Gång på gång varnade den lilla lampan för hög vattennivå. Inte kunde väl jag veta att det skulle gå så illa. Redan innan jag tog mig fram till bänken hade det lilla jag visste om livet utanför min bubbla blivit inaktuellt.
På bänken däremot, där var allt så enkelt. Man sätter sig ned och inväntar. Ett klockslag, en händelse eller bara en ingivelse. När inväntandet är över reser man sig och går vidare.
måndag 23 december 2013
söndag 27 oktober 2013
Kanothajken 1997
Jag kan inte påstå att V8:an mullrar men skönt åker man. Diplomaten Udo Pescher visste nog vad han gjorde när han i slutet av 80-talet satt på kontoret hos den lokale Audiåterförsäljaren och räknade upp alla tillbehör han skulle ha. Cigarettändare var nog det första han prickade för i den gedigna tillbehörslistan. Men den här historien ska inte handla om inrökta importbilar från Tyskland utan om hur vi gjorde allt för att förstöra K/M:s (Konstiga Föreningen för Underliga Män och Kvinnor) kanoter.
Några av oss åker i Klas lyxkärra mot första anhalten som är ett till synes oansenligt gatukök i Sörberge. Därinne härskar en parant dam som med van hand slänger på hamburgarna på stekhällen. Vi är 10 stycken så det så kallade lunchstoppet består mest av väntande. Under tiden hinner det utspela sig ett drama med en anställd som känner sig inkallad i den bråda stunden men damen i gatuköket förnekar att hon beordrat dam nummer två att inställa sig för tjänstgöring. Diskussionen maler på ett tag tills tvåan ger sig av till chefsdamen som verkar bo i närheten.
Vi åker till dansbanan i Ljustorp och lämnar vagnen med kanoterna med den mat vi inte behöver under den inledande vandringen (gömd?) i kanoterna. Solen lyser och allt verkar frid och fröjd. Det är ganska mycket vatten i Ljustorpsån och enligt SMHI skulle vårfloden kulminera nere vid kusten denna helg. Det kan bli en trevlig paddling med god fart i det strömmande vattnet.
När vi klarat av en komplicerad serie med utplacering av bilar, vagnar och mat spridda över Timrå kommun kan vi lasta ur ryggsäckarna och titta på kartan. Det blir en ganska lätt vandring över en bro och över ett berg och sedan ner till Ljustorp på stigar och mindre vägar. Henke och Sofia, nej jag menar Sofia och Henke smider en hemlig plan med en djävulsk omväg uppför ett stup och sedan genom obanad bergsterräng. Dom andra ser lugna ut så dom verkar inte ha hört något.
I vilket fall travar vi på neråt Mjällån och bron som leder till andra sidan där stigen fortsätter. Tydligen har den förmodat illvilliga skoterklubben i Timrå byggt en skoterled här för jag ser flera förfulande skyltar i det i övrigt bildsköna landskapet. Nere vid ån står det också en skoterledsskylt men ingen bro. Den var väl i vägen för skoterleden. Den djävulska planen behöver ingen hjälp på traven utan vi drar iväg genom den snåriga sumpskogen mot en bro som ligger 5 km uppströms. I min slimmade packning finns det inte mycket utrustning för att forcera iskalla vattenpölar, flera dm djup snö, vassa kvistar och annat besvärligt. Det blir till att bita ihop och trava på med Tevasandalerna, barfota och i shorts. Jag konstaterar att solen nästan värmer här nere i den täta skogen. Mer än halva gruppen ger snart upp och beger sig upp på den asfalterade vägen. En kärntrupp bestående av två rutinerade ungkarlar och ett nyförälskad par kämpar på mot naturens krafter och får snabbt belöning för mödan. En femtiotals Peugeot ligger i ån med de välformade framskärmarna riktade mot skyn som i en hyllning till framtiden och tvålkoppsbilarna som kom några år senare. Sofia hittar massor av konstiga svampar men inte en endaste minsta grottsvamp. Invuxen bland grova björkar står en Scania lastbil utan motor.
Sedan följade en hård och händelselös vandring med bortdomnade fötter. Väl framme vid vägen som leder ner till bron så sker jag en skylt med en kaffekopp. Först tror jag det är en hägring men sedan inser jag att vi är vid Västanåfallet. Naturligtvis är inte kaffeserveringen öppen så det är bara att bita ihop igen och dra vidare tillsammans med de andra som väntat vid en omysig rastplats helt utan värme. Dom verkar rättt nerkylda faktiskt.
Efter en lång promenad efter en skogsbilväg som inte finns med på kartan väljer vi att stanna vid en bäck med ett litet skogsparti. Micke tar fram den jättelika presseningen ur sin ännu större packning. Lite orättvist kanske att han ska bära presenningen som redan är stor och vältränad. Sedan ser det ut som vanligt, Henke jobbar flitigt med sågen och yxan och jag springer omkring och samlar träpinnar. Snart kommer vi till det väsentliga. Under matlagningen märker vi att jalapeno-chilin känns som smaklös parika. Panik utbryter först men efter en stund lugnar vi oss och fortsätter med kryddningen väl medvetna om risken att maten blir smaklös.
Dagen efter traskar vi iväg längs skogsbilsvägen ner mot Ljustorp. Inget särskilt händer och vid lunchtid är vi framme. De av missväxt drabbade ljustorpsbönderna har naturligtvis snott vår mat som vi lämnat på kanotvagnen. Anders kylförvaring nere vid ån var intakt så färskvarorna finns kvar. För att lura av bönderna lite mat till söndagsmiddan väljer vi ut fyra fagra unga kvinnor. Utrustade med 25 kronor ger de sig ut på byn med ett enda uppdrag, att ha med sig minst lika mycket mat som vi blivit bestulna på. Sccoutskjortan är på med halsduken prydligt runt halsen. Med käcka spänstiga steg med solsken i blicken försvinner dom bort mot okänt land. Vi andra ligger runt elden och grillar korv med varsin lättöl i handen. Jag behöver väl knappast säga att uppdraget lyckas men så var det. Tänk vad lätt livet är på landet.
En stund senare sitter vi i kanadensarna och glider neråt med god fart i den välfyllda Ljustorpsån. En kvinna som promenerar längs ån pratar om ett stopp som inte ska gå att komma förbi längre ner.
Rätt snart går startskottet för fotbollstävlingen, Henke som är ensam i kanoten bärgar en läderkula av god kvalitet. Micke och jag känner hur adrenalinet rinner till. Vi lägger oss i täten för att inte missa något.
Stoppet dyker snart upp och visar sig bestå av ett omkullfallet träd som samlat upp stockar och kvistar. Med en såg och lite arbete så blir det en ränna att paddla genom. Jag blev rätt kall om fötterna av att stå i vattnet på kvistarna och riva i fördämningen så jag lägger hö på durken och tar av mig sandalerna. Jag hinner tänka på att dom borde sättas fast innan jag ser den, bollen, av läder med svarta fält. Snabb titt bakåt, Henke syns inte till och sedan full fart mot bollen som fastnat i ett träd. Innan jag vet ordet av så ligger jag under vattnet 10 meter nedströms fyndplatsen. Först då inser jag hur kraftig vårfloden är. Vi ligger där i vattnet och flyter neröver och tittar på de lodräta kanterna. Så småningom hittar vi en minimal lerhylla där vi får upp kanoten och mina tevasandaler.
Nu ska min minipackning genomgå ett hårdhänt test. I ryggsäcken har jag förutom 10 kg vatten ett par regnbyxor och ett par långkalsonger. På min våldsamt skakande kropp hänger det en fleecejacka, en superunderställströja och ett par shorts samtliga genomblöta av iskallt smältvatten. Jag skakar ur det mesta vattnet ur jackan som sedan åker på igen utanpå den blöta men den relativt sett någorlunda värmande tröjan. Långkalsongerna och regnbyxorna får värma benen. Sedan fortsätter vi resan väl medvetna om att Henke nu har två fotbollar och en tennisboll! Förnedrande.
Vi stannar för natten på en rastplats för snöskotrar med alla de karakteristiska kännetecken på skoterverksamhet; eldstad med sittring fyra meter från elden, en flaska avfettning, redskap för att avverka stora mängder skog och en gigantisk vedtrave.
Resten är historia och nu laddar vi för nästa års fotbollstävling.
Hans Wikberg 1997
Skidhajken 20-22 februari 1998
Den numera klassiska skidhajken arrangerades i vanlig ordning av Grovers scoutkår.
Elljusspåret var släckt. Elitmotionärerna hade lämnat arenan. Nu var det fritt fram för träskidor och stålstavar. Ingen hade vallat för nysnö och eftersom det inte var nysnö så gjorde det ju inget. Föret var närmare våt grovkornig snö eller på klarspråk, våt is. Några hade pulkor och eftersom dom ansåg att pulkor var bra om man har bakhala skidor hade dom naturligtvis valt ovallade smala plastskidor. Första etappen var hyfsat brant men inte så lång och efter 5 minuter var vi framme vid dagens hajkplats. Nu skulle vi börja tävla. Knappt hann man få av sig skidorna förrän hajkledningen skrek och hojtade om uppställning patrullvis. Ploppa is på en belysningsstolpe? Grovers lag vann knappt över Matfors som kom tvåa. Trötta lommade vi tillbaka för lite samkväm vid elden och sedan somnade vi vid midnatt.
Som vanligt var Henke igång med tuppen och innan vi andra ens vaknat riktigt hade han fixat en eld och kokat gröt. Fast den här gången hade han lyckats skrämma upp Micke som fick ta hand om gröten. Eftersom han aldrig äter frukost blev gröten precis så äcklig som man minns att gröt brukar smaka.
