Dagen började dåligt för en tradionstyngd hajk där kylan alltid varit en viktig ingrediens. En minusgrad och solsken redan tidigt på förmiddan. Mickes gårdsplan var fylld till bristningsgränsen när alla förväntansfyllda hajkare anlänt för gemensam avfärd mot Nedansjö och startplatsen. Vi började med lite matinköp på ICA i Matfors. En matkasse per person lyckades vi skrapa ihop utan större ansträngning. Vi handlade äggnudlar, grönmögelost, broccoli och tepåsar. En riktig festhelg skulle det bli.
I Nedansjö väntade ytterligare deltagare från de västra förorterna. Hans gick igenom reglerna för bilbingon och sedan åkte den långa karavanen in i de djupa skogarna. I höjd med Lillström hördes det första men inte sista gången. -"Bingo" ekade det mellan tallarna.
Efter en stund tröttnade vi på bilarna och tog fram våra skidor och snöskor. Ett väderstreck slumpades fram, 200 grader. De som åkte skidor snubblade fram nerför den första branten till synes helt utan kontroll. När alla grävts fram var det dags för lunchpaus ute på en myr. Inget bussgarage under elden den här gången. Det frusna vattnet bildade ett perfekt underlag för en eld. Jämnt och torrt.
Med mat i magen drog vi vidare ut över kalfjället mot fjälltoppar som såg ut att vara flera mil bort i fjärran. Senare skulle det visa sig att allt i själva verket var ett enda långt kalhygge. När alla apatiska eftersläntrare samlats in hittade vi en dunge mitt på hygget som möjligen kunde erbjuda lite lä för en hajkplats.
Sofia grävde en grop där vi kunde ha eldstad och bänkar att sitta på. Micke kastade upp en stav i ett träd och alla vi andra tittade på. När gropen var klar kunde finjusteringen ta vid. Det behövdes bara tas bort några meter runt om vilket inte är så pjåkigt för en nybörjare på gropgrävning.
Sedan satte vi oss ner i snön för att komma i rätt stämning. Det tog inte lång stund förrän vi började frysa lite här och där. När alla frös åtminstone i någon kroppsdel tände vi en eld och började med matlagningen. Det var ju trots allt flera timmar sedan lunchen. Några hade inget bättre för sig än att punktbelasta de omsorgsfullt tillverkade snöbänkarna. Tyvärr åsamkades de oreparerbara skador.
Nästa dag började bra med fin skidåkning i en bister motvind. Men vi hade knappt kommit ut på den vindpinade myren förrän några bröt sig ur ledet och började leta efter ett skoterspår. När dom hittat ett så vägrade dom att lämna det på hela dan. Vi följade alltså ett skoterspår mest hela dagen förutom en liten avstickare i en ravin. De rätttrogna åkte dock vid sidan om spåret med stipulerat skyddsavstånd till den kontaminerade snöytan.
På nästa myr hittade vi en grop med fruset vatten och kunde laga lite lunch. Elden slocknade sedan av sig själv när den tinat vattnet. Ganska fiffigt.
I målet summerade vi köldskadorna och kunde besviket konstatera att inga vita fingrar eller amputeringar förekommit.
Hans Wikberg 1999
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar