Jag kan inte påstå att V8:an mullrar men skönt åker man. Diplomaten Udo Pescher visste nog vad han gjorde när han i slutet av 80-talet satt på kontoret hos den lokale Audiåterförsäljaren och räknade upp alla tillbehör han skulle ha. Cigarettändare var nog det första han prickade för i den gedigna tillbehörslistan. Men den här historien ska inte handla om inrökta importbilar från Tyskland utan om hur vi gjorde allt för att förstöra K/M:s (Konstiga Föreningen för Underliga Män och Kvinnor) kanoter.
Några av oss åker i Klas lyxkärra mot första anhalten som är ett till synes oansenligt gatukök i Sörberge. Därinne härskar en parant dam som med van hand slänger på hamburgarna på stekhällen. Vi är 10 stycken så det så kallade lunchstoppet består mest av väntande. Under tiden hinner det utspela sig ett drama med en anställd som känner sig inkallad i den bråda stunden men damen i gatuköket förnekar att hon beordrat dam nummer två att inställa sig för tjänstgöring. Diskussionen maler på ett tag tills tvåan ger sig av till chefsdamen som verkar bo i närheten.
Vi åker till dansbanan i Ljustorp och lämnar vagnen med kanoterna med den mat vi inte behöver under den inledande vandringen (gömd?) i kanoterna. Solen lyser och allt verkar frid och fröjd. Det är ganska mycket vatten i Ljustorpsån och enligt SMHI skulle vårfloden kulminera nere vid kusten denna helg. Det kan bli en trevlig paddling med god fart i det strömmande vattnet.
När vi klarat av en komplicerad serie med utplacering av bilar, vagnar och mat spridda över Timrå kommun kan vi lasta ur ryggsäckarna och titta på kartan. Det blir en ganska lätt vandring över en bro och över ett berg och sedan ner till Ljustorp på stigar och mindre vägar. Henke och Sofia, nej jag menar Sofia och Henke smider en hemlig plan med en djävulsk omväg uppför ett stup och sedan genom obanad bergsterräng. Dom andra ser lugna ut så dom verkar inte ha hört något.
I vilket fall travar vi på neråt Mjällån och bron som leder till andra sidan där stigen fortsätter. Tydligen har den förmodat illvilliga skoterklubben i Timrå byggt en skoterled här för jag ser flera förfulande skyltar i det i övrigt bildsköna landskapet. Nere vid ån står det också en skoterledsskylt men ingen bro. Den var väl i vägen för skoterleden. Den djävulska planen behöver ingen hjälp på traven utan vi drar iväg genom den snåriga sumpskogen mot en bro som ligger 5 km uppströms. I min slimmade packning finns det inte mycket utrustning för att forcera iskalla vattenpölar, flera dm djup snö, vassa kvistar och annat besvärligt. Det blir till att bita ihop och trava på med Tevasandalerna, barfota och i shorts. Jag konstaterar att solen nästan värmer här nere i den täta skogen. Mer än halva gruppen ger snart upp och beger sig upp på den asfalterade vägen. En kärntrupp bestående av två rutinerade ungkarlar och ett nyförälskad par kämpar på mot naturens krafter och får snabbt belöning för mödan. En femtiotals Peugeot ligger i ån med de välformade framskärmarna riktade mot skyn som i en hyllning till framtiden och tvålkoppsbilarna som kom några år senare. Sofia hittar massor av konstiga svampar men inte en endaste minsta grottsvamp. Invuxen bland grova björkar står en Scania lastbil utan motor.
Sedan följade en hård och händelselös vandring med bortdomnade fötter. Väl framme vid vägen som leder ner till bron så sker jag en skylt med en kaffekopp. Först tror jag det är en hägring men sedan inser jag att vi är vid Västanåfallet. Naturligtvis är inte kaffeserveringen öppen så det är bara att bita ihop igen och dra vidare tillsammans med de andra som väntat vid en omysig rastplats helt utan värme. Dom verkar rättt nerkylda faktiskt.
