Ett brev i mängden.

Nja i mitt fall är ju mål är en sak, en annan om det blir något. Och studielån är väl mest som en extra skatt för de flesta. Nu kanske public service-avgiften går ungefär samma väg och blir en liten extrapost på skattsedeln.
Jag har inga studieskulder vilket känns lyxigt. På min tid fanns ju den fantastiska utbildningen 4-årigt tekniskt gymnasium. Efter den kunde man gå direkt till ett hyfsat avancerat jobb och få något utfört. Där fick man en väldigt bred utbildning från matte och fysik till svetsning och murning.
En annan viktig grej jag tror att många utanför den tekniska sfären glömmer när detta diskuterats är att vi tekniknördar kunde odla och vidmakthålla detta intresse från högstadiets fritt valt (teknik) ämne och vidare in i den miljö på gymnasiet där majoriteten hade någon form av teknikintresse. Och rakt in i arbetslivet där det liksom bara fortsatte sömlöst.
I arbetslivet har jag ju kommit i kontakt med den nya sortens högskoleingenjör som gått 3 år teoretisk gymnasium med allsköns plugghästar som tänkte bli läkare eller veterinärer. Sedan två år på högskolan där tekniken plötsligt blev väldigt teoretisk.
Man dom sedan kom ut på jobb hade många av dom inget vidare praktiskt handlag. Inom teknikbranschen handlar mycket om hantverk och pyssel.
Och då kommer vi till min analys som slutar i att detta har gjort att t.ex. svensk kärnkraft gått väldigt dåligt. Att järnvägen inte funkat, att vägarna inte plogas o.s.v.
Ett bra exempel är en radiodebatt mellan en motorjournalist och GD för "vägverket" om vinterväghållningen i Sverige. Journalisten tjatade om att i Finland var vägarna välplogade och att dom hade fler plogbilar ute. GD svarade lika envist "men vi vet i varje ögonblick var alla plogbilar är, vi jobbar sååå smart". Min tanke: "Alla dessa planerare kostar väl också pengar så man måste ha hårt pressade entreprenörer men i mindre antal ute på vägarna än förut."
Lätt överdrivet menar jag att horderna av universitetsutbildade de senaste 20 år har kommit ut i arbetslivet utbildade för att sköta sitt arbete från en typ av akademisk piedestal eller om man så vill utifrån ett teoretiskt perspektiv.
Jag har sett det på jobbet, mötesrummen är fyllda till sista stolen där teoretiker försöker planera fram den optimala vägen för att göra något. Ekonomerna har stöttat detta för att det ska spara pengar och effektivisera verksamheten.
Mötet avslutas och ingen av deltagarna går iväg för att faktiskt utföra de arbetsuppgifter man räknat ut behöver göras.
Då tar man in entreprenörer som för små arbetsuppgifter lösryckta ur sammanhanget och man litar på att juristerna skrivit alla paragrafer i avtalet rätt så att entreprenörer ska tvingas göra rätt.
I mitten av 90-talet kände jag mig som mest effektiv. Då var jag med på kundmötet när affären gjordes upp. Jag designade kundens lösning, jag köpte grejorna själv på nätet. Jag monterade det mesta tillsammans med mina 4-årskollegor. Jag skötte sedan driften av nätet och deltog i årliga driftmöten med kunderna.
Men sedan kom dom, 70-talisterna. Det där går ju inte. Vi ska ha proffs på inköp som gör smarta avtal och hittar bästa erbjudandet.
Men tänk vår nya fina avtal innebar högre pris, för inköparna blev lurade av en slipad säljare som krängde på onödig support. Haha!
-Vi måste ha särskilda säljstöd som är proffs på att stödja säljare.
-Vi måste ha särskilda designers som gör lösningen.
-Vi hyr in entreprenörer som monterar.
-Vi måste ha en särskild grupp av personal som är med på driftmöten.
-O.sv.

Du kanske anar hur många överlämningsgränssnitt det blir och hur det började glappa och hur mycket som ändå rann mellan stolarna ned till mig för jag jobbade som förut men hade fått en massa nya arbetskamrater som fyllde mötesrummen.

Jag vet att vår VD på senare år uttryckte starkt missnöje en gång med att alla satt på möten hela tiden och att han funderade på att ta bort mötesyta och antal stolar i rummen. Han blir nu VD på SJ faktiskt så någon sorts talang lär han ha.

