60-talist, javisst!

Alla skäller på den medelålders vite mannen som får klä skott för snart sagt alla oförätter.
Länge hukade jag mig under det oket. Jag kände mig helt enkelt träffad. Blå ögon, blond, välbeställd, medelålders, aldrig varit arbetslös, aldrig gått i skola med invandrare och allt vad det handlade om.

Men så slog mig det att jag är ju för sjutton en 60-talist, det är ju mina föräldrar dom pratar om.
Vi som är födda på 60-talet är förmodligen den mest kompletta generation som sett dagens ljus. En hög och jämn nivå på det mesta födda i exakt rätt tid som vi ju faktiskt är. Några decennier efter 2:a världskriget.
1971 började jag skolan. Min första lärare var kanske 30 år och en som jag minns med dagens glasögon en stark kvinna men präglad av tidens anda. Jag fick känna på baksidan av folkhemmets lite snedvridna jämlikhetsideal som väl mest gick ut på att alla skulle vara medelbra. Det var lärorikt på sitt sätt.

I tvåan kom det en annan kvinna, gift med en bonde och fiskare. Hon var stark, snäll, rättvis och förmodligen en matriark. Nu blev det tal om att hoppa över en klass, ett litet framsteg. Men eftersom min skola var som alla skolor förr helt socialt integrerad hade det nog inte varit en bra idé för just mig.

I trean dök hon upp. Den nyutexaminerade. Jag kan ju numera räkna ut att hon gick på lärarhögskolan 1968. Här någonstans tappar jag helt intresset för skolan.

På fritiden spelade vi hockey på planen som den pyttelilla klubben skötte förmodligen 100% ideellt. Det mesta var olåst, man skottade planen och spolade den efter skolan för att kunna spela efter middagen. Man var lite rädd för de stora moppekillarna men frågade man slipade dom skridskorna för dom var ju betrodda med nycklar.

I femman hade jag en miniräknare och min lärare visst inte vad det var så jag använde den på matten och matteproven inte för att jag behövde utan mest för att visa hur efterblivna jag tyckte dom var.

Vår skola brann ned och det byggdes en ny rakt på vår kära hockeyplan. Kommunen tog över och när vi frågade efter snöröjningsredskap blev svaret att facket inte tillåter andra än kommunalanställda att göra det jobbet. När vi frågade varför inte omklädningsrummet var öppet på kvällarna som förr var svaret att vi skulle förstöra. Behöver jag nämna att hockeyplanen försvann efterhand helt.

Skolan var som sagt helt integrerad med elever från alla socialgrupper. I klassen fanns en kille vars pappa var en av ölgubbarna i samhället. En annan som slog oss mindre men vi visste att han blev slagen av sin pappa så man hade viss förståelse.

Vi hade ingen aning om feminism men vi såg hur mammorna kämpade med både de gamla hemmafruidealen och det nya med jobb för kvinnor i större skala som kom på 70-talet. De jämnåriga tjejerna och sedemera kvinnorna var jämnbördiga, varken mer eller mindre.

Invandring fanns helt enkelt inte när vi växte upp så det ordet har ingen laddning alls, kanske rent av helt neutralt.

Våra föräldrar var så upptagna med sitt eget. Jag minns fester, vin, och förmodligen massor av sex med vännerna. Curlingförälder fanns liksom inte på världskartan. Jag minns hur alla stirrade storögt om någon blev skjutsad till skolan. Vad hade hänt med den eleven, brutit benen?
Skulle man någonstans tog man sig själv dit, punkt! Familjeutflykter skedde på skidor. Man blev hyfsat vältränad vare sig man sportade eller inte.

På högskola och universitet gick bara de bästa ur varje årskull. De andra fick enkelt jobb som passade den egna förmågan. Jobben gick på den tiden att förena med engagemang i föreningar. Man kunde fundera över hur andra mådde. Självförverkligande och karriär var något ett fåtal sysslade med.

Min farmor och farfar var arbetare men på banken fanns säkert årslön för inte skulle dom ligga någon till last inte. Mina föräldrar lånade, lånade och lånade. Ny bil varje år, det byggdes stora hus med pool och allt med arbetarlöner och deltidsjobb men det löste banken. Och visst funkade det men det var svårt att inte göra egna reflektioner. Och så kom 90-talskrisen och förstörde livet för mina föräldrar liksom många andra då verkligheten kom ikapp. Jag kände detta så fruktansvärt obehagligt tydligt då jag gick genom min pappas papper när han tagit livet av sig efter vidlyftiga emperieplaner med lånade pengar.
En nyttig lärdom om än med ett högt pris.

