Normal

Normal

Normal, tänkte jag och fortsatte uppför backen där jag bor. För mig kommer ordet normal alltid att förknippas med en lördagskväll för länge sedan. Kanske var det i slutet av min värnpliktstid. Jag hade gått ut gymnasiet och nu skulle snart livet börja. Efterhand hade ett mål formats i min målstyrda tankevärld. Jag skulle bli normal och därmed basta. Jag tränade kroppen hårt, kanske lite väl mycket för en normal person men det fick gå. Jag satt ofta på biblioteket och spanade på en kvinna som jag fantiserade om att hon egentligen var där för att ragga upp halvintellektuella vältränade lumparkillar. Hon var där varje kväll, jag också. Alla Sveriges dagstidningar tror jag man hann med på en kväll. Kanske inte helt normalt det heller men jag kämpade på.

Egentligen kommer jag inte ihåg vad jag gjorde som var normalt men viktigt var det, att bli normal. Troligen hade det följt mig hela livet. En vilja att få vara en i mängden. Tyvärr hade jag starka krafter inom mig som ville annorlunda. Före skolåldern var jag helt fixerad vid teknik och bokstäver. Ingen ville lära mig mysteriet med krumelurerna som kunde betyda så mycket. Kalle Anka var min följeslagare och vi lärde oss tillsammans. Varje gång mamma eller pappa läste tittade jag i smyg på texten och försökte räkna ut hur varje bokstav lät.

Där satt jag i klassrummets hörn. En av de två som kunde läsa. De andra, de normala lärde sig tillsammans. Alla skrattade jämt efter vad jag minns. Efter en tid fick jag vara med igen. Klassens plugghäst. Killen som alla trodde satt hela kvällarna med läxan för att vara bäst på allt. Utom på jympan då så klart. Sämst, sämst och åter sämst stod det tryckt på min gymnastiktröja tror jag.

Var jag normallång då? Nej, huvudet kortare. Kanske medelbrunt medellångt hår då? Nej, inte en chans. Röda guldlockar som inte gick att missa. Likblek kropp och spinkiga armar. Inte åt han skolmaten heller, den där smilfinken. Särskild mat, särskild mjölk och så blev skjutsad till skolan i taxi varje dag. Det där gipset var nog bara för att fröken skulle tycka synd om honom.

Jag sa alltid tvärtemot alla i klassrumsdiskussionerna. En sorts dödslängtan kanske. Rakt mot strömmen väl medveten om vad som skulle hända.

Man var ung och dum. Trodde på rättvisan. -Jag har ju rätt och det fattar bara inte dom andra ännu. Tjejerna bara låtsas gilla tuffa killar med motorcykel och mellanöl. Såklart att dom egentligen gillar mjukiskillarna som läser kärleksromaner och tror att tjejer är de ädlaste av varelser på vår jord. Snart, bara snart, du får vänta lite bara tänkte man.

Tillbaka till mitt sista minne av vägen mot ett normalt liv. En sommarkväll och jag skulle ut på stan och roa mig. Att jag var ensam bekymrade mig föga. Jag såg ju massor av flickor. Utanför stället mötte jag henne. Jag kan fortfarande utan minsta problem framkalla ansiktet, blicken. Ja, så här går det till om man är normal tänkte jag väl medveten om att hon inte var helt ointresserad. Sedan är minnesbilderna svaga. Och på något sätt försvann målet i fjärran, det som tidigare lyst så starkt. Och än idag hoppas jag innerst inne att kvinnorna bara låtsas gilla tuffa, framåt killar som kan konsten. Den konst som aldrig Kalle Anka eller Biggles förmådde lära ut. Men en sak har jag lärt mig. Jag kommer förmodligen aldrig mer att ha som mål att bli normal. För vem egentligen vill vara normal?