Ett brev.

Nja i mitt fall är ju mål är en sak, en annan om det blir något. Och studielån är väl mest som en extra skatt för de flesta. Nu kanske public service-avgiften går ungefär samma väg och blir en liten extrapost på skattsedeln.
Jag har inga studieskulder vilket känns lyxigt. På min tid fanns ju den fantastiska utbildningen 4-årigt tekniskt gymnasium. Efter den kunde man gå direkt till ett hyfsat avancerat jobb och få något utfört. Där fick man en väldigt bred utbildning från matte och fysik till svetsning och murning.
En annan viktig grej jag tror att många utanför den tekniska sfären glömmer när detta diskuterats är att vi tekniknördar kunde odla och vidmakthålla detta intresse från högstadiets fritt valt (teknik) ämne och vidare in i den miljö på gymnasiet där majoriteten hade någon form av teknikintresse. Och rakt in i arbetslivet där det liksom bara fortsatte sömlöst.
I arbetslivet har jag ju kommit i kontakt med den nya sortens högskoleingenjör som gått 3 år teoretisk gymnasium med allsköns plugghästar som tänkte bli läkare eller veterinärer. Sedan två år på högskolan där tekniken plötsligt blev väldigt teoretisk.
Man dom sedan kom ut på jobb hade många av dom inget vidare praktiskt handlag. Inom teknikbranschen handlar mycket om hantverk och pyssel.
Och då kommer vi till min analys som slutar i att detta har gjort att t.ex. svensk kärnkraft gått väldigt dåligt. Att järnvägen inte funkat, att vägarna inte plogas o.s.v.
Ett bra exempel är en radiodebatt mellan en motorjournalist och GD för "vägverket" om vinterväghållningen i Sverige. Journalisten tjatade om att i Finland var vägarna välplogade och att dom hade fler plogbilar ute. GD svarade lika envist "men vi vet i varje ögonblick var alla plogbilar är, vi jobbar sååå smart". Min tanke: "Alla dessa planerare kostar väl också pengar så man msåte ha hårt pressade entreprenörer men i mindre antal ute på vägarna än förut."
Lätt överdrivet menar jag att horderna av universitetsutbildade de senaste 20 år har kommit ut i arbetslivet utbildade för att sköta sitt arbete från en typ av akademisk piedestal elelr om man så vill utifrån ett teoretiskt perspektiv.
Jag har sett det på jobbet, mötesrummen är fyllda till sista stolen där teoretiker försöker planera fram den optimala vägen för att göra något. Ekonomerna har stöttat detta för att det ska spara pengar och effektivisera verksamheten.
Mötet avslutas och ingen av deltagarna går iväg för att faktiskt utföra de arbetsuppgifter man räknat ut behöver göras.
Då tar man in entreprenörer som för små arbetsuppgifter lösryckta ur sammanhangeet och man litar på att juristerna skrivit alla paragrafer i avtalet rätt så att entreprenörer ska tvingas göra rätt.
I mitten av 90-talet kände jag mig som mest effektiv. Då var jag med på kundmötet när affären gjordes upp. Jag designade kundens lösning, jag köpte grejorna själv på nätet. Jag monterade det mesta tillsammans med mina 4-årskollegor. Jag skötte sedan driften av nätet och deltog i årliga driftmöten med kunderna.
Men sedan kom dom, 70-talisterna. Det där går ju inte. Vi ska ha proffs på inköp som gör smarta avtal och hittar bästa erbjudandet.
Men tänk vår nya fina avtal innebar högre pris, för inköparna blev lurade av en slipad säljare som krängde på onödig support. Haha!
-Vi måste ha särskilda säljstöd som är proffs på att stödja säljare.
-Vi måste ha särskilda designers som gör lösningen.
-Vi hyr in entreprenörer som monterar.
-Vi måste ha en särskild grupp av personal som är med på driftmöten.
-O.sv.

Du kanske anar hur många överlämningsgränsnitt det blir och hur det började glappa och hur mycket som ändå rann mellan stolarna ned till mig för jag jobbade som förut men hade fått en massa nya arbetskamrater som fyllde mötesrummen.

Jag vet att vår VD på senare år uttryckte starkt missnöje en gång med att alla satt på möten hela tiden och att han funderade på att ta bort mötesyta och antal stolar i rummen. Han blir nu VD på SJ faktiskt så någon sorts talang lär han ha.

Det hela slutade med att våra tjänster helt plötsligt blev för dyra eller olönsamma så dom har lagts ned allteftersom, -Vi ska satsa på kärnverksamheten!
På "min tid" på 90-talet var dessa extratjänster lönsamma och "ett viktigt komplement till kärnverksamheten."

Till sist jag har inget mot bildade människor, tvärtom. Även på 90-talet hade vi såna på jobbet men i mindre antal och dom skötte de "tyngsta" arbetsuppgifterna. Ta fram helt ny teknik, förstå det riktigt komplicerade och delta i möten på internationell nivå t.ex.

Ingen riktig.

Han hade brottats med det där ett tag. Ingen riktig.

Det var ju det där med båtlivet. Han hade båt och kunde köra den och navigera. Meka med motorn och hitta rätt i farlederna. Men det var ändå en gnagande känsla av något som inte stod rätt till.

Dom andra i småbåtshamnen var ju riktiga båtåkare, riktiga seglare, riktiga mekaniker alldeles på riktigt allihop.

Han tyckte sig aldrig komma upp i deras klass men lyckades ändå aldrig riktigt få grepp om vad det var som saknades.

På jobbet var dom ju så duktiga. Den ena efter den andra kunde briljera med allehanda konster. Han var väl bra, jo men inte så bra som de andra. Det var alltid någon annan som var bättre på något. Han var helt enkelt ingen riktig. Inte som dom andra. Det fanns andra som var riktiga på riktig. Han fattade väl aldrig egentligen vad det där riktiga gick ut på men dom andra verkade så säkra på sin sak. Är man en riktig är man säker på det också. Det hänger intimt ihop.

Men i skolan då? Nä, inte där heller. Det fanns pluggisar med höga betyg som var på riktigt. Det riktigt lyste höga betyg från hela deras uppenbarelse. Han var mer som en på låtsas. Det förslår inte långt att bara komma med alla rätt på proven. Det där är en helhet där hela omgivningen ingår. Den framgångsrika familjen, de framgångsrika syskonen. Oklart vad framgången bestod av, den var mer som en självklarhet. Man andades framgång och levde framgång. På något vis hittade föräldrarna alltid någon talang som kunde odlas och förstärkas. Det handlade vanligtvis om sport för de som inte levde upp till förväntningen om läshuvud.

Tiden hade sin gilla gång. Inget var riktigt på riktigt. Tjejerna tittade ibland men det var inte på riktigt. Inte som dom tittade på de andra. Inte som det skulle vara. Inte på riktigt. För det skulle vara på något speciellt sätt. Så att man visste. Inte tittade dom på riktigt? Nä, knappast, ett misstag såklart. Kanske, kanske inte, visst tvekade han ibland. Men svaret fanns ändå alltid där. Slutsatsen var nej, inte på riktigt.

Vad gör en riktig pappa?

Vad gör en en riktig man?

Vad gör en riktig kock?

Han visste inte men kom alltid fram till den enkla slutsatsen att det gällde inte honom utan bara många andra. Många andra gjorde riktiga saker. Andra gick på konsert. Andra gick på dans. Andra upplevde kärleken.

Inte han. Det låg utanför. Utanför den egna sfären. För en utomstående kanske märkligt men alltid närvarande. Det kostar på.

Hon frågar om han fått något att dricka. Han är ju ingen som charmar kvinnor så han blir svaret skyldig.

Hon vill värma händerna. Han är ju ingen riktig man så det blir inget.

Hon, hon, hon och hon lyssnar uppmärksamt. Han är ju egentligen ingen talare så det blir inget.

Hon vill hjälpa till att städa. Han vet inte hur man gör på tu man hand så det blir inget.

Hon frågar en massa men han vet inte ett svar utan många och kan inte välja så det blir inget.

Hon följer gärna med men han är inte den som vet hur man tar med så det blir inget.

Inget är på riktigt. Han är inte på riktigt.

Du som är på riktigt, berätta för honom nästa gång du träffar honom vad det riktiga egentligen består av.

Ett brev i mängden.

Nja i mitt fall är ju mål är en sak, en annan om det blir något. Och studielån är väl mest som en extra skatt för de flesta. Nu kanske public service-avgiften går ungefär samma väg och blir en liten extrapost på skattsedeln.
Jag har inga studieskulder vilket känns lyxigt. På min tid fanns ju den fantastiska utbildningen 4-årigt tekniskt gymnasium. Efter den kunde man gå direkt till ett hyfsat avancerat jobb och få något utfört. Där fick man en väldigt bred utbildning från matte och fysik till svetsning och murning.
En annan viktig grej jag tror att många utanför den tekniska sfären glömmer när detta diskuterats är att vi tekniknördar kunde odla och vidmakthålla detta intresse från högstadiets fritt valt (teknik) ämne och vidare in i den miljö på gymnasiet där majoriteten hade någon form av teknikintresse. Och rakt in i arbetslivet där det liksom bara fortsatte sömlöst.
I arbetslivet har jag ju kommit i kontakt med den nya sortens högskoleingenjör som gått 3 år teoretisk gymnasium med allsköns plugghästar som tänkte bli läkare eller veterinärer. Sedan två år på högskolan där tekniken plötsligt blev väldigt teoretisk.
Man dom sedan kom ut på jobb hade många av dom inget vidare praktiskt handlag. Inom teknikbranschen handlar mycket om hantverk och pyssel.
Och då kommer vi till min analys som slutar i att detta har gjort att t.ex. svensk kärnkraft gått väldigt dåligt. Att järnvägen inte funkat, att vägarna inte plogas o.s.v.
Ett bra exempel är en radiodebatt mellan en motorjournalist och GD för "vägverket" om vinterväghållningen i Sverige. Journalisten tjatade om att i Finland var vägarna välplogade och att dom hade fler plogbilar ute. GD svarade lika envist "men vi vet i varje ögonblick var alla plogbilar är, vi jobbar sååå smart". Min tanke: "Alla dessa planerare kostar väl också pengar så man måste ha hårt pressade entreprenörer men i mindre antal ute på vägarna än förut."
Lätt överdrivet menar jag att horderna av universitetsutbildade de senaste 20 år har kommit ut i arbetslivet utbildade för att sköta sitt arbete från en typ av akademisk piedestal eller om man så vill utifrån ett teoretiskt perspektiv.
Jag har sett det på jobbet, mötesrummen är fyllda till sista stolen där teoretiker försöker planera fram den optimala vägen för att göra något. Ekonomerna har stöttat detta för att det ska spara pengar och effektivisera verksamheten.
Mötet avslutas och ingen av deltagarna går iväg för att faktiskt utföra de arbetsuppgifter man räknat ut behöver göras.
Då tar man in entreprenörer som för små arbetsuppgifter lösryckta ur sammanhanget och man litar på att juristerna skrivit alla paragrafer i avtalet rätt så att entreprenörer ska tvingas göra rätt.
I mitten av 90-talet kände jag mig som mest effektiv. Då var jag med på kundmötet när affären gjordes upp. Jag designade kundens lösning, jag köpte grejorna själv på nätet. Jag monterade det mesta tillsammans med mina 4-årskollegor. Jag skötte sedan driften av nätet och deltog i årliga driftmöten med kunderna.
Men sedan kom dom, 70-talisterna. Det där går ju inte. Vi ska ha proffs på inköp som gör smarta avtal och hittar bästa erbjudandet.
Men tänk vår nya fina avtal innebar högre pris, för inköparna blev lurade av en slipad säljare som krängde på onödig support. Haha!
-Vi måste ha särskilda säljstöd som är proffs på att stödja säljare.
-Vi måste ha särskilda designers som gör lösningen.
-Vi hyr in entreprenörer som monterar.
-Vi måste ha en särskild grupp av personal som är med på driftmöten.
-O.sv.

Du kanske anar hur många överlämningsgränssnitt det blir och hur det började glappa och hur mycket som ändå rann mellan stolarna ned till mig för jag jobbade som förut men hade fått en massa nya arbetskamrater som fyllde mötesrummen.

Jag vet att vår VD på senare år uttryckte starkt missnöje en gång med att alla satt på möten hela tiden och att han funderade på att ta bort mötesyta och antal stolar i rummen. Han blir nu VD på SJ faktiskt så någon sorts talang lär han ha.

Det hela slutade med att våra tjänster helt plötsligt blev för dyra eller olönsamma så dom har lagts ned allteftersom, -Vi ska satsa på kärnverksamheten!
På "min tid" på 90-talet var dessa extratjänster lönsamma och "ett viktigt komplement till kärnverksamheten."

Till sist jag har inget mot bildade människor, tvärtom. Även på 90-talet hade vi såna på jobbet men i mindre antal och dom skötte de "tyngsta" arbetsuppgifterna. Ta fram helt ny teknik, förstå det riktigt komplicerade och delta i möten på internationell nivå t.ex.

Kontaktannons, denna gång skriven av en vän.

Norrländsk månskensbonde söker kravlös men seriös kvinnlig vänskap, som kanske kan leda till något mer.
Jag har ett avancerat jobb inom IT men trivs bäst när jag jobbar hemma på min gård utanför Sundsvall. Sköter min egen skog och mark, har tidigare haft får, hästar och höns men just nu inga djur förutom några egensinninga bullterriers och två katter. Gillar du friluftsliv, cykling, skidåkning, kanotturer, grilla och basta nere vid sjön och att sova under bar himmel ibland har jag en del att erbjuda.
Och söker du en man som både kan ge dig intellektuell stimulans och ”hantera en såg” får du gärna höra av dig. Varning dock, jag har ingen brådska med att ses, vi tar det lite lugnt o ser hur vi känner det när
vi mailat ett tag.

Jag är skild sedan några år och har delad vårdnad om min 9-årige son, som förstås är den viktigaste i mitt liv. Men längtar ibland efter ett hjärta till.
Ditt utseende spelar mindre roll, själv är jag smal, stark och 171 lång. Uppskattar humor, chosefrihet o intelligens, är mindre intresserad av att diskutera heminredning o sportresultat. Men huvudsaken att du är öppen o fördomsfri. Det är jag!
Visst ja, gillar förstås musik, några favoriter är Rammstein, Kent, Depeche Mode, Pink Floyd. Lagar gärna
mat och tar en öl ibland, men har inga missbruksproblem.

Kul om du hör av dig!

Och en (sista) kontaktannons.

Idag efter en timme i bastun insåg jag vikten av att ha en profilbild fångad i vardagen. Vilken tur att jag knäppte en ögonblicksbild idag på toan på jobbet.

Jag har ju läst om forskningen kring hur människan väjer partner men aldrig riktigt fattat att det berör även mig.
Här på XX har jag bläddrat runt bland nya foton och ibland tänkt att jag ska kunna hitta någon bara utifrån bilden.
Jag browsar runt, snygg, ganska snygg, juste urringning, wow skidåkare, hmm badstrand. Nä, inget särskilt. Stopp! Funderar. Vidare. Tillbaka. Hon! Klickar på "Till Profil". Märkligt, hon verkar ju vara vad jag söker, bara en slump?
Men det har nu funkat flera gånger och jag har börjat tro att även gamla träiga jag har den förmågan.
Mycket märkligt men det har absolut inget med utseendet att göra utan det är något annat som är svårt att ta på.

Visst jag kompletterar med en förmåga att bedöma orden. Orden är viktiga. Viktigt med hur orden sammanfogas till meningar.
 
Jag längtar ibland intensivt efter lite närhet. Inte alltid för att råda bot på ensamhet utan för att det finns så mycket man vill dela med någon.

Jag uppfyller de flesta grundläggande krav man har rätt att ställa på en partner. Du kan ha mig med på alla sorts utflykter, från ett hotell i Tokyo till en snöbivack på kalfjället eller varför inte en övernattning under en gran i Boulognerskogen.

Endast din fantasi sätter gränserna. Och fantasin hjälper jag gärna till med.

Oj, en till kontaktannons. Funkade=no

Presentation
Hej och välkommen!
Jag byter ofta text och ibland hela kontot för att skapa variation både för dig och mig.
Här finns något så pass ovanligt som en intellektuell landsbygdsbo. Min fördom javisst men ett litet uns av sanning är det nog.
Jagar inte, fiskar inte, dricker mest bättre viner.
Intresserad av samhället, politiken, kultur, miljöfrågor, läser böcker, värnar om insekter, föredrar gott kaffe och allt sånt där jag lärde mig som boende i bostadsrätt.
Ändå förvånansvärt händig med snickeri, bilar, motorsågen eller en bara en spade.

Fritid:
Jag har lite svårt att sitta stilla utan att göra något. På något vis tränar jag regelbundet utan att det är träning i klassisk mening. Jag gillar långdistans och uthållighet. Ska det prompt vara inomhus så funkar längre spinningpass eller varför inte innebandy barfota. Jag har varit cyklist, skidåkare, klättrare och grottkrypare så jag har genom åren lärt mig uppskattat min smala, smidiga och starka kropp. Timmeflottare snarare än dörrvakt är mitt ideal. Men 80-talets kroppsbyggare tärde på mitt självförtroende men det gick över.
Jag har också varit scoutledare i många år och är nu ledare för en grupp på 27 scouter i lågstadieåldern med inriktning på friluftsliv.
Allt som är ute gillar jag att pyssla med från enklare skogspromenader till vinterfjällturer med tältning. Men även cykling, kanot, terränglöpning eller bara trädgårdsarbete som i mitt fall är på landskapsnivå.
Jag bor på en gård med ett ganska stort hus och stall vid en sjö med ängar, skog, åkrar och en egen ö. Den vedeldade bastun nere vid stranden använder jag året om. Före lantlivet med allt från kyckling- till lammuppfödning och hästar bodde jag i bostadsrätt mitt i stan och tyckte det var bra. Jag har god ekonomi men använder det inte till att köpa mig yttre attribut. Jag åker omkring i helt oglamorösa bilar och har nu senast köpt en liten väldigt bränslesnål miljöbil. Jag bryr mig inte om i vilken grad mitt hem imponerar på besökare men är händig med alla sorts verktyg, från dator till svets eller bara en hammare.

