I kylan lever man.

Så sitter jag där. Äntligen. På teatern, med fullblodskvinnan vid min sida. Vi delar en stark upplevelse. Någon där framme delar med sig. Jag vill hålla henne i handen. Jag gillar det, men gillar hon det? Förmodligen inte tänker jag och känner mig instängd. Strax därefter tar pojkvännen fram en fickplunta och smeker henne på låret. Okej, det var inte min tur idag heller. Efter en stund har jag positionerat mig igen. En ny kvinna på andra sidan bordet, en flaska vin och favoritmusiken. Vi delar åter upplevelsen. Reflexmässigt stoppar jag ner ömheten i fickan och antar en likgiltig min. Jag går fort och återigen är det läge. Nu sitter det massvis av dom runt omkring. Nu har jag blivit kall och likgiltig. Man stoppar inte ostraffat ner en massa saker i fickan. När den är full stängs man av. På rutin drar jag runt lite och vandrar sedan hem i bitande kyla. Jag gillar kyla. I kylan lever man. Ibland underbar när den smeker kinden. Ibland skriker fingrarna av smärta. Inne i värmen blir man dåsig och likgiltig. Kontrasten tänker jag, kontrasten, innan jag somnar utan att ha druckit min vattendos.