Att Henke inte kan sova på morgnarna eller inte gå och lägga sig före gryningen vet vi sedan länge vad det beror på. Han har ett vanligt tunt och hårt liggunderlag som gör att man bara kan ligga ner korta perioder i taget. Tyvärr har han efter mycket letande hittat en flickvän med samma bedrövliga smak för liggunderlag. Förmodligen skulle alla som någon gång varit på hajk med Henke bidra till en insamling för att köpa ett Therm-a-Rest liggunderlag till honom. Dagens första programpunkt var en tävling. Vi skulle göra en Tonfun. De lyckliga som haft en vic-64 visste att det är en sorts asiatisk krigare. Vi byggde en liten tonfun-figur i snö med ett kraftig svärd. Matfors byggde en anordning för massage av domarna. Under massagen skulle domaren underhållas av en sorts fe i skepnad av en ung fager kvinna. Ett mycket lumpet försök att slå mynt av Sverkers svagheter.
Nu fick vi en karta och en korthuggen instruktion om att ta oss till Svanängsstugan. Riktningen var solklar som vädret inte var, rakt upp för branten. Inte var det något skidspår heller. Våra motståndare med pulkorna hade en kämpig förmiddag på de extremt bakhala plastskidorna. Att dom sedan var klädda för stillasittande i 20 minusgrader underlättade ju inte precis.
På vägen upp passade Malin och Orvar på att i smyg förstöra sin utrustning för att kunna komma undan en smitning med vårt medlidande. Så mitt i backen tappade Malin sulan på sin pjäxa. Turligt nog hade hon valt dom smalaste skidorna med den modernaste bindningen. Trots att vi ägnade säkert en timme åt att försöka få fast en känga på skidan kunde hon komma undan och tog bilen till Medskogs. Som av en slump hade Orvars remmar till den ofantlig tunga pulkan gått sönder nere i backen så den fick Malin ta med sig till Töva.
Vi andra vinglade vidare i den extremt blöta snön. Här och var hade skotermarodörer omvandlat snön till våta isgator. Kärntruppen i Grovers stolta lag som nu decimerats till 4 personer efter Claes och Malins flykt kämpade på och nådde Svanängsåsen efter en dryg timme. Vi förbarmade oss över kaffet och mackorna som serveringspersonalen fixat till synes helt i onödan eftersom ingen annan var ute på skidor denna grådisiga lördag. Som tack för att affärerna gjorde ett kraftig uppsving strax före stängningsdags fick vi några vedträn till lunchen.
Hans plockade fram sin portabla snöslunga ur ryggsäcken och tog bort snön framför vindskyddet och runt eldstaden. Det var visst någon tävling. Oklart vad den gick ut på men fort gick det.
Nu var alla framme så vi lagade till lite mat. Det var hackade jalapeños och vitlök kryddade med lite korv och pasta. Vi fick knappt svälja det sista av maten förrän programkommittén tjatade om tävlingar igen. Något skulle fångas en bit bort och vi skulle göra ett redskap för detta. Två stålstavar från armén och en hängsnara längst fram med ett reglage vid manöverplatsen. Efter de 10 stipulerade byggminuterna gick vi till tävlingsplatsen och fick se hur Matfors hade tjuvstartat. Dom bara svepte ner kakorna från snöhögen med en helt omodifierad stav. Mannen vid manöverplatsen måste ha lidit alla helvetets kval med den klumpiga och omoderna konstruktionen. Undrar var yrkesinspektionen är så´na här gånger? Grover kunde dock med överlägsen elegans och lätthet manövra sin kakfångningsmaskin utan risk för överansträngning och olyckor.
Man kunde se skräcken i Henkes ögon när någon började prata om att stanna på Svanängsåsen över natten. Sofia skulle komma på kvällen och hon ville visst inte åka skidor. Han var alltså pressad att få alla ner till allfarvägen. Lite motvilligt packade vi ner allt i ryggsäckarna igen och ramlade nerför de oerhört branta skidbackarna. Det isiga föret gjorde att farten var väl hög för våra högt lastade ryggsäckar. Näsbromsen användes flitigt och en del använde sig av den klassiska bromsmetoden; kasta dig ner och försök förankra stavarna så långt ner i snön det bara går.
Innan alla var nere vid Medskogs var det nästan mörkt och Östtjärn lockade mindre än någonsin. Eftersom Claes och Malin dykt upp till fots och därmed bevisat att bilvägen inte var långt borta tillät Henke att vi fick slå läger inne i skogen.
Vi byggde en hajkplats typ 1A med eldplats och vindskydd runt omkring. Grovers vinskydd var dimensionerat för en invasion av vackra damer utan någonstans att sova. Ja, killar fanns det ju redan så vi såg till att marken inne i vindskyddet var preparerad för att passa för tjejer och deras särskilda behov.
Middagen bestod av jalapeños med vitlök. Kryddningen var nu lite mer fantasifull med strimlade köttbitar, ris, lök, paprika. Några som måste ha haft munsår tyckte det var lite starkt men alla vi andra åt med god aptit. Kakorna från Svanäng försvann snabbt ner och sedan var det bara efterrätten kvar. Lite fruktkompott utan grädde och sedan somnade alla ovaggade. Utom Henke förstås. Han skulle minsann inte sova utan han skulle gå ner till parkeringen och titta om Sofia fått med sig bilen från Mora utan bucklor.
När vi vaknade var vindskyddet fullt men inte som vi trodde utan det var dom gamla vanliga som låg där. Henke var uppe och gjorde gröt, fattades bara annat. Sofia tjattrade om skidspår med vatten och is. Allt var som vanligt och det var bara att ta det lugnt och vila en stund till. När till och med Claes börjat röra på sig fanns det ingen återvändo.
Dagens första tävling lät inte vänta på sig. Nu skulle vi göra en hoppbacke för pet-flaskor. Matfors var först ut och tack vare flera grova regelbrott kom deras flaska 2 dm. Behöver väl knappast tilläggas att Grovers flaska flög elegant i minst 2 meter.
Väl nere på parkeringen skulle vi ha snöbollskrig med regler. Regler i snöbollskrig? Striden böljade fram och tillbaka. Fast mest fram från vårt fort i sett i alla fall. Grover fick med sig flera flaggor utan nämnvärda förluster. Men sedan spårade det ur och Henke tog fem flaggor medan Sverker i bedrägligt syfte vägrade ge upp trots flera träffar. Ja, tävlingsledningen var faktiskt med i motståndarlaget och Sofia var domaren som inget såg. Bara en så´n sak!
Sedan var det prisutdelning och alla vann. Dessutom behöll ledningen alla priser.
Trots alla jobbiga upplevelser och all konkurrens kunde vi enas till slut tack vare scoutsången och solen som nu lyste med full kraft.
Vi drog alla hemåt med ett leende på läpparna och röklukt i kläderna.
Från Grover deltog:
Miggan
Maria
Micke
Malin
Claes
Hans
Miggan
Maria
Micke
Malin
Claes
Hans
Från Matfors:
Maria
Jenny
Katarina
Linda
Orvar
Maria
Jenny
Katarina
Linda
Orvar
Hajkledningen från Grover:
Sverker
Henke
Sofia
Sverker
Henke
Sofia
Vid tangentbordet, Hans Wikberg
Grovers Scoutkår 1998
Semester 1998
25/6
När jag varit ledig i nästan en dag så var det dags. Lite campingliv är ju alltid trevligt, tänkte jag och började packa. Först skulle jag vandra ner mot Hälsingland, trodde jag. Efter en nerpackad pryl skulle jag först cykla en bit och sedan gå. Efter tre prylar skulle jag göra något helt annat. När jag kom hem efter ett besök hos fröken Blixt på den stora affären så hade jag bestämt mig för att cykla norrut och sedan gå runt lite i Höga kustenområdet. Packningen minimerades och rymdes plötsligt i en 45-liters ryggsäck. Med en hel del besvär förankrades den på en minimal pakethållare som dessförinnan skruvats fast i en cykel i barnstorlek. I ryggsäcken låg det några plastkläder, lite mat, tält, sovsäck, liggunderlag och några småprylar.
När jag varit ledig i nästan en dag så var det dags. Lite campingliv är ju alltid trevligt, tänkte jag och började packa. Först skulle jag vandra ner mot Hälsingland, trodde jag. Efter en nerpackad pryl skulle jag först cykla en bit och sedan gå. Efter tre prylar skulle jag göra något helt annat. När jag kom hem efter ett besök hos fröken Blixt på den stora affären så hade jag bestämt mig för att cykla norrut och sedan gå runt lite i Höga kustenområdet. Packningen minimerades och rymdes plötsligt i en 45-liters ryggsäck. Med en hel del besvär förankrades den på en minimal pakethållare som dessförinnan skruvats fast i en cykel i barnstorlek. I ryggsäcken låg det några plastkläder, lite mat, tält, sovsäck, liggunderlag och några småprylar.
Vid halvsjutiden hade jag lyckats baxa ner den något svårhanterliga cykeln till vägen utanför mitt hus. Första paus vid Stavreviken efter 21,7 km på ganska exakt en timme. Halvvägs till Stigsjö ute i storskogen uppehåller sig två rävar på vägen varav den ena är liten och därför springer runt i diket utan att notera min närvaro. Först är det ganska kul att stå och betrakta rävarna, sedan mindre kul och till sist inte ett dugg kul med alla myggor som suger blod på mina bara ben. Den stora räven sitter bara mitt på vägen och stirrar på mig. Jag cyklar närmare och inget annat händer än att jag kommer just närmare. Det är då jag börjar tänka på vassa rävtänder som biter i mina ben och jag försöker skrämma bort rävarna. Det händer fortfarande inget så jag skrämmer lite mer och då vaknar den lilla räven i diket och går inåt skogen. Den stora räven reser sig lugnt upp och vandrar efter.
Så småningom hamnar jag i Härnösand och känner att jag bara måste cykla uppför Vårdkasberget. Vid 24-tiden somnar jag utan vare sig vaggvisor eller andra sömnstimulantia.