Resa:
Jag har sett dom många gånger, i halvrisiga båtar med skramliga utombordare. På midsommar väller dom in och ockuperar gästbryggorna. På midsommarafton när andra dansar kring stången ligger killarna i motorrummet och tjejerna ligger utsträckta på fördäcket i bikini. Skulle det gå att förverkliga drömmen? Det gällde att hitta en lämplig båt och tjejer som helst aldrig varit på havet förut. Helt lugn likt en ovetande kyckling på väg till slakten klev jag ner i båten och noterade att den redan var fylld med sprit och flickor. Det enda sjökortet liknade inte alls det landskap jag visste fanns utanför sjöboden. Mitt ute på havet började motorn gå dåligt. Och dog den skulle vi snabbt nå den finländska kusten. Efter lite tråkigt gungande och tittande under motorkåpan nådde vi Ulvön. Jag hoppade iland och la det enda repet ett varv runt en liten sten på stranden. Det här var ju en barnlek! På midsommarafton riggade vi för en lyckad dag med solande tjejer på stranden, undertröjan på och en öl i handen. Fram med verktygen och mekandet var igång. För säkerhets skull skruvade jag bort några stora motordelar så att tjejerna inte skulle missa att viktiga saker utspelade sig framför deras ögon. Lite senare blev jag stoppad av några poliser och ordningsvakter som undrade om jag tappat skorna. I det läget förklarar man liksom inte det fina i att gå barfota utan frågar istället uppkäftigt om det finns någon lag mot att gå barfota. Jag klarade mig ur poliskontrollen och la mig på stranden i en sovsäck. Jag hann titta på båten två gånger och fundera över om ankaret behövde kollas. Tredje gången var båten borta. Nästa dag var det tjock dimma när vi skulle hem. Jag sa inget om hur läskigt det egentligen är att köra i dimma och att man behöver marginaler om något går fel. Mycket vemodigt fick jag skiljas från en ny erfarenhet men kom samtidigt att tänka att vi missade stereon i båten. Kanske en annan gång...

Gå ut en kväll:
Livat och högljutt med folk som skuttar runt till musik.
Vid grillen hos goda vänner med vin och diskussioner.
Runt lägerelden med den mörka skogen som omgivning.
I bastun med kalla bad och tillika öl.
På restaurangen som serverar den goda maten.
Dansar gärna på borden om det skulle behövas för att liva upp stämningen.
Bara hemma med en bra film med betoning på bra.

Klotterplank:
Så här tänkte jag tydligen för 20 år sedan
Vaderna är lika snygga men rollerna ombytta.

Vaderna tänker jag, vilka vader. Bakifrån är formen gudomligt fulländad. Hon vet knappast om det själv men jag ser det. Registrerar det med hela kroppen. Snart vågar jag liksom inte titta mer. Känns fel på något sätt. Varför skulle jag få njuta av detta skådespel. Längre ner sitter skorna. Och inne i dom fötterna. Dom jobbar på med en frenesi jag sällan sett maken till. Undrar var kraften kommer ifrån. Fan att just hon ska ha dåligt självförtroende. Jag kan liksom inte göra något åt det. Jag skulle kunna gå här bakom i evigheter känns det som. När hon vänder sig glittrar ögonen så att man nästan går under. Hur gör man det? Finns det en formel för hur det går till? Kanske kommer det inifrån. En blick. Sedan är det sagt. En flod av kommunikation strömmar fram och tillbaka. Hjärtat hoppar till och magen tvinnas ihop. Sedan är det klart. Nu kan vi fortsätta som förut. Genom ylletyget känns den lena huden. Kroppsvärmen bryr sig inte om hinder. Det finns där bara som en maskering. Som rättfärdigar utan förpliktelser.

En till kontaktannons. Inget napp där heller.

Liten och rädd men ändå orädd kille söker.
Dejtingnovis med tjocktunn hud letar i mörkret.
Romantisk men pragmatisk bokmal undersöker vad som döljer sig.
Gråtande filmälskare tror på den goda människan.
Längtande pappa ser någon där framme i diset.
Trånande älskare får en klump i magen när konturerna blir skarpare.
Passionerad skribent knattrar på tangenterna i allt snabbare takt.
Bara ett frö men grobarheten är dålig.
Det växer något men näring i mängder krävs.