröst. Jag kan ännu idag framkalla bilden av omslaget. Kanske bestämmer jag mig där och då att jag måste lära mig läsa så snart det bara går.
En annan gång är jag lite äldre. Grannens hus börjar brinna. Min mamma har fullt upp med sin egen panik, lillebror ligger under sängen och gråter. Jag är ensam. Än idag kan jag vakna och känna lukten av brandrök med kroppen flyktberedd. I början var jag tvungen att gå runt och lukta men nu slipper jag det. Där och då insåg jag nog vikten av trygghet. Det blev mitt mantra vare sig det gällde barn eller hundvalpar, trygghet, trygghet och åter trygghet. Jag hade ingen trygghet utan fick skapa den själv efter bästa förmåga som väl inte var så bra egentligen.
Mamma och pappa dröjer kvar vid matbordet. Mamma blir onykter och börjar gnata och övergår snart till elakheter. Crescendot består av ett högljutt skällande om min pappas tillkortakommanden. Varje gång är det variationer på att han är tyst och oduglig. Jag visste ju bättre men bär fortfarande med mig skammen att vara tyst. Att inte ljudligt uttrycka känslor och tankar. Det inre livet är lite sämre, bara det som kommer ur munnen räknas. Där någonstans blir jag dömd till ensamhet.
Jag tar bilen för att leta efter min pappa. Jag känner in och finner ett mål för min resa. Det skulle senare visa att jag hade skrämmande rätt i mitt antagande om var han tagit vägen. Jag och resten av familjen snurrar runt några timmar utan resultat.
Dagen efter dyker den upp. En civil polisbil med två sammanbitna herrar i. Jag går därifrån då jag redan vet.
Inga tårar, inget alls. Sorgearbetet var klart redan i mitt kök efter telefonsamtalet.
Istället för att åka till anställningsintervjun hade han parkerat bilen i parkeringsgaraget och gått på Forum och köpt en rulle paketsnöre, klivit på tåget till grannstaden och tagit in på ett hotell. Där hade han tydligen ringt 112 för att sedan ställa till det så att städpersonalen på hotellet fick sig en lagom chock.
-"Men för fan vad patetiskt blandas" blandas med ömhet. Jag tänkte på min mamma. Hon hade säkert som vanligt bara krävt och skällt. Hur skulle hon förstå att pengarna var slut på riktigt? Att dom måste flytta från sitt nya exklusiva ekkök. Hon får sitt straff senare ska det visa sig. Själv blir jag immun mot varje tanke på självmord. Något så fruktansvärt dumt, onödigt och själviskt!