Efter en lång promenad efter en skogsbilväg som inte finns med på kartan väljer vi att stanna vid en bäck med ett litet skogsparti. Micke tar fram den jättelika presseningen ur sin ännu större packning. Lite orättvist kanske att han ska bära presenningen som redan är stor och vältränad. Sedan ser det ut som vanligt, Henke jobbar flitigt med sågen och yxan och jag springer omkring och samlar träpinnar. Snart kommer vi till det väsentliga. Under matlagningen märker vi att jalapeno-chilin känns som smaklös parika. Panik utbryter först men efter en stund lugnar vi oss och fortsätter med kryddningen väl medvetna om risken att maten blir smaklös.
Dagen efter traskar vi iväg längs skogsbilsvägen ner mot Ljustorp. Inget särskilt händer och vid lunchtid är vi framme. De av missväxt drabbade ljustorpsbönderna har naturligtvis snott vår mat som vi lämnat på kanotvagnen. Anders kylförvaring nere vid ån var intakt så färskvarorna finns kvar. För att lura av bönderna lite mat till söndagsmiddan väljer vi ut fyra fagra unga kvinnor. Utrustade med 25 kronor ger de sig ut på byn med ett enda uppdrag, att ha med sig minst lika mycket mat som vi blivit bestulna på. Sccoutskjortan är på med halsduken prydligt runt halsen. Med käcka spänstiga steg med solsken i blicken försvinner dom bort mot okänt land. Vi andra ligger runt elden och grillar korv med varsin lättöl i handen. Jag behöver väl knappast säga att uppdraget lyckas men så var det. Tänk vad lätt livet är på landet.
En stund senare sitter vi i kanadensarna och glider neråt med god fart i den välfyllda Ljustorpsån. En kvinna som promenerar längs ån pratar om ett stopp som inte ska gå att komma förbi längre ner.
Rätt snart går startskottet för fotbollstävlingen, Henke som är ensam i kanoten bärgar en läderkula av god kvalitet. Micke och jag känner hur adrenalinet rinner till. Vi lägger oss i täten för att inte missa något.
Stoppet dyker snart upp och visar sig bestå av ett omkullfallet träd som samlat upp stockar och kvistar. Med en såg och lite arbete så blir det en ränna att paddla genom. Jag blev rätt kall om fötterna av att stå i vattnet på kvistarna och riva i fördämningen så jag lägger hö på durken och tar av mig sandalerna. Jag hinner tänka på att dom borde sättas fast innan jag ser den, bollen, av läder med svarta fält. Snabb titt bakåt, Henke syns inte till och sedan full fart mot bollen som fastnat i ett träd. Innan jag vet ordet av så ligger jag under vattnet 10 meter nedströms fyndplatsen. Först då inser jag hur kraftig vårfloden är. Vi ligger där i vattnet och flyter neröver och tittar på de lodräta kanterna. Så småningom hittar vi en minimal lerhylla där vi får upp kanoten och mina tevasandaler.
Nu ska min minipackning genomgå ett hårdhänt test. I ryggsäcken har jag förutom 10 kg vatten ett par regnbyxor och ett par långkalsonger. På min våldsamt skakande kropp hänger det en fleecejacka, en superunderställströja och ett par shorts samtliga genomblöta av iskallt smältvatten. Jag skakar ur det mesta vattnet ur jackan som sedan åker på igen utanpå den blöta men den relativt sett någorlunda värmande tröjan. Långkalsongerna och regnbyxorna får värma benen. Sedan fortsätter vi resan väl medvetna om att Henke nu har två fotbollar och en tennisboll! Förnedrande.
Vi stannar för natten på en rastplats för snöskotrar med alla de karakteristiska kännetecken på skoterverksamhet; eldstad med sittring fyra meter från elden, en flaska avfettning, redskap för att avverka stora mängder skog och en gigantisk vedtrave.
Resten är historia och nu laddar vi för nästa års fotbollstävling.
Hans Wikberg 1997
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar