Skidhajken 20-22 februari 1998

Den numera klassiska skidhajken arrangerades i vanlig ordning av Grovers scoutkår.

Elljusspåret var släckt. Elitmotionärerna hade lämnat arenan. Nu var det fritt fram för träskidor och stålstavar. Ingen hade vallat för nysnö och eftersom det inte var nysnö så gjorde det ju inget. Föret var närmare våt grovkornig snö eller på klarspråk, våt is. Några hade pulkor och eftersom dom ansåg att pulkor var bra om man har bakhala skidor hade dom naturligtvis valt ovallade smala plastskidor. Första etappen var hyfsat brant men inte så lång och efter 5 minuter var vi framme vid dagens hajkplats. Nu skulle vi börja tävla. Knappt hann man få av sig skidorna förrän hajkledningen skrek och hojtade om uppställning patrullvis. Ploppa is på en belysningsstolpe? Grovers lag vann knappt över Matfors som kom tvåa. Trötta lommade vi tillbaka för lite samkväm vid elden och sedan somnade vi vid midnatt.

Som vanligt var Henke igång med tuppen och innan vi andra ens vaknat riktigt hade han fixat en eld och kokat gröt. Fast den här gången hade han lyckats skrämma upp Micke som fick ta hand om gröten. Eftersom han aldrig äter frukost blev gröten precis så äcklig som man minns att gröt brukar smaka.

Att Henke inte kan sova på morgnarna eller inte gå och lägga sig före gryningen vet vi sedan länge vad det beror på. Han har ett vanligt tunt och hårt liggunderlag som gör att man bara kan ligga ner korta perioder i taget. Tyvärr har han efter mycket letande hittat en flickvän med samma bedrövliga smak för liggunderlag. Förmodligen skulle alla som någon gång varit på hajk med Henke bidra till en insamling för att köpa ett Therm-a-Rest liggunderlag till honom. Dagens första programpunkt var en tävling. Vi skulle göra en Tonfun. De lyckliga som haft en vic-64 visste att det är en sorts asiatisk krigare. Vi byggde en liten tonfun-figur i snö med ett kraftig svärd. Matfors byggde en anordning för massage av domarna. Under massagen skulle domaren underhållas av en sorts fe i skepnad av en ung fager kvinna. Ett mycket lumpet försök att slå mynt av Sverkers svagheter.

Nu fick vi en karta och en korthuggen instruktion om att ta oss till Svanängsstugan. Riktningen var solklar som vädret inte var, rakt upp för branten. Inte var det något skidspår heller. Våra motståndare med pulkorna hade en kämpig förmiddag på de extremt bakhala plastskidorna. Att dom sedan var klädda för stillasittande i 20 minusgrader underlättade ju inte precis.

På vägen upp passade Malin och Orvar på att i smyg förstöra sin utrustning för att kunna komma undan en smitning med vårt medlidande. Så mitt i backen tappade Malin sulan på sin pjäxa. Turligt nog hade hon valt dom smalaste skidorna med den modernaste bindningen. Trots att vi ägnade säkert en timme åt att försöka få fast en känga på skidan kunde hon komma undan och tog bilen till Medskogs. Som av en slump hade Orvars remmar till den ofantlig tunga pulkan gått sönder nere i backen så den fick Malin ta med sig till Töva.

Vi andra vinglade vidare i den extremt blöta snön. Här och var hade skotermarodörer omvandlat snön till våta isgator. Kärntruppen i Grovers stolta lag som nu decimerats till 4 personer efter Claes och Malins flykt kämpade på och nådde Svanängsåsen efter en dryg timme. Vi förbarmade oss över kaffet och mackorna som serveringspersonalen fixat till synes helt i onödan eftersom ingen annan var ute på skidor denna grådisiga lördag. Som tack för att affärerna gjorde ett kraftig uppsving strax före stängningsdags fick vi några vedträn till lunchen.

Hans plockade fram sin portabla snöslunga ur ryggsäcken och tog bort snön framför vindskyddet och runt eldstaden. Det var visst någon tävling. Oklart vad den gick ut på men fort gick det.

Nu var alla framme så vi lagade till lite mat. Det var hackade jalapeños och vitlök kryddade med lite korv och pasta. Vi fick knappt svälja det sista av maten förrän programkommittén tjatade om tävlingar igen. Något skulle fångas en bit bort och vi skulle göra ett redskap för detta. Två stålstavar från armén och en hängsnara längst fram med ett reglage vid manöverplatsen. Efter de 10 stipulerade byggminuterna gick vi till tävlingsplatsen och fick se hur Matfors hade tjuvstartat. Dom bara svepte ner kakorna från snöhögen med en helt omodifierad stav. Mannen vid manöverplatsen måste ha lidit alla helvetets kval med den klumpiga och omoderna konstruktionen. Undrar var yrkesinspektionen är så´na här gånger? Grover kunde dock med överlägsen elegans och lätthet manövra sin kakfångningsmaskin utan risk för överansträngning och olyckor.

Man kunde se skräcken i Henkes ögon när någon började prata om att stanna på Svanängsåsen över natten. Sofia skulle komma på kvällen och hon ville visst inte åka skidor. Han var alltså pressad att få alla ner till allfarvägen. Lite motvilligt packade vi ner allt i ryggsäckarna igen och ramlade nerför de oerhört branta skidbackarna. Det isiga föret gjorde att farten var väl hög för våra högt lastade ryggsäckar. Näsbromsen användes flitigt och en del använde sig av den klassiska bromsmetoden; kasta dig ner och försök förankra stavarna så långt ner i snön det bara går.

Innan alla var nere vid Medskogs var det nästan mörkt och Östtjärn lockade mindre än någonsin. Eftersom Claes och Malin dykt upp till fots och därmed bevisat att bilvägen inte var långt borta tillät Henke att vi fick slå läger inne i skogen.

Vi byggde en hajkplats typ 1A med eldplats och vindskydd runt omkring. Grovers vinskydd var dimensionerat för en invasion av vackra damer utan någonstans att sova. Ja, killar fanns det ju redan så vi såg till att marken inne i vindskyddet var preparerad för att passa för tjejer och deras särskilda behov.

Middagen bestod av jalapeños med vitlök. Kryddningen var nu lite mer fantasifull med strimlade köttbitar, ris, lök, paprika. Några som måste ha haft munsår tyckte det var lite starkt men alla vi andra åt med god aptit. Kakorna från Svanäng försvann snabbt ner och sedan var det bara efterrätten kvar. Lite fruktkompott utan grädde och sedan somnade alla ovaggade. Utom Henke förstås. Han skulle minsann inte sova utan han skulle gå ner till parkeringen och titta om Sofia fått med sig bilen från Mora utan bucklor.

När vi vaknade var vindskyddet fullt men inte som vi trodde utan det var dom gamla vanliga som låg där. Henke var uppe och gjorde gröt, fattades bara annat. Sofia tjattrade om skidspår med vatten och is. Allt var som vanligt och det var bara att ta det lugnt och vila en stund till. När till och med Claes börjat röra på sig fanns det ingen återvändo.

Dagens första tävling lät inte vänta på sig. Nu skulle vi göra en hoppbacke för pet-flaskor. Matfors var först ut och tack vare flera grova regelbrott kom deras flaska 2 dm. Behöver väl knappast tilläggas att Grovers flaska flög elegant i minst 2 meter.

Väl nere på parkeringen skulle vi ha snöbollskrig med regler. Regler i snöbollskrig? Striden böljade fram och tillbaka. Fast mest fram från vårt fort i sett i alla fall. Grover fick med sig flera flaggor utan nämnvärda förluster. Men sedan spårade det ur och Henke tog fem flaggor medan Sverker i bedrägligt syfte vägrade ge upp trots flera träffar. Ja, tävlingsledningen var faktiskt med i motståndarlaget och Sofia var domaren som inget såg. Bara en så´n sak!

Sedan var det prisutdelning och alla vann. Dessutom behöll ledningen alla priser.

Trots alla jobbiga upplevelser och all konkurrens kunde vi enas till slut tack vare scoutsången och solen som nu lyste med full kraft.

Vi drog alla hemåt med ett leende på läpparna och röklukt i kläderna.

Från Grover deltog:
Miggan
Maria
Micke
Malin
Claes
Hans

Från Matfors:
Maria
Jenny
Katarina
Linda
Orvar

Hajkledningen från Grover:
Sverker
Henke
Sofia

Vid tangentbordet, Hans Wikberg

Grovers Scoutkår 1998