Det hela slutade med att våra tjänster helt plötsligt blev för dyra eller olönsamma så dom har lagts ned allteftersom, -Vi ska satsa på kärnverksamheten!
På "min tid" på 90-talet var dessa extratjänster lönsamma och "ett viktigt komplement till kärnverksamheten."

Till sist jag har inget mot bildade människor, tvärtom. Även på 90-talet hade vi såna på jobbet men i mindre antal och dom skötte de "tyngsta" arbetsuppgifterna. Ta fram helt ny teknik, förstå det riktigt komplicerade och delta i möten på internationell nivå t.ex.

Kontaktannons, denna gång skriven av en vän.

Norrländsk månskensbonde söker kravlös men seriös kvinnlig vänskap, som kanske kan leda till något mer.
Jag har ett avancerat jobb inom IT men trivs bäst när jag jobbar hemma på min gård utanför Sundsvall. Sköter min egen skog och mark, har tidigare haft får, hästar och höns men just nu inga djur förutom några egensinninga bullterriers och två katter. Gillar du friluftsliv, cykling, skidåkning, kanotturer, grilla och basta nere vid sjön och att sova under bar himmel ibland har jag en del att erbjuda.
Och söker du en man som både kan ge dig intellektuell stimulans och ”hantera en såg” får du gärna höra av dig. Varning dock, jag har ingen brådska med att ses, vi tar det lite lugnt o ser hur vi känner det när
vi mailat ett tag.

Jag är skild sedan några år och har delad vårdnad om min 9-årige son, som förstås är den viktigaste i mitt liv. Men längtar ibland efter ett hjärta till.
Ditt utseende spelar mindre roll, själv är jag smal, stark och 171 lång. Uppskattar humor, chosefrihet o intelligens, är mindre intresserad av att diskutera heminredning o sportresultat. Men huvudsaken att du är öppen o fördomsfri. Det är jag!
Visst ja, gillar förstås musik, några favoriter är Rammstein, Kent, Depeche Mode, Pink Floyd. Lagar gärna
mat och tar en öl ibland, men har inga missbruksproblem.

Kul om du hör av dig!

Och en (sista) kontaktannons.

Idag efter en timme i bastun insåg jag vikten av att ha en profilbild fångad i vardagen. Vilken tur att jag knäppte en ögonblicksbild idag på toan på jobbet.

Jag har ju läst om forskningen kring hur människan väjer partner men aldrig riktigt fattat att det berör även mig.
Här på XX har jag bläddrat runt bland nya foton och ibland tänkt att jag ska kunna hitta någon bara utifrån bilden.
Jag browsar runt, snygg, ganska snygg, juste urringning, wow skidåkare, hmm badstrand. Nä, inget särskilt. Stopp! Funderar. Vidare. Tillbaka. Hon! Klickar på "Till Profil". Märkligt, hon verkar ju vara vad jag söker, bara en slump?
Men det har nu funkat flera gånger och jag har börjat tro att även gamla träiga jag har den förmågan.
Mycket märkligt men det har absolut inget med utseendet att göra utan det är något annat som är svårt att ta på.

Visst jag kompletterar med en förmåga att bedöma orden. Orden är viktiga. Viktigt med hur orden sammanfogas till meningar.
 
Jag längtar ibland intensivt efter lite närhet. Inte alltid för att råda bot på ensamhet utan för att det finns så mycket man vill dela med någon.

Jag uppfyller de flesta grundläggande krav man har rätt att ställa på en partner. Du kan ha mig med på alla sorts utflykter, från ett hotell i Tokyo till en snöbivack på kalfjället eller varför inte en övernattning under en gran i Boulognerskogen.

Endast din fantasi sätter gränserna. Och fantasin hjälper jag gärna till med.

Oj, en till kontaktannons. Funkade=no

Presentation
Hej och välkommen!
Jag byter ofta text och ibland hela kontot för att skapa variation både för dig och mig.
Här finns något så pass ovanligt som en intellektuell landsbygdsbo. Min fördom javisst men ett litet uns av sanning är det nog.
Jagar inte, fiskar inte, dricker mest bättre viner.
Intresserad av samhället, politiken, kultur, miljöfrågor, läser böcker, värnar om insekter, föredrar gott kaffe och allt sånt där jag lärde mig som boende i bostadsrätt.
Ändå förvånansvärt händig med snickeri, bilar, motorsågen eller en bara en spade.