26/6 Kl. 11.25
Jag sitter fortfarande i tältet och grejar med mat, te och nu senast kaffe. Vädret växlar mellan sol och regn. Det känns behagligt att bara sitta och lyssna på fåglarna och havet i fjärran. Förmodligen lämnar jag cykeln här och tar bussen istället. Min packning innehåller inte många kläder (1 jacka) som skyddar mot regn. En kartstudie över ruttens höga halt av E4 gör valet lättare.
Jag sitter fortfarande i tältet och grejar med mat, te och nu senast kaffe. Vädret växlar mellan sol och regn. Det känns behagligt att bara sitta och lyssna på fåglarna och havet i fjärran. Förmodligen lämnar jag cykeln här och tar bussen istället. Min packning innehåller inte många kläder (1 jacka) som skyddar mot regn. En kartstudie över ruttens höga halt av E4 gör valet lättare.
Nu är det plötsligt kväll och jag sitter i tältet som flyttats till Skulebergets topp, lite i skymundan på en klipphylla. Det är ju campingförbud häruppe. Tältets förflyttning från busshållplatsen i Ullånger var inte helt smärtfri förutom i tårna som var bedövade av kylan, långbyxor vägde alldeles för mycket. 8 grader ser det ut som på liftvaktens termometer. Somnar ovaggad idag också.
27/6 kl. 10.00
Ätit blåbärsgröt och håller på med kaffet. Liften startar 9.35 och de första turisterna kommer upp en halvtimme senare. Man ser när de kliver på och av för då saktar korgliften in. Jag själv tar det lugnt och tittar ut över Dockstabygden. Lite väl mycket oväsen nu med både E4-an och liftens skrammel. Läser lite i Åka skidor som jag köpte på macken i Docksta. Vädret är halvmulet och fortfarande kyligt när solen går i moln. Vattnet till pulverkaffet måste svalna lite innan man häller det i lättviktskåsan av mjukplast. Kaffet smakar väl mycket av plast annars. Kanske ska man inte spara vikt på kåsan i första hand tänker jag.
Ätit blåbärsgröt och håller på med kaffet. Liften startar 9.35 och de första turisterna kommer upp en halvtimme senare. Man ser när de kliver på och av för då saktar korgliften in. Jag själv tar det lugnt och tittar ut över Dockstabygden. Lite väl mycket oväsen nu med både E4-an och liftens skrammel. Läser lite i Åka skidor som jag köpte på macken i Docksta. Vädret är halvmulet och fortfarande kyligt när solen går i moln. Vattnet till pulverkaffet måste svalna lite innan man häller det i lättviktskåsan av mjukplast. Kaffet smakar väl mycket av plast annars. Kanske ska man inte spara vikt på kåsan i första hand tänker jag.
Jag haltar nerför Skuleberget på ömma fötter och tar mig till övergången av E4-an vid Magdbäcken. Jag sköljer av mina två plagg i bäcken och tar skyndsamt på mig de blöta plastbitarna. Förmodligen är det inte helt lyckat att springa omkring naken på E4-an. Nu vidtar den tråkiga promenaden på stigen mot Käl som bara trampats av hästhovar ser det ut som. Mycket lerigt men jag går barfota så det gör inte så mycket.
På halva sträckan från Magdbäcken har någon satt upp en skylt med ordet "Grotta" på. Oemotståndligt så klart och jag lämnar den mörka skogen för kanske en kilometers promenad upp mot ett ganska klippigt område. Nästan uppe vid grottan hör jag ljud som låter som när man slår pinnar mot en trädstam. Det var det också, en turist som förmodligen skulle skrämma bort det otäcka djuret (jag som smög barfota).
Grottan är en strandgrotta så jag kunde inte använda ficklampan här heller, helt onödiga gram hittills. Stigen övergår snart till en ännu tråkigare bilväg och det är lätt att förstå varför leden hittills varit så igenväxt. Nere vid pakeringen i Käl står det en del bilar och jag noterar att Jonas slutavverkat sin skog som gränsar till Skuleskogens nationalpark. En som skulle kunna vara Jonas åker förbi i en skruttig pickup. Kanke räcker inkomsten från kalhygget till en ny. Som vanligt försöker Skogsvårdsstyrelsen döva samvetet med en massa skyltar om miljöanpassat skogsbruk och annan skogsinformation.
När jag suttit i solen nere på sandstranden i Kälsviken en stund och hunnit dricka kaffe på maten noterar jag ännu en nackdel med min packningsanorexia. Det är fötterna som aldrig krånglat förut som nu är odugliga för alla farter över den som en stapplande gångsstil medger. Jag har ju faktiskt höga och motsträviga fotvalv och det är tydligen skäl nog för att jag ska ha kraftiga skodon på såna här vandringar. Barfota eller med Tevasandaler fungerar nog fötterna bara utan packning. När jag slutat ömkat mig själv sätter jag upp tältet bakom några granar på stranden där jag har utsikt över vad som försiggår utan att röja min närvaro. Jag sköljer av mina kläder för andra gången idag men nu behöver jag inte sätt på mig blöta kläder. Nu hänger jag kläderna i en gran och lägger mig själv på liggunderlaget och läser om skidåkning i Argentina. Solen lyser och sanden är varm, ganska trivsamt faktiskt.
28/6 kl.12.30
Fortfarande fast i Kälsvikens paradis. Solen lyser nu från nästan molnfri himmel. Folket kommer och går borta på leden. En familjebåt lägger till vid stranden. Kombinationen motoriserad gummibåt på släp och barn brukar betyda oväsen. Men det tar någon timme innan barnen badat klart och ska åka båt, i samma stund avgår jag mot Näskebodarna. Genom att följa stranden undviker jag effektivt Slåtterdalsskrevan och eventuellt sällskap. I Näskebodarna ser jag ett gäng bestående av fyra personer varav minst en riktigt vandrare med grova kängor, fläckiga byxor, jätteryggsäck och tillhörande kvinnlig beundrare. En ynklig liten typ som stapplar runt barfota med en miniryggsäck tittar dom inte ens åt, dom riktiga vandrarna. Senare ser jag samma sällskap på en strand där dom slagit upp sina rymliga tält med ståhöjd och silverbeläggning att spegla sig i. Dom har en boll att sparka av sina aggressioner på också. Inte så märkligt att ryggsäckarna blir stora.
Fortfarande fast i Kälsvikens paradis. Solen lyser nu från nästan molnfri himmel. Folket kommer och går borta på leden. En familjebåt lägger till vid stranden. Kombinationen motoriserad gummibåt på släp och barn brukar betyda oväsen. Men det tar någon timme innan barnen badat klart och ska åka båt, i samma stund avgår jag mot Näskebodarna. Genom att följa stranden undviker jag effektivt Slåtterdalsskrevan och eventuellt sällskap. I Näskebodarna ser jag ett gäng bestående av fyra personer varav minst en riktigt vandrare med grova kängor, fläckiga byxor, jätteryggsäck och tillhörande kvinnlig beundrare. En ynklig liten typ som stapplar runt barfota med en miniryggsäck tittar dom inte ens åt, dom riktiga vandrarna. Senare ser jag samma sällskap på en strand där dom slagit upp sina rymliga tält med ståhöjd och silverbeläggning att spegla sig i. Dom har en boll att sparka av sina aggressioner på också. Inte så märkligt att ryggsäckarna blir stora.
Snart kommer jag ikapp ett gäng tjejer med en hund och som vanligt lyckas jag stressa upp deras tempo. Givetvis snubblar en av dem på en rot och jag glider förbi. Tjejer med hundar är alldeles för intressant för att jag ska kunna gå normalt och vara trevlig.
Senare under dagen frågar en sommarstugeboende varför jag går så fort. Jag blir skyldig svaret och säger heller inget om att mina fötter smärtar och att jag dragit ner på tempot. Efter nationalparksparkeringen i Näske blir det ensamt på leden igen och jag kommer till Köpmanholmen där jag shoppar lite att fylla upp ryggsäcken med.
Balesudden är målet för kvällen och där finns en tjärn uppe på berget med kristallklart vatten. Det enda levande som syns i vattnet är några tusen grodyngel och två små fiskar. Tältet åker upp på en klipphylla längst ut och högst upp på udden. Utsikten ikväll blir bl.a. Trysunda och Skrubban som är mitt nästa stora expedtionsmål. Där ska jag ta mig in i de jättelika sprickorna på något sätt. Synd att klättergrejorna ligger kvar hemma.
Utsikt från Balesudden, Trysunda och Skrubban.
29/6 kl. 9.00
Vaknar av att solen värmt upp tältet väl mycket. Under natten har det regnat men nu är det nästan molnfritt. Nere på stranden sitter jag och torkar kläder en stund. En liten orm ålar förbi alldeles framför mina fötter. Den verkar betrakta mig som ointressant och helt ofarlig. Jag såg inte vilken sorts orm det var. Det blir inget besök vid grottorna jag såg en skylt om under kvällen före. Fötterna är inte i skick för att gå tillbaka efter leden för att titta på grottor.
Vaknar av att solen värmt upp tältet väl mycket. Under natten har det regnat men nu är det nästan molnfritt. Nere på stranden sitter jag och torkar kläder en stund. En liten orm ålar förbi alldeles framför mina fötter. Den verkar betrakta mig som ointressant och helt ofarlig. Jag såg inte vilken sorts orm det var. Det blir inget besök vid grottorna jag såg en skylt om under kvällen före. Fötterna är inte i skick för att gå tillbaka efter leden för att titta på grottor.
Under eftermiddagen når jag Domsjö med nästan odugliga fötter. Nu blir det lite vila för fötterna några dagar och sedan tar jag hyra på en båt för att förhoppningsvis kunna göra ett besök på Skrubban och så småningom dyka upp i Sundsvall igen.