Persondatorer tog sina första stapplande steg när jag gick i gymnasiet och Internet kom när jag var vuxen och etablerad och därför har jag varit med på hela resan. Det ger vissa insikter som är väldigt bra att ha när utvecklingen snurrar fortare än fort.

Nu har jag en son som är en 00:a och det ska bli väldigt spännande att se vart det tar vägen. För när jag kokat ihop allt jag sett återstår mest bara två saker, trygghet och trygghet. Det har jag givit honom och så läslusten. Vi får se om det räcker.

Eko från 90-talets Hans.

Om ingen vore den man tror så skulle inget bli annorlunda. Varje dag är en annan lik utan att för den skull bli mycket roligare för det. Upprepningens tvång sänker sig över staden. Intet går upp mot en renande process där var och en tar sin egen väg mot ett perfekt resultat. Kanske skulle det vara lättare om man utgick från kosmos i refrängen. Likheten stärker banden. Lokalen är ett förebud om ljusare tider. Innan dess hade man inga förebilder. Lat är man men inget att göra åt det. Numera har jag ett och annat att säga till om. Kanske en bagatell i sammanhanget men vad vore en säng utan örngottet? Polaren har svikit en gång förut men aldrig mer går sången mot höst. Har en gammal träta mynnat ut före tiden? Tynande bort över nejden, en höstsol.

Kanske, kanske inte tänker jag som hastigast innan dörren smäller igen. En ljudlig smäll men utan att den är störande. Hör ni utanpåverkets buller? Jag tror det är en av många spirande tankar verkande från ovan. Hotelser uttalas med böjda verb. Ytan känns bekant. Från världen kommer det ett påbud om ljusare tider. Numera har man tappat konceptet. Kjolen lyser i mörkret, är den av siden? Nej, knappast troligt. Julen blir lång i år. Många av oss har ingen aning om hur länge en frihetskänsla varar. Kvickare än tanken tar det slut.

Numera, men utan att.

Kanske, kanske inte tänker jag. Ja, varför inte jag. Nä, inte jag. Jag har alltid gillat dig, lite grann. Röj dig inte. Du har ingen chans. Dom andra. Ja, vadå dom andra? Ser du inte att dom är mycket bättre. Hur då bättre? Jo, dom kan dansa. Men du kan ju så mycket annat. Här och nu spelar det ingen roll. I nuet är det inget. Allt är det andra. Hotelser hänger i luften. Inomhus sker inget att komma ihåg.

Smickrad av att kallas för bedagad o liknas vid en gammal bil!

Jag såg nyss mig själv som ett Kinderegg. Utanpå ett skal av folie som är ganska lätt att riva av. Sedan kommer den njutingsfulla chokladen.
Den räcker ett tag men så uppenbarar sig ett pussel, en byggsats, en utmaning för intellektet. När den med  mycket möda är löst har du en leksak i din hand som skänker glädje länge med en ljuv längtan tillbaka till den underbara chokladens njutning.
Någonstans där är det dags att tillsammans gå till godisbutiken och välja ut en en annan choklad som tar njutningen till nästa nivå. Och jag kommer att envist likt en bullterrier stå som fastskruvad vid
hyllan med chilichoklad.

Xxx, hon är mer som en gammal PV. Man ser en gammal bil förvisso
inte helt omodern men något bedagad. När man öppnar dörren slås man av hur gediget bilen är byggd. Solid som ett kassaskåp, kvalitet rakt genom minsta skruv. Man drar i växelspaken och växellådan har en respons och känsla som ingen ny bil matchar. Man vill växla mer och där finns en gaspedal också. Mitt i natten möter man en polisbil och inser att man kör omkring i en bil med körförbud. Men jag och PV:n lurar tillsammans polisen med vår list och far vidare i natten och möter morgonen med släckta lysen.