Fritid:
Jag har lite svårt att sitta stilla utan att göra något. På något vis tränar jag regelbundet utan att det är träning i klassisk mening. Jag gillar långdistans och uthållighet. Ska det prompt vara inomhus så funkar längre spinningpass eller varför inte innebandy barfota. Jag har varit cyklist, skidåkare, klättrare och grottkrypare så jag har genom åren lärt mig uppskattat min smala, smidiga och starka kropp. Timmeflottare snarare än dörrvakt är mitt ideal. Men 80-talets kroppsbyggare tärde på mitt självförtroende men det gick över.
Jag har också varit scoutledare i många år och är nu ledare för en grupp på 27 scouter i lågstadieåldern med inriktning på friluftsliv.
Allt som är ute gillar jag att pyssla med från enklare skogspromenader till vinterfjällturer med tältning. Men även cykling, kanot, terränglöpning eller bara trädgårdsarbete som i mitt fall är på landskapsnivå.
Jag bor på en gård med ett ganska stort hus och stall vid en sjö med ängar, skog, åkrar och en egen ö. Den vedeldade bastun nere vid stranden använder jag året om. Före lantlivet med allt från kyckling- till lammuppfödning och hästar bodde jag i bostadsrätt mitt i stan och tyckte det var bra. Jag har god ekonomi men använder det inte till att köpa mig yttre attribut. Jag åker omkring i helt oglamorösa bilar och har nu senast köpt en liten väldigt bränslesnål miljöbil. Jag bryr mig inte om i vilken grad mitt hem imponerar på besökare men är händig med alla sorts verktyg, från dator till svets eller bara en hammare.

Resa:
Jag har sett dom många gånger, i halvrisiga båtar med skramliga utombordare. På midsommar väller dom in och ockuperar gästbryggorna. På midsommarafton när andra dansar kring stången ligger killarna i motorrummet och tjejerna ligger utsträckta på fördäcket i bikini. Skulle det gå att förverkliga drömmen? Det gällde att hitta en lämplig båt och tjejer som helst aldrig varit på havet förut. Helt lugn likt en ovetande kyckling på väg till slakten klev jag ner i båten och noterade att den redan var fylld med sprit och flickor. Det enda sjökortet liknade inte alls det landskap jag visste fanns utanför sjöboden. Mitt ute på havet började motorn gå dåligt. Och dog den skulle vi snabbt nå den finländska kusten. Efter lite tråkigt gungande och tittande under motorkåpan nådde vi Ulvön. Jag hoppade iland och la det enda repet ett varv runt en liten sten på stranden. Det här var ju en barnlek! På midsommarafton riggade vi för en lyckad dag med solande tjejer på stranden, undertröjan på och en öl i handen. Fram med verktygen och mekandet var igång. För säkerhets skull skruvade jag bort några stora motordelar så att tjejerna inte skulle missa att viktiga saker utspelade sig framför deras ögon. Lite senare blev jag stoppad av några poliser och ordningsvakter som undrade om jag tappat skorna. I det läget förklarar man liksom inte det fina i att gå barfota utan frågar istället uppkäftigt om det finns någon lag mot att gå barfota. Jag klarade mig ur poliskontrollen och la mig på stranden i en sovsäck. Jag hann titta på båten två gånger och fundera över om ankaret behövde kollas. Tredje gången var båten borta. Nästa dag var det tjock dimma när vi skulle hem. Jag sa inget om hur läskigt det egentligen är att köra i dimma och att man behöver marginaler om något går fel. Mycket vemodigt fick jag skiljas från en ny erfarenhet men kom samtidigt att tänka att vi missade stereon i båten. Kanske en annan gång...

Gå ut en kväll:
Livat och högljutt med folk som skuttar runt till musik.
Vid grillen hos goda vänner med vin och diskussioner.
Runt lägerelden med den mörka skogen som omgivning.
I bastun med kalla bad och tillika öl.
På restaurangen som serverar den goda maten.
Dansar gärna på borden om det skulle behövas för att liva upp stämningen.
Bara hemma med en bra film med betoning på bra.

Klotterplank:
Så här tänkte jag tydligen för 20 år sedan
Vaderna är lika snygga men rollerna ombytta.