1/7
Idag lånar jag en bil och åker till Gideå för att besöka Skallebergsgrottan. Skalleberget är ett fint berg med fantastiska sprickor. Grottorna har gjorts lättillgängliga med stegar och skyltar. Till och med hjälmar finns att låna. Personligen hade jag gärna varit utan detta stöd och allt skräp och bråte som fanns på berget. I Jämtland har dom värmeljusen som skräpar ner. I Ångermanland är det stegar. I Medelpad har vi, ja vadå? Jag är förmodligen hemmablind men jag kommer inte på något särskilt som skräpar ner i våra grottor. Idag hade jag den lilla hunden med så jag tittade mest bara ner i de bottenlösa sprickorna. En lustig sak är att dom lutar, sprickorna, och är ganska smala, kanske 1 meter. Nästa gång tar jag med mig rep och annan utrustning så jag kan fira mig ner själv utan hjälp av stegarna.
Idag lånar jag en bil och åker till Gideå för att besöka Skallebergsgrottan. Skalleberget är ett fint berg med fantastiska sprickor. Grottorna har gjorts lättillgängliga med stegar och skyltar. Till och med hjälmar finns att låna. Personligen hade jag gärna varit utan detta stöd och allt skräp och bråte som fanns på berget. I Jämtland har dom värmeljusen som skräpar ner. I Ångermanland är det stegar. I Medelpad har vi, ja vadå? Jag är förmodligen hemmablind men jag kommer inte på något särskilt som skräpar ner i våra grottor. Idag hade jag den lilla hunden med så jag tittade mest bara ner i de bottenlösa sprickorna. En lustig sak är att dom lutar, sprickorna, och är ganska smala, kanske 1 meter. Nästa gång tar jag med mig rep och annan utrustning så jag kan fira mig ner själv utan hjälp av stegarna.
2/7
Nu jobbar jag för mat och husrum med att laga traktorer och elverk. Idag var det lite målning på en traktor. Har jag tur kan det bli lite hundpassning också. Maten och kaffet är okej så jag stannar nog någon dag till.
Nu jobbar jag för mat och husrum med att laga traktorer och elverk. Idag var det lite målning på en traktor. Har jag tur kan det bli lite hundpassning också. Maten och kaffet är okej så jag stannar nog någon dag till.
3/7
Idag avgick en båt med destination Sundsvall. Jag mönstrade på med en mindre komplettering av garderoben. Om jag ska äta middag vid kaptenens bord måste jag se någorlunda proper ut. Vi ankrar upp på Trysunda vilket passar mig utmärkt. Myggorna drar fram i stora svärmar och anfaller med en affektivitet jag sällan sett maken till. Beror det på den hårda uppväxten i den vindpinade skärgården?
Idag avgick en båt med destination Sundsvall. Jag mönstrade på med en mindre komplettering av garderoben. Om jag ska äta middag vid kaptenens bord måste jag se någorlunda proper ut. Vi ankrar upp på Trysunda vilket passar mig utmärkt. Myggorna drar fram i stora svärmar och anfaller med en affektivitet jag sällan sett maken till. Beror det på den hårda uppväxten i den vindpinade skärgården?
4/7
Jag fyller grottbåten med några prylar, en hund och mig själv. Motorn är alldeles ny så jag kör lugnt vilket jag senare mätt upp till 2 knop. Väl ute på Skrubban som ligger utanför inloppet till Trysundas fiskehamn hittar jag ett båtgarage i form av en grotta i vattenbrynet. Därifrån bär jag vovven upp genom ett grottsystem och kommer fram i en ravin. Vi går omkring några timmar och tittar på naturen och allt spännande som finns i naturreservatet.
Jag fyller grottbåten med några prylar, en hund och mig själv. Motorn är alldeles ny så jag kör lugnt vilket jag senare mätt upp till 2 knop. Väl ute på Skrubban som ligger utanför inloppet till Trysundas fiskehamn hittar jag ett båtgarage i form av en grotta i vattenbrynet. Därifrån bär jag vovven upp genom ett grottsystem och kommer fram i en ravin. Vi går omkring några timmar och tittar på naturen och allt spännande som finns i naturreservatet.
Utsikt från moderskeppet, Skrubban SO.
5/7
Idag är jag på Ulvön och det första jag kollar är vem som satt upp en GSM-antenn i masten på Lotsberget. Tyvärr var anläggningen inte startad så vi får fortsätta att ringa via basstationerna inne på fastlandet ett tag till. Som vanligt pågår festen till långt in på natten. Jag var bl.a. ombord på en båt med en något skum besättning. I efterhand är jag nöjd med att ha kommit därifrån helskinnad. Jag hade ingen aning om vilka dom var men jag gick bara ombord och påstod att jag visste mycket mer än någon ur besättningen. Om allt. Innan jag gick därifrån hade jag nästan köpt båten.
Idag är jag på Ulvön och det första jag kollar är vem som satt upp en GSM-antenn i masten på Lotsberget. Tyvärr var anläggningen inte startad så vi får fortsätta att ringa via basstationerna inne på fastlandet ett tag till. Som vanligt pågår festen till långt in på natten. Jag var bl.a. ombord på en båt med en något skum besättning. I efterhand är jag nöjd med att ha kommit därifrån helskinnad. Jag hade ingen aning om vilka dom var men jag gick bara ombord och påstod att jag visste mycket mer än någon ur besättningen. Om allt. Innan jag gick därifrån hade jag nästan köpt båten.
6/7
Lustholmen norr om Härnösand. Det regnar hela tiden men jag hinner med att olovandes ta mig in på det militära området. Konstigt att dom satt upp så många förbudsskyltar där fanns ju inte mycket att se.
Lustholmen norr om Härnösand. Det regnar hela tiden men jag hinner med att olovandes ta mig in på det militära området. Konstigt att dom satt upp så många förbudsskyltar där fanns ju inte mycket att se.
7/7
Ankrar på svaj i Juniskär. Inte mycket nytt att se eftersom jag nästan är uppvuxen här. Jag tar en promenad över till Essvik och blir lika förvånad som vanligt över hur allt förändrats sen jag flyttat därifrån. Dom har förstört min skog med vägar, fotbollsplaner och kalhyggen.
Ankrar på svaj i Juniskär. Inte mycket nytt att se eftersom jag nästan är uppvuxen här. Jag tar en promenad över till Essvik och blir lika förvånad som vanligt över hur allt förändrats sen jag flyttat därifrån. Dom har förstört min skog med vägar, fotbollsplaner och kalhyggen.
8/7
Snart är semestern slut.
Snart är semestern slut.
Hans Wikberg 1998
Insändarssidan
Ibland kommer insändare till redaktionen och här är ett mycket litet slumpvis urval.
Det är typiskt att en klyktattare som kommer från en
kalkstens ö gnäller på skotrar!
Det måste väl finnas saker som är viktigare att klaga
på än skoter. Vad har du för vana när det gäller
skoter?
Men det är ju klart ,ta ex el-ljus spår på vintern,
hur tror du dom sladdar spåren och gör dom fina?
det kan jag tala om, med skoter i 85% av fallen 15%
använder pistmaskin.Men en så långt tänkte du inte!
Typiskt klyktattare!
kalkstens ö gnäller på skotrar!
Det måste väl finnas saker som är viktigare att klaga
på än skoter. Vad har du för vana när det gäller
skoter?
Men det är ju klart ,ta ex el-ljus spår på vintern,
hur tror du dom sladdar spåren och gör dom fina?
det kan jag tala om, med skoter i 85% av fallen 15%
använder pistmaskin.Men en så långt tänkte du inte!
Typiskt klyktattare!
Hej Hans. Hur kommer det sig att du som verkar ha så kloka tankar om människan och världen har en sån inskränkt kvinnosyn? Varför pratar du om tjejer som objekt...utan personlighet ? Alltid nämns deras yttre attribut, och även om du inser att det yttre inte är allt, reducerar du dig själv till en hormonstinn tjur.
I dina tankar hänvisar du till tjejer och deras barn. Har inte barn fäder också? "Skotta fram bilen du, jag ska bara sminka mig lite" Vad fan är det för nåt? Du måste ha/haft en väldigt förtryckt mor.
"I och med att tjerna blir mer och mer jämställda som det heter så innebär det bara att dom övertar de sämsta sidorna hos mannen"
Nej det betyder att män som du även ser människan, inte bara kvinnan. Att du kan ha en proffesionell relation till en människa oavsett kön.
Avafan. Hopplöst fall.
I dina tankar hänvisar du till tjejer och deras barn. Har inte barn fäder också? "Skotta fram bilen du, jag ska bara sminka mig lite" Vad fan är det för nåt? Du måste ha/haft en väldigt förtryckt mor.
"I och med att tjerna blir mer och mer jämställda som det heter så innebär det bara att dom övertar de sämsta sidorna hos mannen"
Nej det betyder att män som du även ser människan, inte bara kvinnan. Att du kan ha en proffesionell relation till en människa oavsett kön.
Avafan. Hopplöst fall.
Hejsan
Tänkte bara fälla en komentar:
Fortsätt du med ditt stenåldersliv om det nu kan vara kul.
Men hacka för fan inte på skoteråkarna.
Du är säkert precis som alla andra du också, innerst inne.
Så sköt ditt och skit i andra!!!!
EJ MVH JENS
Tänkte bara fälla en komentar:
Fortsätt du med ditt stenåldersliv om det nu kan vara kul.
Men hacka för fan inte på skoteråkarna.
Du är säkert precis som alla andra du också, innerst inne.
Så sköt ditt och skit i andra!!!!
EJ MVH JENS
Hej Hans.
Hittade din sida om snöskotrar. Du verkar vara väldigt negativ till snöskotern. Har du inte tänkt på vilket bra fordon det egentligen är ? Man kan ta med sig familjen ut i skog och mark. Se fjälldalar, som det skulle ta dagar med skidor att få se. Tänk dig att koppla arken bakom skotern, åka ut i fjällvärlden några dagar, det är frihet. Alla kan ju inte åka skidor, på tal om det, vart åker alla skidåkare i fjällen ? -jo, på skoterspåren. Inte vill väl ni åka i snö till knäna, då hade ni nog inte åkt alls. Nog bör väl vi som bor häruppe bestämma hur vi vill bedriva vår fritid. Tänk om jag skulle komma ner till er på sommaren och kräva att det ska vara tyst, när jag paddlar kanot...inga motorbåtar. Det finns plats för alla i våra fjäll.
