Vem är hans Wikberg?

Vi på redaktionen har länge undrat vem som gömmer sig bakom pseudonymen Hans Wikberg. Så vi skickade iväg en reporter med uppdraget att lösa mysteriet.

Hans Wikberg, en individualist med griller på och i hjärnan.

av Matilda Måder

När jag respektfullt närmar mig de stora men ändå inbjudande husen tänker jag på ett citat av Bruno Wintzell. Han lär en gång ha sagt: -"Vore jag med så skulle det inte vara någon match".

Efter vad jag läst på Internet ska Hans bo i någon av husen som med ett gemensamt namn kallas Norrliden. Nere på stan visste ingen vem Hans Wikberg var så jag fick ensam ge mig iväg och leta. Kungsvägen 20 var ganska lätt att hitta. På dörren står det Wikberg. Riiiing. Efter en lång stund hör jag hur någon öppnar en dörr innanför ytterdörren och strax glider dörren upp. Oj, inte hade jag väntat mig en så liten knatte men jag säger inget utan hälsar och förklarar varför jag är här. I bakgrunden hör jag hur en stereo spelar något som låter mycket psykedeliskt 70-tal. Senare får jag reda att det är Pink Floyd, Wish You were here från 1975 .

Jag hamnar snabbt i köket som verkar vara under renovering. Kanske känner han trygghet i köket. Ordningen bland knivar och grytor verkar vara oklanderlig. Han förklarar senare att han gillar att laga mat. I ett hörn har han samlat en mängd olika maskiner för att framställa kaffe. På väggen sitter en tavla med en jättevåg som sköljer över ett fyrtorn.

Kan han vara 170 kanske? Liten men vältränad på något sätt. Jag frågar om spinningmaskinen i sovrummet och han brusar genast upp och föklarar att det är en cykelsimulator. Inte för att jag ser någon skillnad men han hävdar att det är en riktig kvalitetscykel med en simulator under.

Barndomen tillbringades på Essvik som ligger nå´n mil söderut efter E4:an. Han berättar om fabriken som var en viktig lekplats. Som brukligt bland pojkar så har han tydligen varit en framstående pyroman och lyckats påkalla brandkårens intresse vid flera tillfällen. Kan det vara någon sorts stutsmarkering bland småkillar? Han berättar målande och engagerat om hur dom eldat molotov cocktails inne i fabriksruinerna. Hur killarna fostrades av riskerna med rostiga stegar högt uppe under taken och hål i golvet där nästa golv låg tiotals meter längre ner. Men ganska snart kommer han in på hur samhället svikit den generation som växte upp under framstegsåren på 70-talet.
Under tiden serverar han mig ett gott kaffe som han hinner föklara att det är gjort på någon undermaskin som brygger kaffet på mindre än den stipulerade maximimitiden. Det hela verkar lite skumt men jag låter honom hållas och antecknar snabbt allt han berättar.

I lilla men helt nyrenoverade badrummet finns det både tvättmaskin och torktumlare. Golvet är blått med kakel på väggarna och en liten radioapparat på badrumskåpet. P3 skrålar ur högtalarna när jag efter en stund får igång den. I badrumsskåpet ligger det en uppsjö med tandborstar och tandkräm.
Jag noterar hur han skickligt undviker vissa frågor. Integriteten är inte förhandlingsbar. Utan att egentligen ha blivit ett dugg klokare lämnar jag Kungsvägen 20 och hoppas kunna återvända någon annan gång