Vaderna tänker jag, vilka vader. Bakifrån är formen gudomligt fulländad. Hon vet knappast om det själv men jag ser det. Registrerar det med hela kroppen. Snart vågar jag liksom inte titta mer. Känns fel på något sätt. Varför skulle jag få njuta av detta skådespel. Längre ner sitter skorna. Och inne i dom fötterna. Dom jobbar på med en frenesi jag sällan sett maken till. Undrar var kraften kommer ifrån. Fan att just hon ska ha dåligt självförtroende. Jag kan liksom inte göra något åt det. Jag skulle kunna gå här bakom i evigheter känns det som. När hon vänder sig glittrar ögonen så att man nästan går under. Hur gör man det? Finns det en formel för hur det går till? Kanske kommer det inifrån. En blick. Sedan är det sagt. En flod av kommunikation strömmar fram och tillbaka. Hjärtat hoppar till och magen tvinnas ihop. Sedan är det klart. Nu kan vi fortsätta som förut. Genom ylletyget känns den lena huden. Kroppsvärmen bryr sig inte om hinder. Det finns där bara som en maskering. Som rättfärdigar utan förpliktelser.

En till kontaktannons. Inget napp där heller.

Liten och rädd men ändå orädd kille söker.
Dejtingnovis med tjocktunn hud letar i mörkret.
Romantisk men pragmatisk bokmal undersöker vad som döljer sig.
Gråtande filmälskare tror på den goda människan.
Längtande pappa ser någon där framme i diset.
Trånande älskare får en klump i magen när konturerna blir skarpare.
Passionerad skribent knattrar på tangenterna i allt snabbare takt.
Bara ett frö men grobarheten är dålig.
Det växer något men näring i mängder krävs.

En gammal kontaktannons.

Jag är inte vanlig och söker inga vanliga.

Tycker du att presentation verkar trist och faktabaserad så är det mitt medvetna val. Prosan sparar jag till dina PM.

Tycker du att livet inte blivit så som du önskat dig så är jag förmodligen inte den som kan dra upp dig över kanten på brunnen.

Är du obotlig optimist om det mesta så kommer jag förmodligen att tycka att du blundar för realiteterna.

Mitt erbjudande riktar sig mer till dig som känner dig lite tråkig emellanåt, sparar till pensionen, fyller på olja i bilen och kanske funderar över ftalater ibland. Där någonstans i en stabil tillvaro kan vi finna ett avstamp och tillsammans göra det som förgyller livet.

Planering och ordning och reda är annars inget jag finner nödvändigt för mitt välbefinnande. Jag löser det eftersom det dyker upp och kan väl på ytan verka lite slarvig. En god anpassningsförmåga, snabbt intellekt, järnkoll på det mesta och en avsaknad av konventioner och nostalgi gör att jag brukar klara mig bra ändå.

Men visst du får gärna planera och hålla ordning. Jag brukar tänka att en projektledare skulle passa mig bra. Vi skulle förmodligen komplettera varandra rätt bra. Jag skulle förmodligen bromsa någonstans när bokhyllorna fylls med pärmar med årtal och register. Och jag skulle förmodligen mäta hur mycket väggpanel som behövs och skriva en inköpslista istället för att köpa en hel släpvagn. Och dessutom tycka det är roligt att göra det tillsammans.

Men vad har jag att erbjuda i övrigt då kan man ju undra.

Jo, jag är väldigt lojal, snäll, generös, intelligent, allmänbildad och har koll. Gillar att diskutera och ger mig väl inte så lätt om jag känner att min ståndpunkt är välgrundad.

Jag har lite svårt att sitta stilla utan att göra något. På något vis tränar jag regelbundet utan att träna på det klassiska viset med gym och elljusspår vilka jag f.ö. är lite skeptisk till. Jag har varit cyklist, skidåkare och grottkrypare så jag har genom åren lärt mig uppskattat min smala, smidiga och starka kropp. Timmeflottare snarare än dörrvakt är mitt ideal.

Jag bor på en gård med ett ganska stort hus och stall m.m. vid en sjö med ängar, skog, åkrar och en egen ö. Före det bodde jag i bostadsrätt mitt i stan och tyckte det var bra. Jag har god ekonomi men använder det inte till att köpa mig yttre attribut. Jag åker omkring i helt oglamorösa bilar och har nu senast köpt en liten väldigt bränslesnål miljöbil. Jag bryr mig inte om i vilket fall mitt hem imponerar på besökare men kan gärna tillsammans med dig bygga och fixa. Nu tänker jag bara funktionellt och tidsbesparande så jag kan ägna tid bl.a. åt min son som jag har varannan vecka.

Jag har ett stimulerande tekniskt jobb mest vid bildskärm. Jag håller även en del utbildningar, träffar kunder och är lite fackligt aktiv.

Jag är ganska intresserad av politik och samhälle men passar inte in riktigt i något parti. Vad det gäller människors självbestämmande och ansvar är jag liberal. Jag värnar om naturen och vurmar för nya energislag men kan ändå under rådande omständigheter tycka att kärnkraften behövs ett tag till. Jag tycker väl att de globala finanstransaktionera gått lite för långt men tycker att Occupy Wall Street inte har lösningen.

Nä, nu ska jag gå ut med hundarna. Hör av så kan vi fortsätta diskussionen. Jag är ju nyfiken på dig och uppskattar att brevväxla. Jag trivs bra med mitt liv så jag har väl ingen panik att träffa någon direkt för att vinna tid eller vad en del brukar skriva.

Mopedmotorer och Hans-Erik Hellberg.

Redan som liten grabb var det frågan om fantasier av ett mer avancerat slag. Stora klumpiga fordon drivna av mopedmotorer var det vanligaste. Varför mopedmotor kan man undra men det var vad som stod till buds i fantasin. För fantasierna skulle vara väldigt detaljrika och eftersom jag bara sett mopedmotorer fick det bli sådana. Luftkylda med en kedja som drev hjulen.

På ledig tid läste jag Hans-Erik Hellbergs böcker. Hette dom puss och kram och sån't kanske. Jag minns inte men spännande var det. Men nu har det gått några år sedan mopedmotorerna. Nu handlade det mer om att trimma mopedmotorerna och spana lite i smyg på tjejerna. Men dom tittade väl mest på grabbarna som tagit steget upp till motorcykelmotorernas värld. Där befann jag mig inte alls. Jag cyklade mest bara.

Apropå fantasier så är den världen varje liten människas bästa vän. Man testar sina idéer helt utan risk att göra bort sig eller behöva utså spe och mobbning. Vad fantiserade man mer om då tro. En egen dator var något ouppnåeligt på den tiden men den tänkande maskinen med blinkande lampor som kunde tänka var något alldeles extra. Men man fick nöja sig med en miniräknare som även den var en tämligen dyr tingest.

Jag försöker minnas hur man påverkades av Hellbergs böcker och annat som erbjöds på den tiden. Och hur det var i jämförelse med dagens extrema utbud av porr. Jag är nog benägen att tro att det var bättre förr faktiskt. Nu läser man om unga tjejer som är ihop med killar som helt oblygt bara tänker på sin egen njutning och väl i princip använder kvinnor som ett redskap för den egna sexualiteten. Unga tjejer kanske inte heller vet något annat. Jag tycker det är så förbannat tragiskt. I min värld, 60-talistens, är kvinnorna starka och tar för sig. Njuter och vet vad dom vill.

Men hur blev det så.

I Kram blir den unga killen förförd av några äldre tjejer. Överlag är det tjejerna som har initiativet.

Min erfarenhet av porr i barndomen var inte mycket mer än Fäbodjäntan som till och med en helt oerfaren liten kille genomskådade och såg som ett exempel på förljugen sexualitet.

Mer var det inte.

Jag fick aldrig den bilden att mannens hårda sexualitet är det som gäller och att det ska penetreras till varje pris och så fort som möjligt. Jag såg redan i unga år framför mig att världen befolkades av underbara kvinnor som tog för sig av det som bjöds. Man följde med sin tjej till ungdomsmottagningen och man var rädd om henne. Hennes orgasm var viktig och något man delade.

Tror ni jag fick praktisera? Svar nej! Det dröjde många år. Men bra blev det!

Om ingen vore den man tror så skulle inget bli annorlunda.

Om ingen vore den man tror så skulle inget bli annorlunda. Varje dag är en annan lik utan att för den skull bli mycket roligare för det. Upprepningens tvång sänker sig över staden. Intet går upp mot en renande process där var och en tar sin egen väg mot ett perfekt resultat. Kanske skulle det vara lättare om man utgick från kosmos i refrängen. Likheten stärker banden. Lokalen är ett förebud om ljusare tider. Innan dess hade man inga förebilder. Lat är man men inget att göra åt det. Numera har jag ett och annat att säga till om. Kanske en bagatell i sammanhanget men vad vore en säng utan örngottet? Polaren har svikit en gång förut men aldrig mer går sången mot höst. Har en gammal träta mynnat ut före tiden? Tynande bort över nejden, en höstsol.