Puberteten

Eftersom jag brukar hävda att jag kan konversera alla ämnen så borde jag kunna skriva om dem också. Nu är turen kommen till p. Jag har i och för sig ett särskilt förhållande till bokstaven p men av en annan anledning. Helt kort handlar det om när jag satt ensam med så kallade överkursuppgifter för de som kunde läsa vid inträdet till grundskolan. Dom andra hade skrin med små pappbokstäver som man kunde sätta ihop till ord. Jag var oerhört fascinerad av språket och ville nog mest av allt vara med. Men nu var det så att jag och en lärardotter förpassats i ett hörn för att läsa tråkiga böcker. Jag minns särskilt när dom kom till bokstaven p. Då fick man uttala p med papperslappen p i handen framför munnen. Om p:et blåste bort hade man uttalat rätt. Fattar ni vilken grej för en liten kille? Jag fattar.

Jag var alltså liten redan då. Inte bra ur pubertetssynpunkt. Jag minns igen. Minns en dag i badhuset. Jag och min bästa kompis duschade med badbyxorna på. Jag vet inte varför han gjorde det men i mitt eget fall vet jag. Huvudet kortare. Visar fortfarande vid 35-års ålder leg på systemet. Kan ni tänka er hur det fungerade i sjuan? Jag kan berätta. Inga hår på snoppen där inte. Inte på så många andra ställen heller för den delen. Utom på huvudet, i överflöd skulle man kunna säga. Ingen överdrift. Den elaka badvaktmästaren kom in. Jaså grabbar, inte kan ni duscha med badbyxor på. Kalkat, var min tanke. Okej min kompis hade nog badbyxor i rent medlidande. Han var alltså helt normal. Jag minns fortfarande hur det var att befinna sig där i omklädningsrummet. Att killarna som uttalade de förnedrande orden numera är att betrakta i det närmaste som socialfall visste jag ju inte då. Bara anade. Knappast någon tröst. Från och med nu var jag stämplad. Den där jävla pluggisen som är totalt underutvecklad.

Som om det inte var nog med det jag hade även min farmors superskor på mig. Tyvärr var det bara jag som förstod det fantastiska i dessa skor. Dom var lätta som luft. Gjorda för att gå långt och mycket. Vid brickinlämningen stod han. -"Vilka sexiga skor, ha ha ha." I sjuan kan man inte försvara sig mot en kille som åker Puch Dakota. Numera ångrar jag inget. Jag är en gångare av klass. Slår det mesta. Killen med Dakotan kan man se raglande omkring på stan. Utslagen skulle en del säga. Jag förlåter honom, han hade nog ganska knäppa föräldrar. Men tyvärr hjälpte det inte mig då. Tjejer fick man försöka tänka på i smyg. jag hade min egen lilla tjej på gatan. Sedan kom min kompis och tog henne och förde iväg henne till ett tak. Vi lekte en lek som gick ut på att rulla nerför ett tak omslingradandes sin käresta eller vilken annan som fanns tillgänglig. Knappast behöver man vl säga att jag fick stå nere på backen. Med det självförtroendet fanns liksom inga andra alternativ. Jag var nog för liten och dum för att upptäcka de eventuella fans som kanske fanns i omgivningarna. Jag märkte att dom andra hade en oerhörd respekt. Jag var ju trots allt en stjärna i skolan. Jag hade en arbetsledande talang som gick utanpå det mesta redan i mellanstadiet. Totalt motsägande att ett mobboffrer kunde styra och ställa men jag hade som sagt var en sorts respekt. Jag kunde ju nästan allt. Rent teoretiskt borde åtmisntone någon av alla de tjejer som fanns där kunna gilla en sån typ. Men jag märkte ju inget. som sagt var.

I åttan började jag faktiskt se att vissa tjejer fnissade onormalt mycket när jag gick förbi. Uppmärksamheten skärptes allteftersom. Sedan minns jag inte så mycket mer förutom att jag inte alls minns när håren kom. Märkligt kan man tycka men jag kanske förlikade mig med situationen sådan den var.

