Den nya mannen växer upp...

Hur kan just jag veta vad den nya mannen är för något? Enkelt, jag har i årtionden kunnat fundera över dessa frågor utan att störas av eller själv fastna i förlegade könsrollsmönster. Priset - att inte ha någon egen familj - känns rimligt i skenet av all den klokskap det medför.
Hur många gånger har man inte funderat över manligheten? Som varandes liten och med särdeles klena biceps har jag ibland haft anledning till det. Under tonåren hade jag förmånen att i lugn och ro kunna iaktta och analysera hur mina många gånger ganska vilsna jämnåriga försökte tillkämpa sig en position på rangskalan. Jag gled fram genom tonåren utrustad med en sköld av ett genomtänkt ingenjörsförnuft. Oerhört självsäker utan att det märktes på ytan. Så fort en testosteronhanne närmade sig i akt och mening att utnyttja det fysiska övertaget aktiverades skyddet. Jag fick möjligen en och annan törn men hade samtidigt en mycket stark övertygelse om att jag var inne på rätt spår.
Nu, många år senare är jag där igen. Trycket på utsidan är starkt. Saknar man de accepterade yttre attributen till framgång och rang får man anledning att fundera över sin roll igen. Varför köper jag inte en riktig bil som andra män? Svaret är enkelt; Jag är övertygat om att det är omanligt med bilar. Bilar är för kvinnor och barn. En man har fysisk och psykisk kraft att ta sig fram för egen maskin. Genom att avstå från den resursförbrukning det är att använda motoriserade fortskaffningsmedel värnar man de svagare, de som bättre behöver bilen. Tyvärr finns det ogenomtänkta kvinnor som låter sig förföras av den bländande ytan och tror att det är ett tecken på social ställning.
Ibland ser man att män som läser dagstidningen betraktas som omanliga eller bögar som hockeymaffian uttrycker det. Är det inte så att man knappast behöver muskler utan snarare information för att hävda sig i det moderna samhället?
Föreställ dig hur männen likt dinosaurier far omkring i stora plåtlådor och utmanar andra män på duell. I brist på riktig kamp sliter man med döda plåtföremål utan annan anledning än att öka den onödiga muskelmassan. Känns det modernt?
Idag har vi upptäckt att matlagning inte sitter i kvinnans gener som man hittills trott. Den nya mannen rycker in och tar hand om matlagningen på det manligt sakliga och kraftfulla sättet. Låt dig inte luras av att han måste köpa dyra knivar och andra prylar. Det är helt i sin ordning. Han lämnar inget åt slumpen när det handlar om kvinnan och barnens välbefinnande. Han kanske till och med köper en bil åt dem.
Den nya mannen är en mjuk själ i en hård kropp.


Välkommen in i 2000-talet!

(Skrivet på 90-talet)

Bilen och beroendet av dess fördelar.

Allmänt om bilberoendet

Som varande liten och klen med få manliga drag förutom en järnhård tävlingsinstinkt var bilens styrkesubstitut viktigt för mig under många år. Jag har även noterat att förhållandvis fysiskt starka män tyr sig till bilens trygghetszon. Ett något märkligt faktum tycks vara att alla som har bil anser den livsnödvändig och de som inte har bil tycker man klarar sig utmärkt utan den.

Läser man politikernas stolta visioner om hur man ska öka cykeltransporterna i samhället noterar man snabbt att cykeln bara anses lämplig för transporter på upp till 5 kilometer. Promenadavstånd är upp till någon enstaka km. Jag har inte kunnat få fram de fakta som legat till grund för den bedömningen. Men makthavaren i gemen är ju inte känd för sin fantasi och fysiska aktivitet.

Genomförande

Sedan 1997 har jag inte använt min bil som jag sålde 1998. Före det körde jag några hundra mil per år. Ännu tidigare körde jag uppåt tre tusen mil per år. Det har alltså varit en nedtrappning och avvänjning. Redan i början av nittiotalet flyttade jag till en centralt belägen bostad nära arbetsplatsen. Före det hade jag 28 km enkel väg till jobbet. Experimentet började när jag helt plötsligt insåg att det var möjligt att cykla till jobbet. Och inte bara möjligt utan rent av trevligt. De sista åren cyklade jag från när snön smält bort till en bra bit in i november. På vintrarna har jag mest gått eller ibland åkt buss.

Det som tagit mest tid är att bygga upp en garderob av praktiska kläder som tål väder, vind och svett utan att tappa de för kläder nödvändiga egenskaperna. För att hinna med ett någorlunda vanligt liv blir man beroende av cykeln och att den fungerar utan krångel. Det kräver en del eftertanke eftersom cyklarna slits hårt med många mil dag efter dag. Mina cyklars ekonomi kan man läsa mer om på Cykelsidan.

När det gäller promenader blir man fort avtrubbad och tycker att man visst kan gå 2 mil för ett möte och sedan gå hem igen. Finns bara tiden så är det till och med en trevlig upplevelse. Man måste se upp med skorna och särskilt sulorna. Bra sulor tenderar att slitas ut väldig fort och varje mil blir dyr. Mina skor recenseras på Skosidan.

Slutsats

Jag har upplevt mycket få nackdelar med ett bilfritt liv. Skulle vara om man inte uppskattar muskulösa ben då. En ofrånkomlig följd av ett självtransporterande leverna. Man bör även intressera sig för finansmarknaden. Det blir ju en hel del pengar över att placera varje månad. Man kan även uppfattas som socialt avvikande i vissa kretsar. Det kan man lugnt strunta i eftersom man i sinom tid förmodligen visar sig vara en framsynt föregångare.

Hans Wikberg 1999

Vem är hans Wikberg?

Vi på redaktionen har länge undrat vem som gömmer sig bakom pseudonymen Hans Wikberg. Så vi skickade iväg en reporter med uppdraget att lösa mysteriet.

Hans Wikberg, en individualist med griller på och i hjärnan.

av Matilda Måder

När jag respektfullt närmar mig de stora men ändå inbjudande husen tänker jag på ett citat av Bruno Wintzell. Han lär en gång ha sagt: -"Vore jag med så skulle det inte vara någon match".

Efter vad jag läst på Internet ska Hans bo i någon av husen som med ett gemensamt namn kallas Norrliden. Nere på stan visste ingen vem Hans Wikberg var så jag fick ensam ge mig iväg och leta. Kungsvägen 20 var ganska lätt att hitta. På dörren står det Wikberg. Riiiing. Efter en lång stund hör jag hur någon öppnar en dörr innanför ytterdörren och strax glider dörren upp. Oj, inte hade jag väntat mig en så liten knatte men jag säger inget utan hälsar och förklarar varför jag är här. I bakgrunden hör jag hur en stereo spelar något som låter mycket psykedeliskt 70-tal. Senare får jag reda att det är Pink Floyd, Wish You were here från 1975 .

Jag hamnar snabbt i köket som verkar vara under renovering. Kanske känner han trygghet i köket. Ordningen bland knivar och grytor verkar vara oklanderlig. Han förklarar senare att han gillar att laga mat. I ett hörn har han samlat en mängd olika maskiner för att framställa kaffe. På väggen sitter en tavla med en jättevåg som sköljer över ett fyrtorn.

Kan han vara 170 kanske? Liten men vältränad på något sätt. Jag frågar om spinningmaskinen i sovrummet och han brusar genast upp och föklarar att det är en cykelsimulator. Inte för att jag ser någon skillnad men han hävdar att det är en riktig kvalitetscykel med en simulator under.

Barndomen tillbringades på Essvik som ligger nå´n mil söderut efter E4:an. Han berättar om fabriken som var en viktig lekplats. Som brukligt bland pojkar så har han tydligen varit en framstående pyroman och lyckats påkalla brandkårens intresse vid flera tillfällen. Kan det vara någon sorts stutsmarkering bland småkillar? Han berättar målande och engagerat om hur dom eldat molotov cocktails inne i fabriksruinerna. Hur killarna fostrades av riskerna med rostiga stegar högt uppe under taken och hål i golvet där nästa golv låg tiotals meter längre ner. Men ganska snart kommer han in på hur samhället svikit den generation som växte upp under framstegsåren på 70-talet.
Under tiden serverar han mig ett gott kaffe som han hinner föklara att det är gjort på någon undermaskin som brygger kaffet på mindre än den stipulerade maximimitiden. Det hela verkar lite skumt men jag låter honom hållas och antecknar snabbt allt han berättar.

I lilla men helt nyrenoverade badrummet finns det både tvättmaskin och torktumlare. Golvet är blått med kakel på väggarna och en liten radioapparat på badrumskåpet. P3 skrålar ur högtalarna när jag efter en stund får igång den. I badrumsskåpet ligger det en uppsjö med tandborstar och tandkräm.
Jag noterar hur han skickligt undviker vissa frågor. Integriteten är inte förhandlingsbar. Utan att egentligen ha blivit ett dugg klokare lämnar jag Kungsvägen 20 och hoppas kunna återvända någon annan gång

Pappa är borta.

-"Pappa är borta" säger rösten i telefonen som tillhör min mamma. I det ögonblicket tänker jag det värsta och går genom alla faserna på en gång. När jag lämnar hemmet har jag mer eller mindre accepterat att min pappa är borta, för alltid.
Jag sätter mig vid hans skrivbord och tittar lite på papperen som ligger framme. Under skrivbordsunderlägget ligger vårt avtal om båten. Det ska jag ha tänker jag och viker ihop det och stoppar det i fickan. Jag hittar snart de obehagliga papperen. Det saknas pengar, företaget går inte bra, inkassohot och bilfirman som vill ha igen bilen. Hemma hade han sagt att bilen var på service och han tog mammas bil till stan. Den var också leasad, precis som allt annat. Han lärde sig på 60- och 70-talet att det bara var att låna. Ju mer man lånade ju rikare blev man. Avdragsrätt, inflation, tjata på banken, låna mer.
Jag får en klump i magen och blir alldeles kallsvettig och darrig. Där och då blev jag immun mot lån, amortering blev min religion. Det kändes så fruktansvärt rakt in i hjärtat hur min pappa suttit där och grubblat över snaran som drogs åt. Min mamma var väl lika krävande och oförstående som vanligt.
Jag är kanske 3-4 år och vaknar hemma och är ensam. Lyset är på men ingen mamma hemma. Pappa är ute och reser som vanligt för att dra in pengar. Kalle Anka-tidningen bredvid sängen blir min tröst. Jag kan ännu idag framkalla bilden av omslaget. Kanske bestämmer jag mig där och då att jag måste lära mig läsa så snart det bara går.
En annan gång är jag lite äldre. Grannens hus börjar brinna. Min mamma har fullt upp med sin egen panik, lillebror ligger under sängen och gråter. Jag är ensam. Än idag kan jag vakna och känna lukten av brandrök med kroppen flyktberedd. I början var jag tvungen att gå runt och lukta men nu slipper jag det. Där och då insåg jag nog vikten av trygghet. Det blev mitt mantra vare sig det gällde barn eller hundvalpar, trygghet, trygghet och åter trygghet. Jag hade ingen trygghet utan fick skapa den själv efter bästa förmåga som väl inte var så bra egentligen.
Mamma och pappa dröjer kvar vid matbordet. Mamma blir onykter och börjar gnata och övergår snart till elakheter. Crescendot består av ett högljutt skällande om min pappas tillkortakommanden. Varje gång är det variationer på att han är tyst och oduglig. Jag visste ju bättre men bär fortfarande med mig skammen att vara tyst. Att inte ljudligt uttrycka känslor och tankar. Det inre livet är lite sämre, bara det som kommer ur munnen räknas. Där någonstans blir jag dömd till ensamhet.
Jag tar bilen för att leta efter min pappa. Jag känner in och finner ett mål för min resa. Det skulle senare visa att jag hade skrämmande rätt i mitt antagande om var han tagit vägen. Jag och resten av familjen snurrar runt några timmar utan resultat.
Dagen efter dyker den upp. En civil polisbil med två sammanbitna herrar i. Jag går därifrån då jag redan vet.
Inga tårar, inget alls. Sorgearbetet var klart redan i mitt kök efter telefonsamtalet.
Istället för att åka till anställningsintervjun hade han parkerat bilen i parkeringsgaraget och gått på Forum och köpt en rulle paketsnöre, klivit på tåget till grannstaden och tagit in på ett hotell. Där hade han tydligen ringt 112 för att sedan ställa till det så att städpersonalen på hotellet fick sig en lagom chock.
-"Men för fan vad patetiskt blandas" blandas med ömhet. Jag tänkte på min mamma. Hon hade säkert som vanligt bara krävt och skällt. Hur skulle hon förstå att pengarna var slut på riktigt? Att dom måste flytta från sitt nya exklusiva ekkök. Hon får sitt straff senare ska det visa sig. Själv blir jag immun mot varje tanke på självmord. Något så fruktansvärt dumt, onödigt och själviskt!

Middag på kvarterskrogen.

Det blev en middag på kvarterskrogen idag. Veckan har varit så intensiv att jag inte ens kom mig för att fundera över vad som skulle hända när arbetsveckan var till ända. Jag gick bara helt lugnt och köpte lite biljetter till filmfestivalen. Sedan var jag hem och kollade in vilka aktieaffärer jag gjort idag. Datorn meddelade att jag köpt några stycken i ett företag som dalat på börsen hela året. Det låg en köporder värd en miljon till en kurs en krona under min. Så jag var tydligen inte ensam om att tro på det här företaget. Jag besökte en filial och kände in atmosfären igår. Fjärran från IT-kometernas löjligt överdrivna självförtroende utan snarare en självklar och välförtjänt stolthet över det arbete man utför. Saken var biff, jag investerar. Jag själv står för det panikartade och något planlösa sparandet inför ålderdomen.

Jag valde en restaurang med massor av tjejer och god mat i nämnd prioriteringsordning. Ett bord med journalistbrudar, bartendergroupies, tjejer som var ute med sina killar för andra eller tredje gången och så vidare. När ett helt överspänt par kom in så vaknade spjuvern i mig till liv. Jag såg inom mig hur det skulle gå till när jag skulle gå fram och testa deras fasader med några välriktade blickar och repliker. Jag kom till sans och insåg att det förmodligen bara var roligt så länge det stannade inne i mitt eget huvud och jag sjönk åter in i en sorts dvala. Till slut tröttnade jag och gick hemåt.

I backen nedanför mitt hus kom det en räv gående bredvid gångbanan. Vi följdes åt hemåt ungefär som när man går med en hund. Vi tittade på varandra och liksom konstaterade ett ömsesidigt förtroende. Räven stannade för att bajsa och jag stannade automatiskt som man gör, bara plastpåsen saknades. Vi skiljdes åt och jag hoppades lite i smyg att den skulle äta upp några katter. Jag har inget mot katter och deras ägare men det ska ju vara rättvist. Småfåglarna och rävarna har gemensamma intressen i det fallet. Jag står på småfåglarnas sida. Dom har det nog svårt ändå.

I kylan lever man.