Kanske, kanske inte tänker jag som hastigast innan dörren smäller igen. En ljudlig smäll men utan att den är störande. Hör ni utanpåverkets buller? Jag tror det är en av många spirande tankar verkande från ovan. Hotelser uttalas med böjda verb. Ytan känns bekant. Från världen kommer det ett påbud om ljusare tider. Numera har man tappat konceptet. Kjolen lyser i mörkret, är den av siden? Nej, knappast troligt. Julen blir lång i år. Många av oss har ingen aning om hur länge en frihetskänsla varar. Kvickare än tanken tar det slut.

Numera, men utan att.

Kanske, kanske inte tänker jag. Ja, varför inte jag. Nä, inte jag. Jag har alltid gillat dig, lite grann. Röj dig inte. Du har ingen chans. Dom andra. Ja, vadå dom andra? Ser du inte att dom är mycket bättre. Hur då bättre? Jo, dom kan dansa. Men du kan ju så mycket annat. Här och nu spelar det ingen roll. I nuet är det inget. Allt är det andra. Hotelser hänger i luften. Inomhus sker inget att komma ihåg.

Magic Kingdom

Först tar man en bricka i ena handen, kanske den vänstra. Jag är lite ambivalent när det gäller häntheten. Bestick kanske. Gaffel, sked och kniv. Nu tar man en servett. Lägger man sedan alltihop på de två stålrören som anordnats kan man övergå till att fylla brickan med väsentligheter. Rören är alldeles tillplattade ovanpå. Här har det dragits många, många brickor.

Små runda ganska hårda bröd med hål i mitten. Intill ligger det små mjölkpaket. Längre bort ser man hur det ångar kraftigt från en disk med ovant innehåll. Plättar verkar det vara. Fattiga riddare ser det andra ut som. Är det sirap i plastflaskorna. 4 och 95 vill hon ha. Man blir mätt.

Fyra filer söderut. Bara att gasa på. Farthållaren fungerar ganska smidigt numera. Nästa avfart står det. Här ska vi svänga av. Äventyret kan börja. Portalen välkomnar. Men sedan är det en mil till det händer något. Parkeringen kostar men stor är den. Gigantisk närmare bestämt. Klart ska man ta emot 150.000 personer per dag så krävs det ju en del. Det ser ut att parkera en bil i sekunden ungefär. Ett litet tåg som ser ut som en ombyggd bagagefraktare från flygplats tar oss till ingången. Nu börjar köerna på allvar. 10-talet kassor slukar en hel del men det tar ändå kanske en kvart. Över 300 kronor. Per person alltså. Nästa kö ligger bara bakom kassorna. Nu till en båt eller rättare flera båtar som går i skytteltrafik över en till synes konstgjord sjö. En del åker med ett tåg. En halvtimme och en båttur senare är man äntligen framme. Nu snabbt vidare till nästa kö. I ett konstgjord gruvberg får man stå en halvtimme i kö igen. Köerna ringlar sig fram på ett mycket snillrikt och utrymmesbesparande sätt. Det känns som om kön går jättefort men samtidigt är den dubbelt så lång som jättelång så resultatet blir ändå en jättelång tid. Väl framme nere i källaren på berget kliver man på ett litet tåg. Aha, det är en berg och dalbana. Man åker omkring i berget och kan se konstgjorda gruvmiljöer. I nästa kö väntar dom på att åka i en båt där man blir ganska blöt i ett mycket brant vattenfall. Jag drar vidare till framtiden. In i en utställning om flygets historia. Naturligtvis åker man även där, i små farkoster runt inne i en gigantisk byggnad med massor av olika rum och utställningar. Väl ute kliver jag rakt in i en kö som omöjligt går att överblicka. Populär tydligen. Bara att hänga på. En och en halv timma senare är jag inne i ett nytt gigantiskt hus. Rymdmiljö. Den lilla sonen bakom är mycket nervös men pappan lugnar med att hans äldre syster aldrig skulle våga åka med det här vad det nu är. Nästan framme ser jag att det är en berg och dalbana i rymden. Kolsvart alltså med stjärnor ovanför. Ett himla skrikande. Orsaken förstår jag när jag sätter mig i den lilla cylinderliknande tingesten och spänns fast av en bastant anordning. Minst sagt omtumlande att åka runt i rymden faktiskt. Ut på den stora men inte gigantiska gården. Ny kö. Minst en timme sedan in i en sorts provkammare där man utsätts för ett experiment. Mycket realistiskt där man får en luftpuff i ansiktet när monstret slår sig ut genom glaskammaren. Sedan hetluft i nacken när monstret kommer förbi bakom. Någonting pillar i håret. Mörkt som i graven och starka ljud. Knappast nödvändigt att säga att många förmodligen skrek sig hesa där inne. Man satt dessutom fast av en anordning som pressades ner över axlarna av en motor. Mycket mer hinner man inte på en dag. Titta på alla mystiska individer som fanns på området kunde man ju. En del något fetare än genomsnittet. Ja så feta att dom hade hyrt små bilar att åka runt i. Ingen onödig motion där inte. Mörkret inträder och jag med fast tvärtom. Middagen har jag sett förut men inte hemma. Rejält är det som allt annat här. Fort går det också. Nästa dag börjar allt om igen.

