60-talist, javisst!

Alla skäller på den medelålders vite mannen som får klä skott för snart sagt alla oförätter.
Länge hukade jag mig under det oket. Jag kände mig helt enkelt träffad. Blå ögon, blond, välbeställd, medelålders, aldrig varit arbetslös, aldrig gått i skola med invandrare och allt vad det handlade om.

Men så slog mig det att jag är ju för sjutton en 60-talist, det är ju mina föräldrar dom pratar om.
Vi som är födda på 60-talet är förmodligen den mest kompletta generation som sett dagens ljus. En hög och jämn nivå på det mesta födda i exakt rätt tid som vi ju faktiskt är. Några decennier efter 2:a världskriget.
1971 började jag skolan. Min första lärare var kanske 30 år och en som jag minns med dagens glasögon en stark kvinna men präglad av tidens anda. Jag fick känna på baksidan av folkhemmets lite snedvridna jämlikhetsideal som väl mest gick ut på att alla skulle vara medelbra. Det var lärorikt på sitt sätt.

I tvåan kom det en annan kvinna, gift med en bonde och fiskare. Hon var stark, snäll, rättvis och förmodligen en matriark. Nu blev det tal om att hoppa över en klass, ett litet framsteg. Men eftersom min skola var som alla skolor förr helt socialt integrerad hade det nog inte varit en bra idé för just mig.

I trean dök hon upp. Den nyutexaminerade. Jag kan ju numera räkna ut att hon gick på lärarhögskolan 1968. Här någonstans tappar jag helt intresset för skolan.

På fritiden spelade vi hockey på planen som den pyttelilla klubben skötte förmodligen 100% ideellt. Det mesta var olåst, man skottade planen och spolade den efter skolan för att kunna spela efter middagen. Man var lite rädd för de stora moppekillarna men frågade man slipade dom skridskorna för dom var ju betrodda med nycklar.

I femman hade jag en miniräknare och min lärare visst inte vad det var så jag använde den på matten och matteproven inte för att jag behövde utan mest för att visa hur efterblivna jag tyckte dom var.

Vår skola brann ned och det byggdes en ny rakt på vår kära hockeyplan. Kommunen tog över och när vi frågade efter snöröjningsredskap blev svaret att facket inte tillåter andra än kommunalanställda att göra det jobbet. När vi frågade varför inte omklädningsrummet var öppet på kvällarna som förr var svaret att vi skulle förstöra. Behöver jag nämna att hockeyplanen försvann efterhand helt.

Skolan var som sagt helt integrerad med elever från alla socialgrupper. I klassen fanns en kille vars pappa var en av ölgubbarna i samhället. En annan som slog oss mindre men vi visste att han blev slagen av sin pappa så man hade viss förståelse.

Vi hade ingen aning om feminism men vi såg hur mammorna kämpade med både de gamla hemmafruidealen och det nya med jobb för kvinnor i större skala som kom på 70-talet. De jämnåriga tjejerna och sedemera kvinnorna var jämnbördiga, varken mer eller mindre.

Invandring fanns helt enkelt inte när vi växte upp så det ordet har ingen laddning alls, kanske rent av helt neutralt.

Våra föräldrar var så upptagna med sitt eget. Jag minns fester, vin, och förmodligen massor av sex med vännerna. Curlingförälder fanns liksom inte på världskartan. Jag minns hur alla stirrade storögt om någon blev skjutsad till skolan. Vad hade hänt med den eleven, brutit benen?
Skulle man någonstans tog man sig själv dit, punkt! Familjeutflykter skedde på skidor. Man blev hyfsat vältränad vare sig man sportade eller inte.

På högskola och universitet gick bara de bästa ur varje årskull. De andra fick enkelt jobb som passade den egna förmågan. Jobben gick på den tiden att förena med engagemang i föreningar. Man kunde fundera över hur andra mådde. Självförverkligande och karriär var något ett fåtal sysslade med.

Min farmor och farfar var arbetare men på banken fanns säkert årslön för inte skulle dom ligga någon till last inte. Mina föräldrar lånade, lånade och lånade. Ny bil varje år, det byggdes stora hus med pool och allt med arbetarlöner och deltidsjobb men det löste banken. Och visst funkade det men det var svårt att inte göra egna reflektioner. Och så kom 90-talskrisen och förstörde livet för mina föräldrar liksom många andra då verkligheten kom ikapp. Jag kände detta så fruktansvärt obehagligt tydligt då jag gick genom min pappas papper när han tagit livet av sig efter vidlyftiga emperieplaner med lånade pengar.
En nyttig lärdom om än med ett högt pris.

Persondatorer tog sina första stapplande steg när jag gick i gymnasiet och Internet kom när jag var vuxen och etablerad och därför har jag varit med på hela resan. Det ger vissa insikter som är väldigt bra att ha när utvecklingen snurrar fortare än fort.

Nu har jag en son som är en 00:a och det ska bli väldigt spännande att se vart det tar vägen. För när jag kokat ihop allt jag sett återstår mest bara två saker, trygghet och trygghet. Det har jag givit honom och så läslusten. Vi får se om det räcker.