Experiment och försökskaninen Hans.

Jag sysslade med en hel del med olika experiment där jag själv var försökskaninen.

Just detta var lite extra kul. Det fick avbrytas för ett ganska långt äktenskap och familjeliv. Men faktum var att svaret på frågan nog kan besvaras med ja, i mitt fall då.

Omoderna parningsritualer?

(Experimentet avbrutet på grund av kärlek.)

Frågeställning: Kan en någorlunda normal kille/man förvänta sig kärlek

utan att själv ta initiativet?

Redan under tonåren bestämde jag mig för att inte ställa upp den enligt mig så utbredda missuppfattningen att mannen ska ta initiativet till en uppvaktning. Just då var jag ganska nördig och insnöad på tekniska ting som elektronik och radioapparater. Det fanns liksom inte i min världsbild att jag skulle vara ett tänkbart alternativ i tonårsflickans verklighet. Istället skulle jag bli så bra att någon bara måste intressera sig för mig. Med kvalitet skulle jag erövra flickhjärtan. Ungefär så resonerade jag. En teoretikers förvirrade tankar skulle man lätt kunna tro. Jag intalade mig själv att en tjej som inte vågade inte var något att ha.

I livets backspegel ser jag att den som inget vågade var jag själv. Men just då kändes det ganska lätt att fatta ett sådant beslut. Vad jag missbedömde var nog min ibland näst intill dödsföraktande förmåga att hålla fast vid en övertygelse. Jag tänkte att det nog löser sig framöver med kvinnorna. Jag lödde och fixade med mina grejor och det hade gått ett år. Nästa år var det söta tjejer på skolan. Året efter var det söta tjejer överallt. Men jag uthärdade och tänkte att jag som vanligt hade rätt. Det gick flera år och till slut var jag så kär att jag höll på att ringa en tjej. Men som tur var besinnade jag mig i sista sekunden. Någon måste ju faktiskt offra sig för vetenskapen och vem skulle jag kunna övertala att fortsätta detta något okonventionella experiment?

Det gick många år och jag ökade exponeringen av forskningsobjektet (mig själv) i olika sammanhang. Sålunda jobbade jag såväl med kvalitet som kvantitet. Kanske hade jag börjat ana att en produkt må vara hur bra som helst men gömmer konsumföreståndaren den inne på lagret kan ju ingen köpa den.

Jag visades på diskotek, barer, föreningar, kvällskurser, skolmatsalen och skidspåret. Jag försökte under en period att vara välklädd. Jag gled runt med bilen, cyklade till grannlänet, provade dressyrkurs med hunden, ridträning, rockkonserter och fotboll. Men efter varje år kunde jag sätta ett kryss för alternativet "Inga närmanden genomförda under provperioden." Ungefär så höll det på hela tiden och det blev allt mer tröttsamt.

Kanske har jag gjort en och annan missbedömning. Om en tjej smeker mig på insidan av låren så kan hon möjligen ha andra avsikter än att värma fingrarna. Om hon vill pussas så behöver det inte bero på att hon tror att jag är är den saknade pojkvännen som nyss gjort slut. Om hon krampaktigt omfamnar mig behöver det inte betyda att hon är rädd för ormar. Men under en så lång period måste man nog acceptera att några mindre defekter finns i materialet. Kanske måste det ändå vägas in när slutrapporten ska sammanställas.

Numera känner jag en mindre så kallad utbränning genom negativ upprepning. Tyvärr anar jag att det kan bli en livslång försöksperiod. Och det anknyter till ett annat experiment jag driver som försöker ta reda på om man har någonting för att ställa upp och vara snäll. Tyvärr ser det mörkt ut på den fronten också.

Slutsats: På den attraktionsnivå jag befinner mig på kan man inte förvänta sig någon form av kärlek om man inte själv är med och tar vissa initiativ. Möjligen kan man diskutera på vilken normalitetsnivå jag befinner mig men det unika materialet pekar entydigt på detta resultat. Huruvida resultatet kan överföras till kvinnor kan jag inte säga säkert men jag misstänker på goda grunder att det krävs initiativ från båda håll för att skapa förutsättningar för ett förhållande. Kanske skulle jag ha tagit reda på det innan jag startade experimentet. Det borde ju inte ha berett så stora svårigheter för en läskunnig tonåring tycker man.