Kan man se genom glasögonen där framme vid disken?

Kan man se genom glasögonen där framme vid disken? En fråga jag ställt mig varje gång jag passerat affären med dom två lockarna. En lite bångstyrigt sneglande ner från en upphöjd position ovan molnen. Ytan kommer inte ner till mig utan ansträngning. Kan man leka med tanken utan att bränna sig? Kanske inte, men lockande är det ju. Vore varje dag helt igenom unik så skulle jag ju inte vara med på noterna. Kanske före men definitivt inte efter. Fredag, lördag och söndag. Upprepas utan monotoni.  

Ett midsommarexperiment anno 1999

Jag har sett dom många gånger, i halvrisiga båtar med skramliga utombordare. På midsommar väller dom in och ockuperar gästbryggorna så att barnfamiljerna flyr. På midsommarafton när andra dansar kring stången ligger killarna i undertröjor långt nere i motorrummet och plockar med topplocken eller bara monterar bort ljuddämparna som ändå inte behövs på en nattlig fyllstyrning runt ön. Tjejerna ligger utsträckta på fördäcket i bikini. En dröm för varje båtintresserad liten kille.
Skulle det gå att förverkliga drömmen? Det gällde att hitta en lämplig båt och tjejer som helst aldrig varit på havet förut, det blir så mycket lättare att imponera då.

Likt en idrottsman hade jag toppat formen inför midsommar. Förväntansfylld packade jag ner ingredienserna i ryggsäcken. Det var inga snygga byxor, inte finskjortan, inte dansskorna, inte heller bästa gåbortstubsockorna. Nej, det var två underställströjor, polyestershorts, plastkalsonger och sprit. Låter kanske annorlunda men faktum var att det inte rymdes mer i den lilla ryggsäcken.

Helt lugn likt en ovetande kyckling på väg till slakten klev jag ner i båten och noterade att den redan var fylld med sprit och flickor. Det enda sjökortet liknade inte alls det landskap jag visste fanns utanför sjöboden. Tankmätaren visade på tomt och vi använde en av reservdunkarna för att få till en anständig nivå. Helt plötsligt var det fullt i tanken. Självklart var det glappt i mätaren. Precis som det ska vara när ett gäng entusiastiska landkrabbor ska ut på årets båtutflykt.

Mitt ute på havet hostade motorn till och nu var inte motorljudet den trecylindriga motorns längre. Med två cylindrar sjönk farten till 6 knop. Ingen anledning till oro. Skulle resten av cylindrarna ge upp skulle vi på snabbt och smidigt nå den finländska kusten i den hårda frånlandsvinden.

Efter lite tråkigt gungande och tittande under motorkåpan nådde vi Ulvön. Att dom vassa klipporna nu låg i lä glömde vi snart bort när Ulvösundet uppenbarade sig. Jag hoppade iland och la det enda repet ett varv runt en liten sten på stranden. Det här var ju en barnlek!

Vi spände upp en presenning på det stenigaste stället under en kraftledning för att ha ett ställe att sova på. Bredvid oss låg en familjebåt med en barnvagn på stranden så vi hällde genast upp lite grogg och började prata högljutt. Nästa morgon hade dom flyttat sin båt till nästa vik.

På midsommarafton riggade vi för en lyckad dag med solande tjejer på stranden, undertröjan på och en öl i handen. Fram med verktygen och mekandet var igång. För säkerhets skull skruvade jag bort några stora motordelar så att tjejerna inte skulle missa att viktiga saker utspelade sig framför deras ögon. Det funkade precis som jag alltid drömt om. Med beundrande tillrop ringande i öronen skruvade jag till slut bort tändstiftet och skrapade bort beläggningen från elektroderna.

Som en eftergift till familjesammanhållningen tog vi en eftermiddagsfika med jordgubbstårta hos mamma på moderskeppet. Här rådde en tråkigt perfektionsstämning. Rätt sjökort framme, kikaren på avsedd plats, nypolerade fendrar och motorer som blänkte som smycken. Det blev så tråkigt att vi begav oss till den avlägsna stranden där vår båt fortfarande låg kvar med snöret runt stenen.

Efter den fantastiska midsommarbuffén på stranden i solen minns jag inte att det hände något särskilt. Inte förrän någon gång mitt i natten händer det något minnesvärt. Jag har hamnat på en stor båt där några tjejer är alldeles exalterade över att dom varit ute med nå´n idrottsstjärna och plåtat nakenbilder. Huruvida dom själva var nakna på bilderna sa dom inget om men det var ju inte det som var huvudsaken.

Lite senare blev jag stoppad av några poliser och ordningsvakter som undrade om jag tappat skorna. I det läget förklarar man liksom inte det fina i att gå barfota utan frågar istället uppkäftigt om det finns någon lag mot att gå barfota. När dom väl erkänt att så inte är fallet sätter man in nådastöten och förklarar att det bara är hårdingar som går barfota på en midsommarfest där man får kryssa mellan omkringslängda glasflaskor.

Jag klarade mig ur poliskontrollen och la mig på stranden i en sovsäck. Några timmar senare började det blåsa hårt från ett helt nytt håll. Jag hann titta på båten två gånger och fundera över om ankaret behövde kollas. Tredje gången var båten borta. Den hängde bara fast i ankaret och gled sakta ut genom sundet mot havet. Eftersom ingen annan förstått det fantastiska med vår lilla vik fanns det ingen båt i näheten. Att simma så långt i det kalla vattnet lockade inte ett dugg. Jag sprang till nästa vik där en bakfull alternativt onykter man låg på en brygga och kisade i den starka morgonsolen. Jag lyckades få kontakt och frågade om det gick för sig att låna båten. Nej, det gick inte alls.

Längre bort i viken höll några grabbar på att förtöja en motorbåt. Dom hade varit ute på en ö och festat hela natten och skulle söka skydd för vinden och få lite sömn. Skepparen fick förklara för den loja besättningen att dom bara skulle skjutsa ut någon som knytit fast båten med en käringknop och att dom måste lossa repet från trädet och ta upp det tunga ankaret.

Senare under dagen gick pizzaugnen sönder precis när vi bestämt oss för att vara matsugna. Affären hade stängt när vi skulle köpa middagsmat, det hade regnat hela eftermiddan och blixtarna ven runt våra huvuden. Under kraftledningen försökte vi sova bland stenarna och myggen som nu kläckts med hjälp av blod från alla midsommarfirare. Presenningen var otät ovanför mitt ansikte och det kröp sniglar fram och tillbaka. Jag hade kunnat sträcka ut tungan och ätit dom till frukost om jag varit sugen. Märkligt nog kändes livet härligt. Det underlättade kanske att man var omgiven av sovsäckar där det stack upp delar av små huvuden med rufsiga tjejfrisyrer. En mygga slår man ju lätt ihjäl och sniglar är väl inget att bry sig om.

Nästa dag var det tjock dimma när vi skulle hem. Självklart hade vi en tid att passa så en avresa var oundviklig. Nu fick jag tumma lite på målet med resan och väcka dom andra lite tidigare. Jag sa inget om hur läskigt det egentligen är att köra i dimma och att man behöver marginaler om något går fel. Sedan tog jag fram GPS:en som jag inte vågat lämna hemma. Som en sista liten trygghet om den sköra tråden skulle brista. Att den var programmerad från en landkarta märktes inte och vi kunde förtöja vid en gästbrygga på fastlandet och ringa efter skjuts tillbaka till civilisationen.

Mycket vemodigt fick jag skiljas från en ny erfarenhet men kom samtidigt att tänka att vi missade stereon i båten. Kanske en annan gång...