Så sitter jag där. Äntligen. På teatern, med fullblodskvinnan vid min sida. Vi delar en stark upplevelse. Någon där framme delar med sig. Jag vill hålla henne i handen. Jag gillar det, men gillar hon det? Förmodligen inte tänker jag och känner mig instängd. Strax därefter tar pojkvännen fram en fickplunta och smeker henne på låret. Okej, det var inte min tur idag heller. Efter en stund har jag positionerat mig igen. En ny kvinna på andra sidan bordet, en flaska vin och favoritmusiken. Vi delar åter upplevelsen. Reflexmässigt stoppar jag ner ömheten i fickan och antar en likgiltig min. Jag går fort och återigen är det läge. Nu sitter det massvis av dom runt omkring. Nu har jag blivit kall och likgiltig. Man stoppar inte ostraffat ner en massa saker i fickan. När den är full stängs man av. På rutin drar jag runt lite och vandrar sedan hem i bitande kyla. Jag gillar kyla. I kylan lever man. Ibland underbar när den smeker kinden. Ibland skriker fingrarna av smärta. Inne i värmen blir man dåsig och likgiltig. Kontrasten tänker jag, kontrasten, innan jag somnar utan att ha druckit min vattendos.

G2, Bo Kaspers och mjuka tjejer.

Varför ska det vara så svårt att hålla linjen rak? Hela tiden studsar och hoppar kompassen och blicken flackar åt olika håll i jakt på nya intryck. Varje liten myra intill stigen pockar på uppmärksamhet och drar iväg fokus åt nya håll.
Nu ska vi se vartåt det bär denna gång då. Kanske till tonåren, kanske till 90-talet, kanske någonstans där marken är grön och himlen blå. Kanske är jag för gammal för att hålla igen på flödet. Ja, så är det.

Året är nog 1998 och i så fall har Bo Kaspers orkester släppt "I Centrum" och har en spelning på Privé som 1998 heter något annat, G2 kanske. Jag gillar Bo Kaspers och jag är där, sitter väl mest på en stol och dricker en och annan öl, inga exesser, lite lagom bara.
Självförtroendet är i botten och jag är avundsjuk på alla som verkar ha så roligt. Mest avundsjuk är jag som vanligt på alla killar som omges av tjejer. Naturligtvis vet jag på ett intellektuellt plan som är min hemmaplan att dom har samma rädslor som alla andra. Inte sjutton är alla dom som är där genomtrygga och kan välja fritt vem dom ska vara. Man klamrar sig fast vid gänget där tryggheten finns.
Visst, ibland slår det mig att jag står där och är tryggheten själv men att alla dörrar är inte riktigt öppna vilket är själva skoskavet, gruskornet i min sko.
En annan gång med Bo Kaspers några år tidigare for dörren upp med en smäll och jag kan för mitt liv inte minnas varför. Men vidöppen var den. Jag var i högform och smälte samman intellekt och känsla i en skön mix som tjejerna inte kunde motstå. Jag drog igång nakenpingis i nå'n samlingslokal och en massa andra galna upptåg. Visst hade jag en särskild i åtanke. Och ja, hon bedyrade att just jag gärna fick vara i rummet när hon skulle byta om. Nästa gång frågade hon om det gick bra att hon tog en eftermiddagslur i min säng.

Bo Kaspers kliver på scenen och vi är tillbaka på G2. Framme vid scenen är det ett gäng tjejer och så jag, lite vilsen men efter några låtar blir stämningen tätare
Nu kommer det som jag skäms för även om det var underbart och satt kvar i kroppen länge. Jag tränger ihop brudarna närmare scenen som en jäkla vallhund bara för att kroppskontakt ska uppstå. Det är rumpor och bröst om vartannat och jag njuter av stämningen, musiken och sällskapet. Men varannan sekund väntar jag mig ilskna blickar och hårda ord. Nu 15 år senare är minnet grumligt. Jag kan inte riktigt säga om det uppstod scener med tjejer som skällde ut den där äckliga snubben eller om det bara var något som utspelades i mitt huvud.
I vilket fall tog musiken slut och minnet hoppar till sista dansen där DJ i mitt minne alltid spelade Irene Cara, Bonnie Tyler eller vad dom där sista dansen-låtarna var. Då gick jag missmodigt hem och skrev i dagboken för  att sedan somna in och vila inför söndagens fysiska aktiviteter.

Här letar jag runt på min gamla sajt, www.wikberg.nu, efter ledtrådar vad som hände.

Jag hittade inget om detta men väl en massa andra roliga minnen.