Daje
Kiruna, Lappland
Hittade din sida om snöskotrar. Du verkar vara väldigt negativ till snöskotern. Har du inte tänkt på vilket bra fordon det egentligen är ? Man kan ta med sig familjen ut i skog och mark. Se fjälldalar, som det skulle ta dagar med skidor att få se. Tänk dig att koppla arken bakom skotern, åka ut i fjällvärlden några dagar, det är frihet. Alla kan ju inte åka skidor, på tal om det, vart åker alla skidåkare i fjällen ? -jo, på skoterspåren. Inte vill väl ni åka i snö till knäna, då hade ni nog inte åkt alls. Nog bör väl vi som bor häruppe bestämma hur vi vill bedriva vår fritid. Tänk om jag skulle komma ner till er på sommaren och kräva att det ska vara tyst, när jag paddlar kanot...inga motorbåtar. Det finns plats för alla i våra fjäll.
Daje
Kiruna, Lappland
Hej!
Efter att ha haft ett låååååångt upphåll i läsningen av dina underhållande sidor har jag kollat igen och blev imponerad. Hur orkar du uppdatera så ofta?
En sak som slår mig är att skoterfolket verkar vara väldigt aggressiva och rätt dumma.
Har inte kollat vad de blev så förbannade på men det är säkert någon öm punkt i deras tillvaro... något de själva är pinsamt medvetna om skulle jag tro.
Kul att se dina sidor om cykling också, jag har själv blivit "biten" av MTB-åkning nyligen och behöver verkligen tips om utrustning.
En sak till: Ska du öppna cykelaffär? Det börjar väl snart bli dags med det utbudet... ;-)
mvh Mats
Efter att ha haft ett låååååångt upphåll i läsningen av dina underhållande sidor har jag kollat igen och blev imponerad. Hur orkar du uppdatera så ofta?
En sak som slår mig är att skoterfolket verkar vara väldigt aggressiva och rätt dumma.
Har inte kollat vad de blev så förbannade på men det är säkert någon öm punkt i deras tillvaro... något de själva är pinsamt medvetna om skulle jag tro.
Kul att se dina sidor om cykling också, jag har själv blivit "biten" av MTB-åkning nyligen och behöver verkligen tips om utrustning.
En sak till: Ska du öppna cykelaffär? Det börjar väl snart bli dags med det utbudet... ;-)
mvh Mats
Tjenare Hasse?
Kul beskrivning av skoterfolket. Roligt värre också att läsa om hur en
betraktare från andra sidan ser på det här med att använda skotern på sin
fritid. Men som sagt alla människor är olika Hans. Även Anna Lind. Alla har
inte en cykelsimulator i sovrummet om du förstår vad jag menar......Och då
kommer vi in på det intressanta området som just handlar om att acceptera
varandra.
Exempel:Om Berra gillar att murvla på i garaget en kanonfin sommardag. So
what. Det är Berra som blir grisig och likblek, inte du. Om Berra måste
tvätta vinterdäcken mitt i sommaren, så låt han göra det.
Vem bryr sig när du Hasse är ute med dina polare och svettas samt trampar
ner en j...la massa tallplantor, som för övrigt mark ägaren har lagt ut en
avsevärd summa pengar på. Men vad gör väl det. Snöskor är miljövänliga, var
det visst någon som flåsade fram med svetten i pannan. Jag tror inte det
var Törnman i alla fall. Han blir inte så lätt svettig, snarare kanske
lite träningvärk i gruv-tummen. Alla måste själv få välja vad man vill
lägga sin dyrbara och ack så korta jordeliv på. Eller hur Hasse!
Låt de slappa och feta men tillika ganska så harmoniska skoteråkarna vara
ifred. De har hittat sin nisch och du Hasse din, förhoppningsvis. Andra har
inte behov att synas och bli bekräftade genom att blotta och skriva om sig
själv i egocentrisk inriktning. Alla vill vi bli bekräftade och få positiva
"klappar" . Mångfalden för utveklingen framåt. Tänk på det Hasse..
Ps) Det finns hjälp för sånna som har problem med allt för omfattande
transpirerande. Jag svettas ganska ymnigt själv ibland under skoterhjälmen
när jag sitter på min super vassa, greppvänliga högkamsmattförsedda Polaris
XCR112 dubble twin pipe four stroke.
Undra när de släpper 2000-talet modeller, kanske till hösten. Bäst att
kolla upp det på jobbet nere i gruvan på måndag. Men ett är då säkert utan
motor är de modellerna, har jag hört ryktesvägen. Framför springer ett gäng
vältränade snöskodds försedda supersingel- killar i sina bästa år som
gillar att svettas. Alltid redo!! Men det är bara rykten som
florerar....kan vara fel!? Hehehe
Nu ska jag och Berra dra ut en sväng innan vi ska och lira fotbollsmatch
mot Spårvägen.
- Men oj då! Kan man sporta och köra skoter?
- Javisst men inte gärna samtidigt.
- Så du försöker hävda dig genom att lira boll du...hmmm?
- Javisst det är kul att bli uppskattad och uppmärksammad ibland.
- Precis som Hasse vart med sin hemsida då?
- Du har fattat galoppen eller rättare sagt: ,den tog där den skulle.
Ha det bra och ta det lugnt på snöskorna. Har du tur kanske du möter din
kärlek bakom någon gran.
***Lev och må Hasse..***
Kul beskrivning av skoterfolket. Roligt värre också att läsa om hur en
betraktare från andra sidan ser på det här med att använda skotern på sin
fritid. Men som sagt alla människor är olika Hans. Även Anna Lind. Alla har
inte en cykelsimulator i sovrummet om du förstår vad jag menar......Och då
kommer vi in på det intressanta området som just handlar om att acceptera
varandra.
Exempel:Om Berra gillar att murvla på i garaget en kanonfin sommardag. So
what. Det är Berra som blir grisig och likblek, inte du. Om Berra måste
tvätta vinterdäcken mitt i sommaren, så låt han göra det.
Vem bryr sig när du Hasse är ute med dina polare och svettas samt trampar
ner en j...la massa tallplantor, som för övrigt mark ägaren har lagt ut en
avsevärd summa pengar på. Men vad gör väl det. Snöskor är miljövänliga, var
det visst någon som flåsade fram med svetten i pannan. Jag tror inte det
var Törnman i alla fall. Han blir inte så lätt svettig, snarare kanske
lite träningvärk i gruv-tummen. Alla måste själv få välja vad man vill
lägga sin dyrbara och ack så korta jordeliv på. Eller hur Hasse!
Låt de slappa och feta men tillika ganska så harmoniska skoteråkarna vara
ifred. De har hittat sin nisch och du Hasse din, förhoppningsvis. Andra har
inte behov att synas och bli bekräftade genom att blotta och skriva om sig
själv i egocentrisk inriktning. Alla vill vi bli bekräftade och få positiva
"klappar" . Mångfalden för utveklingen framåt. Tänk på det Hasse..
Ps) Det finns hjälp för sånna som har problem med allt för omfattande
transpirerande. Jag svettas ganska ymnigt själv ibland under skoterhjälmen
när jag sitter på min super vassa, greppvänliga högkamsmattförsedda Polaris
XCR112 dubble twin pipe four stroke.
Undra när de släpper 2000-talet modeller, kanske till hösten. Bäst att
kolla upp det på jobbet nere i gruvan på måndag. Men ett är då säkert utan
motor är de modellerna, har jag hört ryktesvägen. Framför springer ett gäng
vältränade snöskodds försedda supersingel- killar i sina bästa år som
gillar att svettas. Alltid redo!! Men det är bara rykten som
florerar....kan vara fel!? Hehehe
Nu ska jag och Berra dra ut en sväng innan vi ska och lira fotbollsmatch
mot Spårvägen.
- Men oj då! Kan man sporta och köra skoter?
- Javisst men inte gärna samtidigt.
- Så du försöker hävda dig genom att lira boll du...hmmm?
- Javisst det är kul att bli uppskattad och uppmärksammad ibland.
- Precis som Hasse vart med sin hemsida då?
- Du har fattat galoppen eller rättare sagt: ,den tog där den skulle.
Ha det bra och ta det lugnt på snöskorna. Har du tur kanske du möter din
kärlek bakom någon gran.
***Lev och må Hasse..***
Ta och prova snöskoter din f-n
och njuuuuuuuuuuut!!!!!
och njuuuuuuuuuuut!!!!!
Det här måste i alla fall vara skrivet av en 08:a, för så här jävla dum kan
inte någon annan vara. Du har knappast åkt snöskoter någon gång eftersom du
skriver något så här korkat. Nä, det här var det sämsta jag någonsin har
läst. Du är säkert en tönt med fritidsbåt som smutsar ner överallt. Visste
du att det finns 3 miljoner !!! fritidsbåtar bara i Sverige men det finns
endast 190 000 snöskotrar. Men det är ju klart, i stockholm finns det ju
ingen snö så dem dumma stockholmarna måste roa sig med båtar. Jag kommer
alltid att förbli din fiende.
En evig skoterälskare
DIN FÖRBANNADES "08" KOM OCH SE HUR DET IGENTLIGEN!!!!
TROR DU MAN FAR UT TUSEN STYCKEN OCH KÖR SKOTER!!!
DU SNACKAR BARA SKIT DIN NOLLA!!!!!! LYSSNA INTE FÖR MYCKET PÅ
ANNA LIND!!!!!!!!!!!!!
OCH NÄSTAN ALLA SKOTRAR HAR KATALYSATOR!!!!!
BÅTARNA DÅ DOM SPYR UT AVGASERNA RAKT IVATTNET UTAN NÅ SKYDD!!!
OCH KÖR I FYLLAN DET GÖR ALLA FINA STADSMEN!!!!!!!!!!DET ÄR JU INTE SÅ
FARLIGT!!!!
FÖR DU KOMMER HIT PÅ EN SKIDSEMESTER IFJÄLLEN NÅGRA DAGAR SÅ MAN MÅSTE
TOTLFÖRBJUDA SKOTRARNA SÅ DU FÅR TYST DOM DAGAR DU ÄR HÄR!!!!!!!OCH VI FÅR
INTE RÖRA DOM PÅ HELA VINTERN!!!!!!!!!!!!!!
TÄNK LITE DIN NOLLA VILKEN SKITAR NER MEST "BÅTEN" ELLER"SKOTERN"!!!!!!!!
DIN FÖRBANNADE TÖNT TROR DU ATT DET ÄR SÅ.
KOM HIT SÅ SKA JAG SCHLÅ IHJÄL DIG.
SKITAR INTE BÅTARNA NER MER/NÄRÅ INTE ALLS!
DIN BAJJIS
SDFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFF
Du är ganska knasig i huvvet, det är så att man inte vill bry sej om sånna
som du, det enda du bryr dej om är att göra livet surt för andra...lägg av
nån gång....
/ B-man
som du, det enda du bryr dej om är att göra livet surt för andra...lägg av
nån gång....
/ B-man
Jag ogillar allt du säger, men jag skulle kunna ge mitt liv för din rätt
att säga det. Hälsningar Mikael
Hej du
Jag har förstått din uppfattning om Snöskotern.
Förstog när jag såg rubriken att det var en stockholmare som hade skrivet
den.
Jag tycker att det är jävligt konstigt att ni ska bestämma över saker som
berör oss Jämtar. Ska ni bestämma över skotern, så kan ju vi bestämma över
Båttrafiken där nere.
Varför vill ni ha bort skotern?
Ja kan du svara på det?
Ja vet precis vad du kommer att svara "avgaser i naturen"
Men då kan jag ju bara säga dig en jävla sak att båt trafiken är 300%
värre!.
En medel skoter ligger ca: på 45 hk
En medel båt (fritidsbåt) ligger på ca 100 hk
En båt släpper ut lika mycke avgase som tre skotrar gör
och det är rakt ut i vattnen!!!!!
Så sluta upp och bry er om snöskotern ni, så får vi bestämma det, för det
är ju i alla fall oss det berör.
Har du inget och göra så kan du trycka upp en antal dekaler
som det står så här på
"Det föds minst en skoterhatare varje dag- använd kondom"
"Låt norrland avgöra skoterfrågan"
Mvh En rättvis man
Jag har förstått din uppfattning om Snöskotern.
Förstog när jag såg rubriken att det var en stockholmare som hade skrivet
den.
Jag tycker att det är jävligt konstigt att ni ska bestämma över saker som
berör oss Jämtar. Ska ni bestämma över skotern, så kan ju vi bestämma över
Båttrafiken där nere.
Varför vill ni ha bort skotern?
Ja kan du svara på det?
Ja vet precis vad du kommer att svara "avgaser i naturen"
Men då kan jag ju bara säga dig en jävla sak att båt trafiken är 300%
värre!.
En medel skoter ligger ca: på 45 hk
En medel båt (fritidsbåt) ligger på ca 100 hk
En båt släpper ut lika mycke avgase som tre skotrar gör
och det är rakt ut i vattnen!!!!!
Så sluta upp och bry er om snöskotern ni, så får vi bestämma det, för det
är ju i alla fall oss det berör.
Har du inget och göra så kan du trycka upp en antal dekaler
som det står så här på
"Det föds minst en skoterhatare varje dag- använd kondom"
"Låt norrland avgöra skoterfrågan"
Mvh En rättvis man
Det var ju en härlig kvinnosyn Du hade!!
V.
V.
Du har rätt, vilken jävla skit.
fördomar från början till slut.
Men jag ska inte ta sagan ifrån dig, men lev du i din (fantasi) värld så
LEVER jag och andra skoter-entusiaster i vår.
Hälsningar Meningsfull fritid.
fördomar från början till slut.
Men jag ska inte ta sagan ifrån dig, men lev du i din (fantasi) värld så
LEVER jag och andra skoter-entusiaster i vår.
Hälsningar Meningsfull fritid.
Jag måste bara mejla till dig eftersom du inte fattat det där med
skoteråkning.
Så nu har du väl antagligen förstått min åsikt!
Snöskotrar åt folket.
THE B
skoteråkning.
Så nu har du väl antagligen förstått min åsikt!
Snöskotrar åt folket.
THE B
HUR ÅRKAR DU LEVA !
HUR REN ÄR DIN JÄVLA KADETT!
Varför denna aviga inställning till ett på vintern förträffligt
transportmedel ?
transportmedel ?
Hej Hans.Kom och prova följa med på en sväng på skotern så ska du få se
att du ändrar inställning. Jag vet, jag var en tvivlare. Ride the thunder
att du ändrar inställning. Jag vet, jag var en tvivlare. Ride the thunder
Hej på dej du lilla trädkramare.
efter att ha läst ditt stycke om skotrarna, tycker jag att du skall
tänka lite grann.
nog fan behövs dom!!
sen det där med skidköp, så tror jag nog att en ordentlig skotertur
ger minst lika bra motion som en skidtur.
så ta och läs på lite till innan du klagar på folk som har andra
intressen än vad du har....
m.v.h TOMAS HUDIKSVALL
efter att ha läst ditt stycke om skotrarna, tycker jag att du skall
tänka lite grann.
nog fan behövs dom!!
sen det där med skidköp, så tror jag nog att en ordentlig skotertur
ger minst lika bra motion som en skidtur.
så ta och läs på lite till innan du klagar på folk som har andra
intressen än vad du har....
m.v.h TOMAS HUDIKSVALL
Din jävla förrädare, skotern ska vara kvar!!!
Leve skotern!!
Gå och slicka Anna Lindh`s röv!!
Jävla drägg!!!!
Leve skotern!!
Gå och slicka Anna Lindh`s röv!!
Jävla drägg!!!!
Snöskoter är det bästa människan har uppfunnit genom alla tider!
är du en sådan jävla skoterhatare som aldrig prövat en skoter
skotern är ett viktigt transportmedel på vinter i norrland
så det är väll inte bara "ta på sig snöskor om man ska åka 5-6 mil i
djupsnö jävla skoter hatare
skotern är ett viktigt transportmedel på vinter i norrland
så det är väll inte bara "ta på sig snöskor om man ska åka 5-6 mil i
djupsnö jävla skoter hatare
För det första skrev jag inte att man skulle åka 6 mil per dag med om
man ska det kan det ju underletta med en skoter om man vill komma fram
någon gång .
Själv cycklar jag inte på vinter och inte på fjället heller men om du
gör det så är väll du inte normal
man ska det kan det ju underletta med en skoter om man vill komma fram
någon gång .
Själv cycklar jag inte på vinter och inte på fjället heller men om du
gör det så är väll du inte normal
-om det är så hemskt så ta och flytta till skåne då....
mvh:SRX-700
mvh:SRX-700
Hej Hans!
Du kan inte ha ett roligt liv, och de dem lever i din närvaro måste ha
ett rent helvete. Jag hoppas verkligen att du inte har några barn,
stackars dem i så fall. Det enda du kan göra är att kritisera sånt som
andra gör för att ha roligt, men det är väl för att aldrig du fått göra
samma sak som de andra. Jag måste bara få säga en sak: låt andra ha
roligt och lev ditt tråkiga och enstöriga liv för dig själv!
m.ov.h Andreas
Du kan inte ha ett roligt liv, och de dem lever i din närvaro måste ha
ett rent helvete. Jag hoppas verkligen att du inte har några barn,
stackars dem i så fall. Det enda du kan göra är att kritisera sånt som
andra gör för att ha roligt, men det är väl för att aldrig du fått göra
samma sak som de andra. Jag måste bara få säga en sak: låt andra ha
roligt och lev ditt tråkiga och enstöriga liv för dig själv!
m.ov.h Andreas
Hej hans!
Det jag blir så frustrerad över är just det att du ska inte uttala dig
om någonting som du ej vet något om. Tror du att vi skoteråkare får
dålig hälsa när vi åker skoter? Det bevisar ju helt och hållet att du
inte är insatt i det här ämnet. Jag ska säga dig att det är grymt
jobbigt att orka hålla sig kvar på en skoter när du färdas på den och
det börjar att gå undan i svängarna. Jag har själv tävlat i skidåkning i
många år, och det är ingenting mot att åka snöskoter!
Nej, på den punkten håller aldrig dina argument och jag säger till med
vänligt syfte att du ska låta bli att uttala dig om någonting som du
inte är insatt i. Det skapar bara frustration bland oss som vet en hel
del om just detta område.
m.v.h. Andreas
Det jag blir så frustrerad över är just det att du ska inte uttala dig
om någonting som du ej vet något om. Tror du att vi skoteråkare får
dålig hälsa när vi åker skoter? Det bevisar ju helt och hållet att du
inte är insatt i det här ämnet. Jag ska säga dig att det är grymt
jobbigt att orka hålla sig kvar på en skoter när du färdas på den och
det börjar att gå undan i svängarna. Jag har själv tävlat i skidåkning i
många år, och det är ingenting mot att åka snöskoter!
Nej, på den punkten håller aldrig dina argument och jag säger till med
vänligt syfte att du ska låta bli att uttala dig om någonting som du
inte är insatt i. Det skapar bara frustration bland oss som vet en hel
del om just detta område.
m.v.h. Andreas
Är Du en betalt antisnöskoter-lobbyist??
Jag råkade besöka Din hemsida och fick sin på Dina hat-artiklar om
snöskotern. Fattar Du inte att hela norrland skulle stanna vintertid
utan snöskotrar!!! Har Du någonsin åkt snöskoter själv?? Vad har Du
igentligen emot skotrar??
Hoppas Duvill svara. Ser fram emot en givande diskution!!!
M.V.H. Skoterförarna i Fors
Jag råkade besöka Din hemsida och fick sin på Dina hat-artiklar om
snöskotern. Fattar Du inte att hela norrland skulle stanna vintertid
utan snöskotrar!!! Har Du någonsin åkt snöskoter själv?? Vad har Du
igentligen emot skotrar??
Hoppas Duvill svara. Ser fram emot en givande diskution!!!
M.V.H. Skoterförarna i Fors
Hej kära skidnisse!
Jag undrar om det finns något mer irriterande än de alltid så sura skid-
och fotburna människorna som vistas på SKOTERSPÅRET. Och klagar å jämrar
sig för varje skoter som glider förbi, på det spår som skotrarna kört
upp för skotrar å inte en massa egoistiska bondlurkar som inte orkar
bege sig till närmaste skidspår, eller håller sig till vägarna. Tror ni
att vi kör upp dessa spår för er eller? Så äro inte fallet se ni! Så ta
ni erat pick å pack å håll er på eran kant!
Skoterns vän / Mr Oakflawa
Jag undrar om det finns något mer irriterande än de alltid så sura skid-
och fotburna människorna som vistas på SKOTERSPÅRET. Och klagar å jämrar
sig för varje skoter som glider förbi, på det spår som skotrarna kört
upp för skotrar å inte en massa egoistiska bondlurkar som inte orkar
bege sig till närmaste skidspår, eller håller sig till vägarna. Tror ni
att vi kör upp dessa spår för er eller? Så äro inte fallet se ni! Så ta
ni erat pick å pack å håll er på eran kant!
Skoterns vän / Mr Oakflawa
Varför snackar du skit om skoteråkare?? Jag har aldrig sett en skoteråkare
snacka skit om nördscouter som du! Du måste ju vara helt borta!!
/Skoteråkare
snacka skit om nördscouter som du! Du måste ju vara helt borta!!
/Skoteråkare
Du har inte hört av dig än, Du kanske inte vågar försvara dina
åsikter...
PS. ÄR DU ETT ÄKTA CP-DELUXE??? DS.
åsikter...
PS. ÄR DU ETT ÄKTA CP-DELUXE??? DS.
Man undrar hur en mäniska kan lägga ner så mycket energi på så lite? Om det
vore så att männen behövde skydda de sina så tror jag inte att det skulle
räcka med snöskor eller skidor heller.
Att du sedan inte upplever någon tjusning med att åka skoter är ju ditt
problem, därför behöver ju inte alla dela den agg du känner mot skotrar och
skoteråkare. Eftersom du tydligen har testat skoteråkning och inte gillade
det så ska jag inte försöka omvända dig men för jössenam låt de som vill få
åka och ha roligt
Att skidåkarna och skogsmullarna äger skogen själva är inte riktigt sant
(allemansrätt & terängkörnings lagen) Du ska nog se att vi alla får platts
// Henke, Lycklig skoterägare
vore så att männen behövde skydda de sina så tror jag inte att det skulle
räcka med snöskor eller skidor heller.
Att du sedan inte upplever någon tjusning med att åka skoter är ju ditt
problem, därför behöver ju inte alla dela den agg du känner mot skotrar och
skoteråkare. Eftersom du tydligen har testat skoteråkning och inte gillade
det så ska jag inte försöka omvända dig men för jössenam låt de som vill få
åka och ha roligt
Att skidåkarna och skogsmullarna äger skogen själva är inte riktigt sant
(allemansrätt & terängkörnings lagen) Du ska nog se att vi alla får platts
// Henke, Lycklig skoterägare
hejsan hans satt o läste din propaganda angående snöskoter
själv har jag en såndär 800cc motor med 164 hkr
endast till nöjes åkning.
det är så roligt att man knappt har tid att tanka
jag kör nog 25 tim/dygn plus att jag kör på arbetstid
men det går ju bra när man jobbar som fack ombud
ta o hyr en stuga i fjällen o hyr en skoter så kommer nog
du också bli beroende.
hälsningar från hofors.
själv har jag en såndär 800cc motor med 164 hkr
endast till nöjes åkning.
det är så roligt att man knappt har tid att tanka
jag kör nog 25 tim/dygn plus att jag kör på arbetstid
men det går ju bra när man jobbar som fack ombud
ta o hyr en stuga i fjällen o hyr en skoter så kommer nog
du också bli beroende.
hälsningar från hofors.
Tack för ditt svar men det ändrar inte min uppfattning iaf jag skall ge en
liten mera utförlig beskrivning varför lite senare, lite ont om tid just nu
(måste göra iordning skotrarna inför den stundande snön ;o)....) Skämt å
sido det kommer mera senare
God jul // Henke
liten mera utförlig beskrivning varför lite senare, lite ont om tid just nu
(måste göra iordning skotrarna inför den stundande snön ;o)....) Skämt å
sido det kommer mera senare
God jul // Henke
Du är tragisk som hoppar på en hobby som snöskoter.
Du verkar vara en som bara har dåligt och säga om
allt om du själv inte håller på med det.
Låt oss hålla på med vårat och SLUTA GRINA FÖR HELVETE!
Du verkar vara en som bara har dåligt och säga om
allt om du själv inte håller på med det.
Låt oss hålla på med vårat och SLUTA GRINA FÖR HELVETE!
Är du född i en formsvacka??
Har det någonsin ploppat upp en tanke i ditt huvud att alla bor inte i nån
storstad där man kan kliva på en buss som går varje 15:e minut. Det är nog
tvärt om vad du menar att ni storstadare inte orkar gå nåt. T.ex så är
många vägar här ofarbara sju månader om året, och om inte då skotern fanns
då kan du ju få vandra dom där fyra mil till närmsta by.
Visst finns det många som missbrukar skotern som använder skotern enbart
som nöjesåkning men finns det inte folk som använder bilar till
nöjesåkning?.
Var har du fått den befängda ide´n att alla som kör skoter har en dunk
hembränt som de slurpar i sig?
Hur gör du när du klipper gräsmattan då? Klipper du med sax eller? En
gräsklippare har lika dålig förbränning den men inte är det någon som
klagar på den.
En båtmotor sprutar ut olja direkt ut i vattnet, men det går bra det.
Dessutom får vem som helst köra en båt.
Det märks ju att du inte har kört skoter i allafall för om du har gjort det
skulle du ha slängt snöskorna för länge sedan. Om skotrarna inte funnits så
skulle ju inte ni skidåkare ha nåt spår att åka i och då hade ni fått det
tungt.
Bränn sundsvall ännu en gång!
Har det någonsin ploppat upp en tanke i ditt huvud att alla bor inte i nån
storstad där man kan kliva på en buss som går varje 15:e minut. Det är nog
tvärt om vad du menar att ni storstadare inte orkar gå nåt. T.ex så är
många vägar här ofarbara sju månader om året, och om inte då skotern fanns
då kan du ju få vandra dom där fyra mil till närmsta by.
Visst finns det många som missbrukar skotern som använder skotern enbart
som nöjesåkning men finns det inte folk som använder bilar till
nöjesåkning?.
Var har du fått den befängda ide´n att alla som kör skoter har en dunk
hembränt som de slurpar i sig?
Hur gör du när du klipper gräsmattan då? Klipper du med sax eller? En
gräsklippare har lika dålig förbränning den men inte är det någon som
klagar på den.
En båtmotor sprutar ut olja direkt ut i vattnet, men det går bra det.
Dessutom får vem som helst köra en båt.
Det märks ju att du inte har kört skoter i allafall för om du har gjort det
skulle du ha slängt snöskorna för länge sedan. Om skotrarna inte funnits så
skulle ju inte ni skidåkare ha nåt spår att åka i och då hade ni fått det
tungt.
Bränn sundsvall ännu en gång!
Hans Wikberg 2000
Stadsjakten med Klämjurvan.
Idag såg Sofia lite extra bestämd ut. Strax fick jag reda på varför. Hon meddelade att jag skulle fixa en stadsjakt med en klämjurva. Sedan delade hon ut inbjudningar till dom andra. Fria händer åt mig alltså. Jag hade på fem minuter tänkt ut hur deltagarna skulle få springa upp och ner på både Norra och Södra berget. Möjligen anade hon mina planer och jag kallades in till ett möte. Fortfarande fick jag inte se inbjudan men ledningen gjorde helt klart för mig att två berg på samma dag inte var aktuellt. Efter en hård förhandling enades dom andra om att Norra berget fick räcka.
Mitt första problem var att definiera klämjurvan. Det tog en stund att förstå jurvans natur. Bilden klarnade och då förstod jag att det finns en sådan på Norra berget. Sedan tog jag anteckningsboken och skrev en rubrik, "Platser man aldrig besökt". Cykeln rullade fram och tillbaka i stan och jag besökte och besökte.
En scoutguide över Sundsvall skulle det bli. Åtta sidor med en massa mer eller mindre bra information trycktes upp. Materialet kändes lite tunt hittills och i fantasin såg jag en rulle papper med en miljard frågor. Ett litet band med rosett höll ihop rullen. En karta över de platser som fanns i guiden kunde ju vara bra att ha så en sån svängde jag ihop och förstorade den till ett lagom otympligt format.
På morgonen återstod bara att förbereda klämjurvan. En kasse slipsar, en tändsticksask och en del andra prylar packades ner.
På torget droppade det in en massa människor som ville vara med på Stadsjakten. Nu var det min uppgift att lura i dom att våra papper var värda 50 kronor. Märkligt nog betalade dom villigt för en skum guidebok, en oläslig karta och en miljard meningslösa frågor. Henke såg nöjd ut för han hade lagt ut en del på fikat.