Hans Wikberg 1998

Vader

Vaderna tänker jag, vilka vader. Bakifrån är formen gudomligt fulländad. Hon vet knappast om det själv men jag ser det. Registrerar det med hela kroppen. Snart vågar jag liksom inte titta mer. Känns fel på något sätt. Varför skulle jag få njuta av detta skådespel. Längre ner sitter skorna. Och inne i dom fötterna. Dom jobbar på med en frenesi jag sällan sett maken till. Undrar var kraften kommer ifrån. Fan att just hon ska ha dåligt självförtroende. Jag kan liksom inte göra något åt det. Jag skulle kunna gå här bakom i evigheter känns det som. När hon vänder sig glittrar ögonen så att man nästan går under. Hur gör man det? Finns det en formel för hur det går till? Kanske kommer det inifrån. En blick. Sedan är det sagt. En flod av kommunikation strömmar fram och tillbaka. Hjärtat hoppar till och magen tvinnas ihop. Sedan är det klart. Nu kan vi fortsätta som förut. Genom ylletyget känns den lena huden. Kroppsvärmen bryr sig inte om hinder. Det finns där bara som en maskering. Som rättfärdigar utan förpliktelser.

Händer

En hand, två händer, tillsammans en hel armé. Jag känner den lena handen rakt genom alla lager med tyg. Den talar till mig på ett annorlunda sätt. Handen har ett eget språk. Berör utan att beröra, tar inte i men känns ändå. En order från hjärtat. På dagen ett verktyg, effektivt, känner inget. Nu kommunicerar den med intuition utan order. Huden lever ett eget liv. Säger inget, känner desto mer. År efter år outhärdligt, smärtsamt, helt fantastiskt. Glömmer inte din hand.

Skolans bibliotek ligger på andra våningen.

Skolans bibliotek ligger på andra våningen. En fristad för plugghästarna. Här finns det böcker som skulle räcka i flera år. Man kan sitta där i skydd för dom tuffa grabbarna som huserar i korridoren och sprider skräck bland skåpen. I går blev en kille inlåst i ett skåp.

Vår hjälte ser på och inser att han gott och väl ryms i ett skåp. Utanför på skolgården ligger rökrutan. Puss och Kram jeans ska man ha. En del knäpper upp byxorna på rasten för att vila lite. Trångt är det och de vita platåträskorna köper man på Träskotjänst. Nere i källaren i Vapelnäs gamla skola huserar en man och hans träskor. Kanske skär han till gummisulorna bakom ett skynke längst bak i affären. Det lär finnas färdiga träbottnar att köpa. Förmodligen är inte föräldrarna så pigga på att köpa de där opraktiska träskorna med mönster pressat i lädret. Dom vanliga kostar ju lite mindre.

Hjälten har ett par svarta. Vanliga utan den där extra tjocka gummisulan som gör att man liksom kommer upp en bit från marken. Är det därför han är mycket kortare än de andra?

I biblioteket läser han det igen. Motorcykeltidningen har testat mopeder. Alla tuffa grabbar är rörande överens. Zündapps femtiotalskonstruktion med dragkilsväxellåda. Han vet vad en dragkilsväxellåda trots att han aldrig kört en moped. I ett test av 125:or talar man om en dragkilsväxellåda som borde sänkas i Värtan. Zündapp var det.

Undrar varför dom är så envisa. Borde man inte söka fakta innan man väljer sida i mopeddebatten? Rullar du in på skolgården med en Puch Dakota är klarar du garanterat testet. Är det ett fågelpinnstyre från Hobbex på så är det klappat och klart. Välkommen in i gänget. Varför vill dom inte lyssna när han säger att den tunna handbromsvajern ger dålig bromsverkan på frambromsen. I motorcykeltidningarna står det ju att frambromsen är viktigast.

Han har valt sida och tar konsekvensen av det. Utanför biblioteket sitter några tjejer och fnittrar när han går förbi. Hur gör man nu? Fort förbi så går det över. Kanske gillar tjejerna det guldglänsande rödlockiga håret som grabbarna brukar spotta i. Mer att fundera på.

På lektionen efter lunchrasten ska klassen få igen ett prov. Nu blir det jobbigt igen. Läraren ska alltid dela ut proven till var och en. Bäst kommer först. Är det bra att komma först? Han kan inte hjälpa det. Det var ju så lätt, den här gången också. Han känner de andras blickar. Plugghästen har gjort det igen. Sitter han och pluggar hela kvällarna? Om dom bara visste. Han pluggar inte. Det är ju tråkigt. Han läser om mopeder. Egentligen gillar han att cykla men mopeden med sin komplexa funktion är en oemotståndlig konstruktion för en liten teknikintresserad grabb.