Vem är hans Wikberg?

Vi på redaktionen har länge undrat vem som gömmer sig bakom pseudonymen Hans Wikberg. Så vi skickade iväg en reporter med uppdraget att lösa mysteriet.

Hans Wikberg, en individualist med griller på och i hjärnan.

av Matilda Måder

När jag respektfullt närmar mig de stora men ändå inbjudande husen tänker jag på ett citat av Bruno Wintzell. Han lär en gång ha sagt: -"Vore jag med så skulle det inte vara någon match".

Efter vad jag läst på Internet ska Hans bo i någon av husen som med ett gemensamt namn kallas Norrliden. Nere på stan visste ingen vem Hans Wikberg var så jag fick ensam ge mig iväg och leta. Kungsvägen 20 var ganska lätt att hitta. På dörren står det Wikberg. Riiiing. Efter en lång stund hör jag hur någon öppnar en dörr innanför ytterdörren och strax glider dörren upp. Oj, inte hade jag väntat mig en så liten knatte men jag säger inget utan hälsar och förklarar varför jag är här. I bakgrunden hör jag hur en stereo spelar något som låter mycket psykedeliskt 70-tal. Senare får jag reda att det är Pink Floyd, Wish You were here från 1975 .

Jag hamnar snabbt i köket som verkar vara under renovering. Kanske känner han trygghet i köket. Ordningen bland knivar och grytor verkar vara oklanderlig. Han förklarar senare att han gillar att laga mat. I ett hörn har han samlat en mängd olika maskiner för att framställa kaffe. På väggen sitter en tavla med en jättevåg som sköljer över ett fyrtorn.

Kan han vara 170 kanske? Liten men vältränad på något sätt. Jag frågar om spinningmaskinen i sovrummet och han brusar genast upp och föklarar att det är en cykelsimulator. Inte för att jag ser någon skillnad men han hävdar att det är en riktig kvalitetscykel med en simulator under.

Barndomen tillbringades på Essvik som ligger nå´n mil söderut efter E4:an. Han berättar om fabriken som var en viktig lekplats. Som brukligt bland pojkar så har han tydligen varit en framstående pyroman och lyckats påkalla brandkårens intresse vid flera tillfällen. Kan det vara någon sorts stutsmarkering bland småkillar? Han berättar målande och engagerat om hur dom eldat molotov cocktails inne i fabriksruinerna. Hur killarna fostrades av riskerna med rostiga stegar högt uppe under taken och hål i golvet där nästa golv låg tiotals meter längre ner. Men ganska snart kommer han in på hur samhället svikit den generation som växte upp under framstegsåren på 70-talet.
Under tiden serverar han mig ett gott kaffe som han hinner föklara att det är gjort på någon undermaskin som brygger kaffet på mindre än den stipulerade maximimitiden. Det hela verkar lite skumt men jag låter honom hållas och antecknar snabbt allt han berättar.

I lilla men helt nyrenoverade badrummet finns det både tvättmaskin och torktumlare. Golvet är blått med kakel på väggarna och en liten radioapparat på badrumskåpet. P3 skrålar ur högtalarna när jag efter en stund får igång den. I badrumsskåpet ligger det en uppsjö med tandborstar och tandkräm.
Jag noterar hur han skickligt undviker vissa frågor. Integriteten är inte förhandlingsbar. Utan att egentligen ha blivit ett dugg klokare lämnar jag Kungsvägen 20 och hoppas kunna återvända någon annan gång

Pappa är borta.

-"Pappa är borta" säger rösten i telefonen som tillhör min mamma. I det ögonblicket tänker jag det värsta och går genom alla faserna på en gång. När jag lämnar hemmet har jag mer eller mindre accepterat att min pappa är borta, för alltid.
Jag sätter mig vid hans skrivbord och tittar lite på papperen som ligger framme. Under skrivbordsunderlägget ligger vårt avtal om båten. Det ska jag ha tänker jag och viker ihop det och stoppar det i fickan. Jag hittar snart de obehagliga papperen. Det saknas pengar, företaget går inte bra, inkassohot och bilfirman som vill ha igen bilen. Hemma hade han sagt att bilen var på service och han tog mammas bil till stan. Den var också leasad, precis som allt annat. Han lärde sig på 60- och 70-talet att det bara var att låna. Ju mer man lånade ju rikare blev man. Avdragsrätt, inflation, tjata på banken, låna mer.
Jag får en klump i magen och blir alldeles kallsvettig och darrig. Där och då blev jag immun mot lån, amortering blev min religion. Det kändes så fruktansvärt rakt in i hjärtat hur min pappa suttit där och grubblat över snaran som drogs åt. Min mamma var väl lika krävande och oförstående som vanligt.
Jag är kanske 3-4 år och vaknar hemma och är ensam. Lyset är på men ingen mamma hemma. Pappa är ute och reser som vanligt för att dra in pengar. Kalle Anka-tidningen bredvid sängen blir min tröst. Jag kan ännu idag framkalla bilden av omslaget. Kanske bestämmer jag mig där och då att jag måste lära mig läsa så snart det bara går.
En annan gång är jag lite äldre. Grannens hus börjar brinna. Min mamma har fullt upp med sin egen panik, lillebror ligger under sängen och gråter. Jag är ensam. Än idag kan jag vakna och känna lukten av brandrök med kroppen flyktberedd. I början var jag tvungen att gå runt och lukta men nu slipper jag det. Där och då insåg jag nog vikten av trygghet. Det blev mitt mantra vare sig det gällde barn eller hundvalpar, trygghet, trygghet och åter trygghet. Jag hade ingen trygghet utan fick skapa den själv efter bästa förmåga som väl inte var så bra egentligen.
Mamma och pappa dröjer kvar vid matbordet. Mamma blir onykter och börjar gnata och övergår snart till elakheter. Crescendot består av ett högljutt skällande om min pappas tillkortakommanden. Varje gång är det variationer på att han är tyst och oduglig. Jag visste ju bättre men bär fortfarande med mig skammen att vara tyst. Att inte ljudligt uttrycka känslor och tankar. Det inre livet är lite sämre, bara det som kommer ur munnen räknas. Där någonstans blir jag dömd till ensamhet.
Jag tar bilen för att leta efter min pappa. Jag känner in och finner ett mål för min resa. Det skulle senare visa att jag hade skrämmande rätt i mitt antagande om var han tagit vägen. Jag och resten av familjen snurrar runt några timmar utan resultat.
Dagen efter dyker den upp. En civil polisbil med två sammanbitna herrar i. Jag går därifrån då jag redan vet.
Inga tårar, inget alls. Sorgearbetet var klart redan i mitt kök efter telefonsamtalet.
Istället för att åka till anställningsintervjun hade han parkerat bilen i parkeringsgaraget och gått på Forum och köpt en rulle paketsnöre, klivit på tåget till grannstaden och tagit in på ett hotell. Där hade han tydligen ringt 112 för att sedan ställa till det så att städpersonalen på hotellet fick sig en lagom chock.
-"Men för fan vad patetiskt blandas" blandas med ömhet. Jag tänkte på min mamma. Hon hade säkert som vanligt bara krävt och skällt. Hur skulle hon förstå att pengarna var slut på riktigt? Att dom måste flytta från sitt nya exklusiva ekkök. Hon får sitt straff senare ska det visa sig. Själv blir jag immun mot varje tanke på självmord. Något så fruktansvärt dumt, onödigt och själviskt!

Middag på kvarterskrogen.

Det blev en middag på kvarterskrogen idag. Veckan har varit så intensiv att jag inte ens kom mig för att fundera över vad som skulle hända när arbetsveckan var till ända. Jag gick bara helt lugnt och köpte lite biljetter till filmfestivalen. Sedan var jag hem och kollade in vilka aktieaffärer jag gjort idag. Datorn meddelade att jag köpt några stycken i ett företag som dalat på börsen hela året. Det låg en köporder värd en miljon till en kurs en krona under min. Så jag var tydligen inte ensam om att tro på det här företaget. Jag besökte en filial och kände in atmosfären igår. Fjärran från IT-kometernas löjligt överdrivna självförtroende utan snarare en självklar och välförtjänt stolthet över det arbete man utför. Saken var biff, jag investerar. Jag själv står för det panikartade och något planlösa sparandet inför ålderdomen.

Jag valde en restaurang med massor av tjejer och god mat i nämnd prioriteringsordning. Ett bord med journalistbrudar, bartendergroupies, tjejer som var ute med sina killar för andra eller tredje gången och så vidare. När ett helt överspänt par kom in så vaknade spjuvern i mig till liv. Jag såg inom mig hur det skulle gå till när jag skulle gå fram och testa deras fasader med några välriktade blickar och repliker. Jag kom till sans och insåg att det förmodligen bara var roligt så länge det stannade inne i mitt eget huvud och jag sjönk åter in i en sorts dvala. Till slut tröttnade jag och gick hemåt.

I backen nedanför mitt hus kom det en räv gående bredvid gångbanan. Vi följdes åt hemåt ungefär som när man går med en hund. Vi tittade på varandra och liksom konstaterade ett ömsesidigt förtroende. Räven stannade för att bajsa och jag stannade automatiskt som man gör, bara plastpåsen saknades. Vi skiljdes åt och jag hoppades lite i smyg att den skulle äta upp några katter. Jag har inget mot katter och deras ägare men det ska ju vara rättvist. Småfåglarna och rävarna har gemensamma intressen i det fallet. Jag står på småfåglarnas sida. Dom har det nog svårt ändå.

I kylan lever man.

Så sitter jag där. Äntligen. På teatern, med fullblodskvinnan vid min sida. Vi delar en stark upplevelse. Någon där framme delar med sig. Jag vill hålla henne i handen. Jag gillar det, men gillar hon det? Förmodligen inte tänker jag och känner mig instängd. Strax därefter tar pojkvännen fram en fickplunta och smeker henne på låret. Okej, det var inte min tur idag heller. Efter en stund har jag positionerat mig igen. En ny kvinna på andra sidan bordet, en flaska vin och favoritmusiken. Vi delar åter upplevelsen. Reflexmässigt stoppar jag ner ömheten i fickan och antar en likgiltig min. Jag går fort och återigen är det läge. Nu sitter det massvis av dom runt omkring. Nu har jag blivit kall och likgiltig. Man stoppar inte ostraffat ner en massa saker i fickan. När den är full stängs man av. På rutin drar jag runt lite och vandrar sedan hem i bitande kyla. Jag gillar kyla. I kylan lever man. Ibland underbar när den smeker kinden. Ibland skriker fingrarna av smärta. Inne i värmen blir man dåsig och likgiltig. Kontrasten tänker jag, kontrasten, innan jag somnar utan att ha druckit min vattendos.

G2, Bo Kaspers och mjuka tjejer.

Varför ska det vara så svårt att hålla linjen rak? Hela tiden studsar och hoppar kompassen och blicken flackar åt olika håll i jakt på nya intryck. Varje liten myra intill stigen pockar på uppmärksamhet och drar iväg fokus åt nya håll.
Nu ska vi se vartåt det bär denna gång då. Kanske till tonåren, kanske till 90-talet, kanske någonstans där marken är grön och himlen blå. Kanske är jag för gammal för att hålla igen på flödet. Ja, så är det.

Året är nog 1998 och i så fall har Bo Kaspers orkester släppt "I Centrum" och har en spelning på Privé som 1998 heter något annat, G2 kanske. Jag gillar Bo Kaspers och jag är där, sitter väl mest på en stol och dricker en och annan öl, inga exesser, lite lagom bara.
Självförtroendet är i botten och jag är avundsjuk på alla som verkar ha så roligt. Mest avundsjuk är jag som vanligt på alla killar som omges av tjejer. Naturligtvis vet jag på ett intellektuellt plan som är min hemmaplan att dom har samma rädslor som alla andra. Inte sjutton är alla dom som är där genomtrygga och kan välja fritt vem dom ska vara. Man klamrar sig fast vid gänget där tryggheten finns.
Visst, ibland slår det mig att jag står där och är tryggheten själv men att alla dörrar är inte riktigt öppna vilket är själva skoskavet, gruskornet i min sko.
En annan gång med Bo Kaspers några år tidigare for dörren upp med en smäll och jag kan för mitt liv inte minnas varför. Men vidöppen var den. Jag var i högform och smälte samman intellekt och känsla i en skön mix som tjejerna inte kunde motstå. Jag drog igång nakenpingis i nå'n samlingslokal och en massa andra galna upptåg. Visst hade jag en särskild i åtanke. Och ja, hon bedyrade att just jag gärna fick vara i rummet när hon skulle byta om. Nästa gång frågade hon om det gick bra att hon tog en eftermiddagslur i min säng.

Bo Kaspers kliver på scenen och vi är tillbaka på G2. Framme vid scenen är det ett gäng tjejer och så jag, lite vilsen men efter några låtar blir stämningen tätare
Nu kommer det som jag skäms för även om det var underbart och satt kvar i kroppen länge. Jag tränger ihop brudarna närmare scenen som en jäkla vallhund bara för att kroppskontakt ska uppstå. Det är rumpor och bröst om vartannat och jag njuter av stämningen, musiken och sällskapet. Men varannan sekund väntar jag mig ilskna blickar och hårda ord. Nu 15 år senare är minnet grumligt. Jag kan inte riktigt säga om det uppstod scener med tjejer som skällde ut den där äckliga snubben eller om det bara var något som utspelades i mitt huvud.
I vilket fall tog musiken slut och minnet hoppar till sista dansen där DJ i mitt minne alltid spelade Irene Cara, Bonnie Tyler eller vad dom där sista dansen-låtarna var. Då gick jag missmodigt hem och skrev i dagboken för  att sedan somna in och vila inför söndagens fysiska aktiviteter.

Här letar jag runt på min gamla sajt, www.wikberg.nu, efter ledtrådar vad som hände.

Jag hittade inget om detta men väl en massa andra roliga minnen.

Högvilt.

Redan innan middagen hade han bestämt sig. Idag gällde det. Vad gällde det? Jo, inte så mycket skulle man kunna tro. En vanlig middag. En vanlig lördag. Ett vanligt sällskap.
Men han skulle känna sällskapet lite på pulsen hade han bestämt. Några kvinnor, några män, någon annan. En lite udda figur.
Han hade ingen aning om själva tekniken. Eller finns det egentligen någon teknik? Förmodligen inte men dom sysslar med det tror ju på det så. För honom är det som pågår på ytan totalt ointressant. En massa kommunikation om oväsentligheter
Han tar på sig fula avvikande kläder, beter sig inte som förväntat och är allmänt asocial. Men det är bara en täckmantel. Under ytan jobbar analysmaskineriet på högvarv. Kartlägger de sociala hierarkierna, gissar vem som ska skiljas från vem.
Han funderar mest hela tiden på vilka bekymmer som tynger de snygga, de halvsnygga, de mindre snygga. Han är jämlikheten själv, åsidosätter ingen. Några lager ned under ytan finns de verkligt intressanta.
Där fiskar han efter de som genomskådat ytan men som ändå har förmågan att hålla sig flytande. Där pratar vi högvilt.
Önska honom lycka till, nu bär det av.

Jans fredag.

Jan tar en klunk av det livgivande vattnet och tittar ut genom fönstret. Kjolen sitter snyggt, systempåsen svingar glatt. Det är fredag.

Han sitter bakom ett lagom dammigt fönster och begrundar livet.

Vad har han åstadkommit egentligen?

F som i fredag, F som i förhoppningar. Det är bra att dricka vatten, roligare att dricka det hon har i påsen. Undrar om hon skulle bli sugen på att ta av sig kjolen när han kysser henne? Ska hon på fest i kväll? Där kommer nästa.

Jan är en reko kille. En som gör det han ska. Men inte är han nöjd för det. Han blir aldrig nöjd. Vad som än åstadkommes bakom det där lagom dammiga fönstret tycks han aldrig bli nöjd. Han rannsakar dagens insats, blek, om han får stå för recensionen.

Chefen har alltid något bra att säga om hans insatser men det tror ju inte han på. Chefer verkar ju inte ha koll på läget.

Nu kollar han in magen, sin egen i detta fallet. Visst den är väl ganska snygg? Dricker mera vatten och glömmer magen. Usch, vad är det här. Nu måste han jobba. Hur i hela friden överlever han egentligen? Är det bara på grund av sin snabbhet?

På väg från jobbet dyker dom upp, stereotyperna.

Han: Aningen över medellängd, tatueringar, varit på gymmet av och till.

Hon: Halvsnygg, korta shorts, linne och attityd.

Det är vad ytan säger.

Varsin klirrande påse i handen. Slängig gångstil.

Jan noterar att det är märkligt hur ineffektivt dom går. Han går förbi omkörningsfilen. Nu är han på mammas gata. Han ser hur deras fötter spretar osnyggt i steget. Förakt och avund i samma blick.

Nästa kvinna är sådär vansinnigt halvsnygg. Jeanskjol som han älskar, bra steg, ingen systempåse. Undrar vad hon ska göra ikväll? Hon viker av och han kommer fram till en uppförsbacke och visar paret bakom sin excellens vad det gäller snygga steg uppför branta backar.

Bara en till nu. Hon är smal. Alltför smal för att vara riktigt frisk. Han känner medlidande. Varför blir det så där egentligen?

Jan låser upp sin bil och placerar ryggsäcken med en suck på golvet.

Nu börjar det. Han trycker ned rutan och stänger dörren. Behöver han verkligen inte köpa något? Inte alls, han har både mat och prylar så att han överlever helgen. Men lite målarfärg då?

Men Jan, du var ju kvar på jobbet så länge att färgaffärerna stängt. Varje fredag samma visa. På jobbet bara lite för länge.

Glada, förväntansfulla och snygga människor på väg hem. Han brukar ofta undra vad dom ska göra.

När han äntligen lyckas slita sig från parkeringen och rulla mot hemåt dyker nästa upp. Underbar klänning, rappa steg, snygga ben och systempåse. Han ser framför sig hur han träffar henne på en fest och hur det pirriga uppstår.

Jan tänker på livets gåtor. Hur någon så mesig som han kan vara så flirtig utan att vara det minsta flirtig. Kroppens signaler tränger genom bruset. På ytan brusar det av lite lagom dåligt självförtroende. Under ytan finns den bergfasta självkännedomen som kämpar om uppmärksamheten.

Ingenjören vaknar till liv. Det är något obekant ljud i bilen när han kör över vägens ojämnheter. Analysverktygen slår på full beredskap.

Vägen rätar ut sig, landskapet ligger öppet. Han smeker ratten lätt och styr henne mot fulländning. Han känner bilen i hela kroppen och tänker att han borde ha blivit rallyförare. Hjärnan registrerar bilens skavanker och kroppen kompenserar. Jan vet hur man hanterar en växelspak.

En exakt avmätt kraftinsats petar i den rätta växeln. Hastighetsmätaren visar rött men bilen mår bra. Jan mår bra. Hon med jeanskjolen kanske också skulle må bra av en hand att hålla i.

Nu lämnar vi Jan för denna gång. Han rullar in i fredagskvällen utan förhoppningar.