"Don´t try this at home" säger amerikanerna. Jag säger lite försiktigare att min metod nog har vissa brister och att man bör avvakta.

Normal

Normal

Normal, tänkte jag och fortsatte uppför backen där jag bor. För mig kommer ordet normal alltid att förknippas med en lördagskväll för länge sedan. Kanske var det i slutet av min värnpliktstid. Jag hade gått ut gymnasiet och nu skulle snart livet börja. Efterhand hade ett mål formats i min målstyrda tankevärld. Jag skulle bli normal och därmed basta. Jag tränade kroppen hårt, kanske lite väl mycket för en normal person men det fick gå. Jag satt ofta på biblioteket och spanade på en kvinna som jag fantiserade om att hon egentligen var där för att ragga upp halvintellektuella vältränade lumparkillar. Hon var där varje kväll, jag också. Alla Sveriges dagstidningar tror jag man hann med på en kväll. Kanske inte helt normalt det heller men jag kämpade på.

Egentligen kommer jag inte ihåg vad jag gjorde som var normalt men viktigt var det, att bli normal. Troligen hade det följt mig hela livet. En vilja att få vara en i mängden. Tyvärr hade jag starka krafter inom mig som ville annorlunda. Före skolåldern var jag helt fixerad vid teknik och bokstäver. Ingen ville lära mig mysteriet med krumelurerna som kunde betyda så mycket. Kalle Anka var min följeslagare och vi lärde oss tillsammans. Varje gång mamma eller pappa läste tittade jag i smyg på texten och försökte räkna ut hur varje bokstav lät.

Där satt jag i klassrummets hörn. En av de två som kunde läsa. De andra, de normala lärde sig tillsammans. Alla skrattade jämt efter vad jag minns. Efter en tid fick jag vara med igen. Klassens plugghäst. Killen som alla trodde satt hela kvällarna med läxan för att vara bäst på allt. Utom på jympan då så klart. Sämst, sämst och åter sämst stod det tryckt på min gymnastiktröja tror jag.

Var jag normallång då? Nej, huvudet kortare. Kanske medelbrunt medellångt hår då? Nej, inte en chans. Röda guldlockar som inte gick att missa. Likblek kropp och spinkiga armar. Inte åt han skolmaten heller, den där smilfinken. Särskild mat, särskild mjölk och så blev skjutsad till skolan i taxi varje dag. Det där gipset var nog bara för att fröken skulle tycka synd om honom.

Jag sa alltid tvärtemot alla i klassrumsdiskussionerna. En sorts dödslängtan kanske. Rakt mot strömmen väl medveten om vad som skulle hända.

Man var ung och dum. Trodde på rättvisan. -Jag har ju rätt och det fattar bara inte dom andra ännu. Tjejerna bara låtsas gilla tuffa killar med motorcykel och mellanöl. Såklart att dom egentligen gillar mjukiskillarna som läser kärleksromaner och tror att tjejer är de ädlaste av varelser på vår jord. Snart, bara snart, du får vänta lite bara tänkte man.

Tillbaka till mitt sista minne av vägen mot ett normalt liv. En sommarkväll och jag skulle ut på stan och roa mig. Att jag var ensam bekymrade mig föga. Jag såg ju massor av flickor. Utanför stället mötte jag henne. Jag kan fortfarande utan minsta problem framkalla ansiktet, blicken. Ja, så här går det till om man är normal tänkte jag väl medveten om att hon inte var helt ointresserad. Sedan är minnesbilderna svaga. Och på något sätt försvann målet i fjärran, det som tidigare lyst så starkt. Och än idag hoppas jag innerst inne att kvinnorna bara låtsas gilla tuffa, framåt killar som kan konsten. Den konst som aldrig Kalle Anka eller Biggles förmådde lära ut. Men en sak har jag lärt mig. Jag kommer förmodligen aldrig mer att ha som mål att bli normal. För vem egentligen vill vara normal?

Tankar ur intet.

Skrivet på frihand, snabbt och utan att tänka tillbaka på innehållet eller redigera.

Tankar ur intet

#1

Nu ska jag skriva om det. Lika bra att få det överstökat. Innan någon annan avgör ödet så tar jag itu med det. Inget att erinra sades det. Jo man tackar, var har du fått det ifrån? Kanske en ironisk kommentar utan mening på höstkanten. Nu ska vi ta oss till utkanten av det meningslösas träsk. Vore man bara lite grönare skulle inget behöva fruktas. Numera har fredagen tappat betydelse. Noga räknat en av många men inget att bry sig om. Kanske redan varit där? Jo, man gör ju så gott man kan, tillade hon med dämpad röst. Fri och ledig, kan man önska mer? -Intet, hördes det från hörnet. Andra soffan till höger. Se på det uttryckslösa ansiktet. Inget för mig det du. Men om ett år kanske? Tvekan i rösten. Nu går vi framåt men i sakta mak. Liken staplas. Hotas vi av ett sönderfall? Inifrån jagad av detaljer. Darret i rösten avslöjar en tvekan som jag inte hört förut. Varför ska just jag behöva röra vid det innersta av väsen? Deras tankar vispas till en hård smet. Lever du ännu lilla vän? Hälsa och välgång förstår jag. Nu måste jag kila. Trevligt att råkas.

#2

Om ingen vore den man tror så skulle inget bli annorlunda. Varje dag är en annan lik utan att för den skull bli mycket roligare för det. Upprepningens tvång sänker sig över staden. Intet går upp mot en renande process där var och en tar sin egen väg mot ett perfekt resultat. Kanske skulle det vara lättare om man utgick från kosmos i refrängen. Likheten stärker banden. Lokalen är ett förebud om ljusare tider. Innan dess hade man inga förebilder. Lat är man men inget att göra åt det. Numera har jag ett och annat att säga till om. Kanske en bagatell i sammanhanget men vad vore en säng utan örngottet? Polaren har svikit en gång förut men aldrig mer går sången mot höst. Har en gammal träta mynnat ut före tiden? Tynande bort över nejden, en höstsol.

#3

Kanske, kanske inte tänker jag som hastigast innan dörren smäller igen. En ljudlig smäll men utan att den är störande. Hör ni utanpåverkets buller? Jag tror det är en av många spirande tankar verkande från ovan. Hotelser uttalas med böjda verb. Ytan känns bekant. Från världen kommer det ett påbud om ljusare tider. Numera har man tappat konceptet. Kjolen lyser i mörkret, är den av siden? Nej, knappast troligt. Julen blir lång i år. Många av oss har ingen aning om hur länge en frihetskänsla varar. Kvickare än tanken tar det slut.

#4

Landar, lite i taget. I en serie av många. En av dem är en liten. Kanske en av oss. Numera kan man ju se på dem om de har varit med liksom. Jag själv var inte närvarande då. Frågan är om det kan bli mycket bättre än så här. Vilken av fredagarna kom, när ingen annan ville komma. Ytterligare förklaringar är av ondo. Nej, men vilken gullig liten en. Är det en benk? Jag skulle kunnat säga att det är en gryta som förvandlats genom kloning. Men det skulle inte vara passande i en situation som denna. Mitt emot mig står en livs levande. Numera en trevande framstöt. Livet går vidare. Man kan ordna med vissa dekret. Klockan snabbar på. Jag vill inte gå hem.

#5

Tala med din bank. Vem talar med mig då? Jag har väl aldrig varit så där överslätande förut. Men nu var det som fan flugit i mig. Hon ville till varje pris få till stånd en affär. Föga anade man vad som låg bakom. Inte alls som i verkligheten. Annat var det på min tid, då kunde man prata om allt, och då menar jag allt. Hon hade såna där röda blad på handväskan. Inte som lingonblad utan mer som jordgubbsblad fast röda. Inte ska jag väl snoka i andras privatliv tänkte jag och smög ner en liten servett i handväskan.

#6

Om man tar ner en av dem blir några kvar. Inte för att det gör något men viljan att kräva blir ett hinder. Kan du inte titta mer på mig? En fråga bara. Kanske borde man titta mer på henne. Om det vore så enkelt. Inget är egentligen enkelt. Bara att titta är enkelt. Men att titta så där, då blir det svårare. Våga släppa loss! Ta det lugnt, ta en toy! Var dig själv! Var naturlig! Slagord, meningar av välvilja kan man se det som.  En serie av åtgärder.

#7

Kan du se mig än? Om inte, ta dig samman och klara ut bekymren. Kunde jag inte om igen se dig genom väggen skulle jag dö av hunger. Klen tröst med liten röst. Jo, där borta finns en av dem. Kan du räkna dem alla? Nej, kanske inte alla men definitivt dig som står där borta i hörnet. Ganska säker är jag. Eller egentligen tvärsäker men tvivlet är inbyggt. Erinrar mig en anekdot om tomtar som tigger om nåd i kvällens mörker. Dom fick inget gehör men väl lite lindring i smärtans outhärdliga förtvivlan. Liksom två fresker står dom där. Den ena lockar med lidelsen. Den andra returnerar varje försök. Klockren träff i hjärtat. Hotet är undanröjt. För stunden klarar jag mig själv men snart briserar bomben.

#8

Lena utbrast triumferande att hon minsann också kunde se sig om. Inte skulle jag var till något hinder inte. Nä, jag skulle snarast vara ett stöd och uppmuntra hennes nya hobby. Vore jag inte så skuldmedveten skulle jag nog ha satt upp ett mål och kämpat mig själv genom de trånga gränderna. Hon och jag genomlider ett år av försakelser. ,I mitten ett kylskåp. Livet är allt bra konstigt. Fredagarna är bäst, då använder vi tonerna för att räkna in klockan.

Mera Hans från 90-talet.

Förmodligen skrivet i frustration över att inte hitta kärleken. Man ska då veta att vid 37 var jag fortfarande okysst vilket senare visade sig förvånansvärt nog inte var till någon nackdel i själva utförandet. rent av tvärtom. Det är ju få förunnat att empiriskt kunna belägga detta.


Den nya mannen växer upp...
Hur kan just jag veta vad den nya mannen är för något? Enkelt, jag har i årtionden kunnat
fundera över dessa frågor utan att störas av eller själv fastna i förlegade
könsrollsmönster. Priset - att inte ha någon egen familj - känns rimligt i skenet av
all den klokskap det medför.

Hur många gånger har man inte funderat över manligheten? Som varandes liten och med
särdeles klena biceps har jag ibland haft anledning till det. Under tonåren hade jag
förmånen att i lugn och ro kunna iaktta och analysera hur mina många gånger ganska
vilsna jämnåriga försökte tillkämpa sig en position på rangskalan. Jag gled fram
genom tonåren utrustad med en sköld av ett genomtänkt ingenjörsförnuft. Oerhört
självsäker utan att det märktes på ytan. Så fort en testosteronhanne närmade sig i
akt och mening att utnyttja det fysiska övertaget aktiverades skyddet. Jag fick möjligen
en och annan törn men hade samtidigt en mycket stark övertygelse om att jag var inne på
rätt spår.

Nu, många år senare är jag där igen. Trycket på utsidan är starkt. Saknar man de
accepterade yttre attributen till framgång och rang får man anledning att fundera över
sin roll igen. Varför köper jag inte en riktig bil som andra män? Svaret är enkelt;
Jag är övertygat om att det är omanligt med bilar. Bilar är för kvinnor och barn. En
man har fysisk och psykisk kraft att ta sig fram för egen maskin. Genom att avstå från
den resursförbrukning det är att använda motoriserade fortskaffningsmedel värnar man
de svagare, de som bättre behöver bilen. Tyvärr finns det ogenomtänkta kvinnor som
låter sig förföras av den bländande ytan och tror att det är ett tecken på social
ställning.

Ibland ser man att män som läser dagstidningen betraktas som omanliga eller bögar
som hockeymaffian uttrycker det. Är det inte så att man knappast behöver muskler utan
snarare information för att hävda sig i det moderna samhället?

Föreställ dig hur männen likt dinosaurier far omkring i stora plåtlådor och
utmanar andra män på duell. I brist på riktig kamp sliter man med döda plåtföremål
utan annan anledning än att öka den onödiga muskelmassan. Känns det modernt?

Idag har vi upptäckt att matlagning inte sitter i kvinnans gener som man hittills
trott. Den nya mannen rycker in och tar hand om matlagningen på det manligt sakliga och
kraftfulla sättet. Låt dig inte luras av att han måste köpa dyra knivar och andra
prylar. Det är helt i sin ordning. Han lämnar inget åt slumpen när det handlar om
kvinnan och barnens välbefinnande. Han kanske till och med köper en bil åt dem.

Den nya mannen är en mjuk själ i en hård kropp.

Välkommen in i 2000-talet!

60-talist, javisst!

Alla skäller på den medelålders vite mannen som får klä skott för snart sagt alla oförätter.
Länge hukade jag mig under det oket. Jag kände mig helt enkelt träffad. Blå ögon, blond, välbeställd, medelålders, aldrig varit arbetslös, aldrig gått i skola med invandrare och allt vad det handlade om.

Men så slog mig det att jag är ju för sjutton en 60-talist, det är ju mina föräldrar dom pratar om.
Vi som är födda på 60-talet är förmodligen den mest kompletta generation som sett dagens ljus. En hög och jämn nivå på det mesta födda i exakt rätt tid som vi ju faktiskt är. Några decennier efter 2:a världskriget.
1971 började jag skolan. Min första lärare var kanske 30 år och en som jag minns med dagens glasögon en stark kvinna men präglad av tidens anda. Jag fick känna på baksidan av folkhemmets lite snedvridna jämlikhetsideal som väl mest gick ut på att alla skulle vara medelbra. Det var lärorikt på sitt sätt.

I tvåan kom det en annan kvinna, gift med en bonde och fiskare. Hon var stark, snäll, rättvis och förmodligen en matriark. Nu blev det tal om att hoppa över en klass, ett litet framsteg. Men eftersom min skola var som alla skolor förr helt socialt integrerad hade det nog inte varit en bra idé för just mig.

I trean dök hon upp. Den nyutexaminerade. Jag kan ju numera räkna ut att hon gick på lärarhögskolan 1968. Här någonstans tappar jag helt intresset för skolan.

På fritiden spelade vi hockey på planen som den pyttelilla klubben skötte förmodligen 100% ideellt. Det mesta var olåst, man skottade planen och spolade den efter skolan för att kunna spela efter middagen. Man var lite rädd för de stora moppekillarna men frågade man slipade dom skridskorna för dom var ju betrodda med nycklar.

I femman hade jag en miniräknare och min lärare visst inte vad det var så jag använde den på matten och matteproven inte för att jag behövde utan mest för att visa hur efterblivna jag tyckte dom var.

Vår skola brann ned och det byggdes en ny rakt på vår kära hockeyplan. Kommunen tog över och när vi frågade efter snöröjningsredskap blev svaret att facket inte tillåter andra än kommunalanställda att göra det jobbet. När vi frågade varför inte omklädningsrummet var öppet på kvällarna som förr var svaret att vi skulle förstöra. Behöver jag nämna att hockeyplanen försvann efterhand helt.

Skolan var som sagt helt integrerad med elever från alla socialgrupper. I klassen fanns en kille vars pappa var en av ölgubbarna i samhället. En annan som slog oss mindre men vi visste att han blev slagen av sin pappa så man hade viss förståelse.

Vi hade ingen aning om feminism men vi såg hur mammorna kämpade med både de gamla hemmafruidealen och det nya med jobb för kvinnor i större skala som kom på 70-talet. De jämnåriga tjejerna och sedemera kvinnorna var jämnbördiga, varken mer eller mindre.

Invandring fanns helt enkelt inte när vi växte upp så det ordet har ingen laddning alls, kanske rent av helt neutralt.

Våra föräldrar var så upptagna med sitt eget. Jag minns fester, vin, och förmodligen massor av sex med vännerna. Curlingförälder fanns liksom inte på världskartan. Jag minns hur alla stirrade storögt om någon blev skjutsad till skolan. Vad hade hänt med den eleven, brutit benen?
Skulle man någonstans tog man sig själv dit, punkt! Familjeutflykter skedde på skidor. Man blev hyfsat vältränad vare sig man sportade eller inte.

På högskola och universitet gick bara de bästa ur varje årskull. De andra fick enkelt jobb som passade den egna förmågan. Jobben gick på den tiden att förena med engagemang i föreningar. Man kunde fundera över hur andra mådde. Självförverkligande och karriär var något ett fåtal sysslade med.

Min farmor och farfar var arbetare men på banken fanns säkert årslön för inte skulle dom ligga någon till last inte. Mina föräldrar lånade, lånade och lånade. Ny bil varje år, det byggdes stora hus med pool och allt med arbetarlöner och deltidsjobb men det löste banken. Och visst funkade det men det var svårt att inte göra egna reflektioner. Och så kom 90-talskrisen och förstörde livet för mina föräldrar liksom många andra då verkligheten kom ikapp. Jag kände detta så fruktansvärt obehagligt tydligt då jag gick genom min pappas papper när han tagit livet av sig efter vidlyftiga emperieplaner med lånade pengar.
En nyttig lärdom om än med ett högt pris.

Persondatorer tog sina första stapplande steg när jag gick i gymnasiet och Internet kom när jag var vuxen och etablerad och därför har jag varit med på hela resan. Det ger vissa insikter som är väldigt bra att ha när utvecklingen snurrar fortare än fort.

Nu har jag en son som är en 00:a och det ska bli väldigt spännande att se vart det tar vägen. För när jag kokat ihop allt jag sett återstår mest bara två saker, trygghet och trygghet. Det har jag givit honom och så läslusten. Vi får se om det räcker.

Eko från 90-talets Hans.

Om ingen vore den man tror så skulle inget bli annorlunda. Varje dag är en annan lik utan att för den skull bli mycket roligare för det. Upprepningens tvång sänker sig över staden. Intet går upp mot en renande process där var och en tar sin egen väg mot ett perfekt resultat. Kanske skulle det vara lättare om man utgick från kosmos i refrängen. Likheten stärker banden. Lokalen är ett förebud om ljusare tider. Innan dess hade man inga förebilder. Lat är man men inget att göra åt det. Numera har jag ett och annat att säga till om. Kanske en bagatell i sammanhanget men vad vore en säng utan örngottet? Polaren har svikit en gång förut men aldrig mer går sången mot höst. Har en gammal träta mynnat ut före tiden? Tynande bort över nejden, en höstsol.

Kanske, kanske inte tänker jag som hastigast innan dörren smäller igen. En ljudlig smäll men utan att den är störande. Hör ni utanpåverkets buller? Jag tror det är en av många spirande tankar verkande från ovan. Hotelser uttalas med böjda verb. Ytan känns bekant. Från världen kommer det ett påbud om ljusare tider. Numera har man tappat konceptet. Kjolen lyser i mörkret, är den av siden? Nej, knappast troligt. Julen blir lång i år. Många av oss har ingen aning om hur länge en frihetskänsla varar. Kvickare än tanken tar det slut.

Numera, men utan att.

Kanske, kanske inte tänker jag. Ja, varför inte jag. Nä, inte jag. Jag har alltid gillat dig, lite grann. Röj dig inte. Du har ingen chans. Dom andra. Ja, vadå dom andra? Ser du inte att dom är mycket bättre. Hur då bättre? Jo, dom kan dansa. Men du kan ju så mycket annat. Här och nu spelar det ingen roll. I nuet är det inget. Allt är det andra. Hotelser hänger i luften. Inomhus sker inget att komma ihåg.

Smickrad av att kallas för bedagad o liknas vid en gammal bil!

Jag såg nyss mig själv som ett Kinderegg. Utanpå ett skal av folie som är ganska lätt att riva av. Sedan kommer den njutingsfulla chokladen.
Den räcker ett tag men så uppenbarar sig ett pussel, en byggsats, en utmaning för intellektet. När den med  mycket möda är löst har du en leksak i din hand som skänker glädje länge med en ljuv längtan tillbaka till den underbara chokladens njutning.
Någonstans där är det dags att tillsammans gå till godisbutiken och välja ut en en annan choklad som tar njutningen till nästa nivå. Och jag kommer att envist likt en bullterrier stå som fastskruvad vid
hyllan med chilichoklad.

Xxx, hon är mer som en gammal PV. Man ser en gammal bil förvisso
inte helt omodern men något bedagad. När man öppnar dörren slås man av hur gediget bilen är byggd. Solid som ett kassaskåp, kvalitet rakt genom minsta skruv. Man drar i växelspaken och växellådan har en respons och känsla som ingen ny bil matchar. Man vill växla mer och där finns en gaspedal också. Mitt i natten möter man en polisbil och inser att man kör omkring i en bil med körförbud. Men jag och PV:n lurar tillsammans polisen med vår list och far vidare i natten och möter morgonen med släckta lysen.