Eko från 90-talets Hans.

Om ingen vore den man tror så skulle inget bli annorlunda. Varje dag är en annan lik utan att för den skull bli mycket roligare för det. Upprepningens tvång sänker sig över staden. Intet går upp mot en renande process där var och en tar sin egen väg mot ett perfekt resultat. Kanske skulle det vara lättare om man utgick från kosmos i refrängen. Likheten stärker banden. Lokalen är ett förebud om ljusare tider. Innan dess hade man inga förebilder. Lat är man men inget att göra åt det. Numera har jag ett och annat att säga till om. Kanske en bagatell i sammanhanget men vad vore en säng utan örngottet? Polaren har svikit en gång förut men aldrig mer går sången mot höst. Har en gammal träta mynnat ut före tiden? Tynande bort över nejden, en höstsol.

Kanske, kanske inte tänker jag som hastigast innan dörren smäller igen. En ljudlig smäll men utan att den är störande. Hör ni utanpåverkets buller? Jag tror det är en av många spirande tankar verkande från ovan. Hotelser uttalas med böjda verb. Ytan känns bekant. Från världen kommer det ett påbud om ljusare tider. Numera har man tappat konceptet. Kjolen lyser i mörkret, är den av siden? Nej, knappast troligt. Julen blir lång i år. Många av oss har ingen aning om hur länge en frihetskänsla varar. Kvickare än tanken tar det slut.

Numera, men utan att.

Kanske, kanske inte tänker jag. Ja, varför inte jag. Nä, inte jag. Jag har alltid gillat dig, lite grann. Röj dig inte. Du har ingen chans. Dom andra. Ja, vadå dom andra? Ser du inte att dom är mycket bättre. Hur då bättre? Jo, dom kan dansa. Men du kan ju så mycket annat. Här och nu spelar det ingen roll. I nuet är det inget. Allt är det andra. Hotelser hänger i luften. Inomhus sker inget att komma ihåg.