Ett midsommarexperiment anno 1999

Jag har sett dom många gånger, i halvrisiga båtar med skramliga utombordare. På midsommar väller dom in och ockuperar gästbryggorna så att barnfamiljerna flyr. På midsommarafton när andra dansar kring stången ligger killarna i undertröjor långt nere i motorrummet och plockar med topplocken eller bara monterar bort ljuddämparna som ändå inte behövs på en nattlig fyllstyrning runt ön. Tjejerna ligger utsträckta på fördäcket i bikini. En dröm för varje båtintresserad liten kille.
Skulle det gå att förverkliga drömmen? Det gällde att hitta en lämplig båt och tjejer som helst aldrig varit på havet förut, det blir så mycket lättare att imponera då.

Likt en idrottsman hade jag toppat formen inför midsommar. Förväntansfylld packade jag ner ingredienserna i ryggsäcken. Det var inga snygga byxor, inte finskjortan, inte dansskorna, inte heller bästa gåbortstubsockorna. Nej, det var två underställströjor, polyestershorts, plastkalsonger och sprit. Låter kanske annorlunda men faktum var att det inte rymdes mer i den lilla ryggsäcken.

Helt lugn likt en ovetande kyckling på väg till slakten klev jag ner i båten och noterade att den redan var fylld med sprit och flickor. Det enda sjökortet liknade inte alls det landskap jag visste fanns utanför sjöboden. Tankmätaren visade på tomt och vi använde en av reservdunkarna för att få till en anständig nivå. Helt plötsligt var det fullt i tanken. Självklart var det glappt i mätaren. Precis som det ska vara när ett gäng entusiastiska landkrabbor ska ut på årets båtutflykt.

Mitt ute på havet hostade motorn till och nu var inte motorljudet den trecylindriga motorns längre. Med två cylindrar sjönk farten till 6 knop. Ingen anledning till oro. Skulle resten av cylindrarna ge upp skulle vi på snabbt och smidigt nå den finländska kusten i den hårda frånlandsvinden.

Efter lite tråkigt gungande och tittande under motorkåpan nådde vi Ulvön. Att dom vassa klipporna nu låg i lä glömde vi snart bort när Ulvösundet uppenbarade sig. Jag hoppade iland och la det enda repet ett varv runt en liten sten på stranden. Det här var ju en barnlek!

Vi spände upp en presenning på det stenigaste stället under en kraftledning för att ha ett ställe att sova på. Bredvid oss låg en familjebåt med en barnvagn på stranden så vi hällde genast upp lite grogg och började prata högljutt. Nästa morgon hade dom flyttat sin båt till nästa vik.

På midsommarafton riggade vi för en lyckad dag med solande tjejer på stranden, undertröjan på och en öl i handen. Fram med verktygen och mekandet var igång. För säkerhets skull skruvade jag bort några stora motordelar så att tjejerna inte skulle missa att viktiga saker utspelade sig framför deras ögon. Det funkade precis som jag alltid drömt om. Med beundrande tillrop ringande i öronen skruvade jag till slut bort tändstiftet och skrapade bort beläggningen från elektroderna.

Som en eftergift till familjesammanhållningen tog vi en eftermiddagsfika med jordgubbstårta hos mamma på moderskeppet. Här rådde en tråkigt perfektionsstämning. Rätt sjökort framme, kikaren på avsedd plats, nypolerade fendrar och motorer som blänkte som smycken. Det blev så tråkigt att vi begav oss till den avlägsna stranden där vår båt fortfarande låg kvar med snöret runt stenen.

Efter den fantastiska midsommarbuffén på stranden i solen minns jag inte att det hände något särskilt. Inte förrän någon gång mitt i natten händer det något minnesvärt. Jag har hamnat på en stor båt där några tjejer är alldeles exalterade över att dom varit ute med nå´n idrottsstjärna och plåtat nakenbilder. Huruvida dom själva var nakna på bilderna sa dom inget om men det var ju inte det som var huvudsaken.

Lite senare blev jag stoppad av några poliser och ordningsvakter som undrade om jag tappat skorna. I det läget förklarar man liksom inte det fina i att gå barfota utan frågar istället uppkäftigt om det finns någon lag mot att gå barfota. När dom väl erkänt att så inte är fallet sätter man in nådastöten och förklarar att det bara är hårdingar som går barfota på en midsommarfest där man får kryssa mellan omkringslängda glasflaskor.

Jag klarade mig ur poliskontrollen och la mig på stranden i en sovsäck. Några timmar senare började det blåsa hårt från ett helt nytt håll. Jag hann titta på båten två gånger och fundera över om ankaret behövde kollas. Tredje gången var båten borta. Den hängde bara fast i ankaret och gled sakta ut genom sundet mot havet. Eftersom ingen annan förstått det fantastiska med vår lilla vik fanns det ingen båt i näheten. Att simma så långt i det kalla vattnet lockade inte ett dugg. Jag sprang till nästa vik där en bakfull alternativt onykter man låg på en brygga och kisade i den starka morgonsolen. Jag lyckades få kontakt och frågade om det gick för sig att låna båten. Nej, det gick inte alls.

Längre bort i viken höll några grabbar på att förtöja en motorbåt. Dom hade varit ute på en ö och festat hela natten och skulle söka skydd för vinden och få lite sömn. Skepparen fick förklara för den loja besättningen att dom bara skulle skjutsa ut någon som knytit fast båten med en käringknop och att dom måste lossa repet från trädet och ta upp det tunga ankaret.

Senare under dagen gick pizzaugnen sönder precis när vi bestämt oss för att vara matsugna. Affären hade stängt när vi skulle köpa middagsmat, det hade regnat hela eftermiddan och blixtarna ven runt våra huvuden. Under kraftledningen försökte vi sova bland stenarna och myggen som nu kläckts med hjälp av blod från alla midsommarfirare. Presenningen var otät ovanför mitt ansikte och det kröp sniglar fram och tillbaka. Jag hade kunnat sträcka ut tungan och ätit dom till frukost om jag varit sugen. Märkligt nog kändes livet härligt. Det underlättade kanske att man var omgiven av sovsäckar där det stack upp delar av små huvuden med rufsiga tjejfrisyrer. En mygga slår man ju lätt ihjäl och sniglar är väl inget att bry sig om.

Nästa dag var det tjock dimma när vi skulle hem. Självklart hade vi en tid att passa så en avresa var oundviklig. Nu fick jag tumma lite på målet med resan och väcka dom andra lite tidigare. Jag sa inget om hur läskigt det egentligen är att köra i dimma och att man behöver marginaler om något går fel. Sedan tog jag fram GPS:en som jag inte vågat lämna hemma. Som en sista liten trygghet om den sköra tråden skulle brista. Att den var programmerad från en landkarta märktes inte och vi kunde förtöja vid en gästbrygga på fastlandet och ringa efter skjuts tillbaka till civilisationen.

Mycket vemodigt fick jag skiljas från en ny erfarenhet men kom samtidigt att tänka att vi missade stereon i båten. Kanske en annan gång...