Precis som jag befarat stoppade alla ner guideboken i fickan och rullade ut frågerullen som bestod av 6 meter papper. Tävlingsledningen tog kassan och gick på en restaurang och tröstade sig med en rejäl måltid.
På fikakontrollen fick vi sitta med våra gigantiska fikakassar och vänta. Ingen dök upp och vi travade oroligt runt för att kunna se om någon förtvivlat letade fikapausplatsen. Småningom dök några Grovrar upp. På grund av ren och skär bekvämlighet höll dom på att missa Norra berget. Precis som Stödes kårstyrelse som tänkte ringa till Norra berget. Efter en stunds fikande kom dom på bättre tankar och gick iväg mot platsen där klämjurvans hemlighet skulle avslöjas.
Alnös seniorer hade lagt fikakontrollen sist men hade nöjt sig med att bara titta på jurvan utan att undersöka den ordentligt. Efter några små påpekanden från oss sprang dom tillbaka för att kunna vinna. Nu var det bara att packa ihop de fortfarande överfyllda fikapåsarna och återvända till torget.
Dom flesta hade alltså fastnat i en rulle med miljarders frågor. Ännu ett spår som visat sig vara för svårt. Man lär sig aldrig.
Efteråt var det dags för hajk. Två scouter hade sina ryggsäckar med sig och jag insåg att hajkdelen av stadsjakten skulle bli en rätt så ensam historia. Gruppen skingrades åt en massa olika håll. Varför ska man ha en gemensam hajk när man kan ha en alldeles egen?
När vi skulle avsluta på söndagen var det lätt för hajkledningen på tre personer att räkna in deltagarna, en från Grover och en från Njurunda. Tack David och Katarina!
Hans Wikberg 1998
En ledare i Urskogen.
Fredag 30 juli, soligt men inte så varmt.
Resan mot lägret startar vid 19-tiden från Stora torget i Sundsvall. Jag ska cykla med några seniorer från Stöde och Alnö och deras ledare Micke och Sverker.
Första dagsetappen är kort och leder till Midlandas parkering. Vi låser in cyklarna på Davids jobb och åker bil till jazzfestivalen i Häggvik. Lite crazy kanske men trevligt. Vi åker tillbaka och somnar in på en gräsplätt vid sjöflygplatsen.
Resan mot lägret startar vid 19-tiden från Stora torget i Sundsvall. Jag ska cykla med några seniorer från Stöde och Alnö och deras ledare Micke och Sverker.
Första dagsetappen är kort och leder till Midlandas parkering. Vi låser in cyklarna på Davids jobb och åker bil till jazzfestivalen i Häggvik. Lite crazy kanske men trevligt. Vi åker tillbaka och somnar in på en gräsplätt vid sjöflygplatsen.
Lördag 31 juli, soligt och varmt.
På morgonen kommer LP som ska ut och skjutsa några ungar i en minibuss. Dom ska åka i hans flygplan alltså. Vi äter lite frukost och cyklar iväg. Som tur är har campingen i Stavre nybryggt kaffe som vi kaffesugna köper lite av.
Vi cyklar väg 331 mot Viksjö i ett ojämnt tempo. Stöde-Dan rycker ibland men jag är inte rädd att han ska vinna spurtpriset i Viksjö.
I Västanå stannar vi och lagar lunch. Pasta med vitlöksost och crème fraiche gör vi på stormköken bland tyska turister och några svenska dito som sjunger något inne på logen ovanpå caféet.
En majoritet av sällskapet får gå uppför backen till stora vägen. Vad dom inte visste var att det finns en annan väg som inte lutar. Jag uppskattar ju alltid en fin uppförsbacke och sa inget om alternativa vägar.
När vi anlände till lägret höll dom på med att steka jättetjocka hamburgare i min by. Jag gick till seniorbyn och wokade lite sojaskadad mat istället.
På morgonen kommer LP som ska ut och skjutsa några ungar i en minibuss. Dom ska åka i hans flygplan alltså. Vi äter lite frukost och cyklar iväg. Som tur är har campingen i Stavre nybryggt kaffe som vi kaffesugna köper lite av.
Vi cyklar väg 331 mot Viksjö i ett ojämnt tempo. Stöde-Dan rycker ibland men jag är inte rädd att han ska vinna spurtpriset i Viksjö.
I Västanå stannar vi och lagar lunch. Pasta med vitlöksost och crème fraiche gör vi på stormköken bland tyska turister och några svenska dito som sjunger något inne på logen ovanpå caféet.
En majoritet av sällskapet får gå uppför backen till stora vägen. Vad dom inte visste var att det finns en annan väg som inte lutar. Jag uppskattar ju alltid en fin uppförsbacke och sa inget om alternativa vägar.
När vi anlände till lägret höll dom på med att steka jättetjocka hamburgare i min by. Jag gick till seniorbyn och wokade lite sojaskadad mat istället.
Söndag 1 augusti, soligt och varmt.
Pionjärerna hade ledigt idag så vi andra fick bygga matbordet själva.
Pionjärerna hade ledigt idag så vi andra fick bygga matbordet själva.
Måndag 2 augusti, soligt på fm och åskskurar på em.
Idag hade vi i byn Aspen Robinsson på förmiddan. Robinsson innebar att man skulle åka i en ganska hög linbana över Bastusjön. Som vanligt var den vajerbaserad och med ett bälte som säkerhet. Det enda jag sa var att man inte får eftersträcka vajrar men jag åkte båt över. Funderade dock lite på hur man som ledare ska förklara sig om en olycka inträffar. Jag har ju utbildning på det här och har lärt mig att det ska vara rep och sele.
Vi sköt sedan träkubbar på en plastdunk ute på sjön med en jätteslangbella. Efter det var det en tävling med träklossar som skulle flyttas för att få en så hög stapel som möjligt. Det fanns också en repbro där man kunde ramla i vattnet men bäst av allt var hjortronen.
Pionjärerna lagade uroxesoppa till lunch.
På eftermiddan gick vi Pirros woodcraftspår med en massa naturfrågor att besvara. Vi är övertygade om att vår näst sista placering berodde på åskskuren som blötte upp svarsformuläret.
Vi kom hem genomblöta eftersom vi inte hade regnkläder med oss. Farbror saft som var med hjälper ju bara mot apati. Jag var kvar ute i regnet och fixade tak över vitala delar av byn.
Pionjärerna hade även middagen som var röra från fru kanins skafferi.
Idag hade vi i byn Aspen Robinsson på förmiddan. Robinsson innebar att man skulle åka i en ganska hög linbana över Bastusjön. Som vanligt var den vajerbaserad och med ett bälte som säkerhet. Det enda jag sa var att man inte får eftersträcka vajrar men jag åkte båt över. Funderade dock lite på hur man som ledare ska förklara sig om en olycka inträffar. Jag har ju utbildning på det här och har lärt mig att det ska vara rep och sele.
Vi sköt sedan träkubbar på en plastdunk ute på sjön med en jätteslangbella. Efter det var det en tävling med träklossar som skulle flyttas för att få en så hög stapel som möjligt. Det fanns också en repbro där man kunde ramla i vattnet men bäst av allt var hjortronen.
Pionjärerna lagade uroxesoppa till lunch.
På eftermiddan gick vi Pirros woodcraftspår med en massa naturfrågor att besvara. Vi är övertygade om att vår näst sista placering berodde på åskskuren som blötte upp svarsformuläret.
Vi kom hem genomblöta eftersom vi inte hade regnkläder med oss. Farbror saft som var med hjälper ju bara mot apati. Jag var kvar ute i regnet och fixade tak över vitala delar av byn.
Pionjärerna hade även middagen som var röra från fru kanins skafferi.
Tisdag 3 augusti
Njurunda skötte maten idag så det var lite bestyr att väcka alla morgontrötta scouter. Några fick som vanligt hällas ur sovsäckarna.
Havregrynsgröt, choklad, smörgåsar och kaffe. Drogmotståndarna i vår by var alltid noga med att klanka på kaffemissbruket. Att te och choklad också innehåller droger verkade dom inte känna till. Kanske är det enklast så. Svart eller vitt, inget mitt emellan.
Vi paddlade kanot ut till hantverksön som egentligen var en halvö. Därute hjälpte Emma och Jocke till med att tillverka en näverburk och eget papper av pappersmassa.
Som vanligt var det några som trodde sig vara mästare på kanotpaddling. Som det alltid brukar vara med såna hade dom uppenbara problem att styra rakt fram.
Eftermiddan var ledig för bad och egna aktiviteter. Badstranden var ganska bra med sand längst in och hyfsat varmt vatten.
David fyllde år idag och vi sjöng på morgonsamlingen och tjejerna hade köpt presenter i lägerkiosken. Men han pallade inte för lägerlivet utan åkte hem på kvällen efter lägerbålet.
Sofia skötte lägerbålet med delar av astmakören som medhjälpare.
Njurunda skötte maten idag så det var lite bestyr att väcka alla morgontrötta scouter. Några fick som vanligt hällas ur sovsäckarna.
Havregrynsgröt, choklad, smörgåsar och kaffe. Drogmotståndarna i vår by var alltid noga med att klanka på kaffemissbruket. Att te och choklad också innehåller droger verkade dom inte känna till. Kanske är det enklast så. Svart eller vitt, inget mitt emellan.
Vi paddlade kanot ut till hantverksön som egentligen var en halvö. Därute hjälpte Emma och Jocke till med att tillverka en näverburk och eget papper av pappersmassa.
Som vanligt var det några som trodde sig vara mästare på kanotpaddling. Som det alltid brukar vara med såna hade dom uppenbara problem att styra rakt fram.
Eftermiddan var ledig för bad och egna aktiviteter. Badstranden var ganska bra med sand längst in och hyfsat varmt vatten.
David fyllde år idag och vi sjöng på morgonsamlingen och tjejerna hade köpt presenter i lägerkiosken. Men han pallade inte för lägerlivet utan åkte hem på kvällen efter lägerbålet.
Sofia skötte lägerbålet med delar av astmakören som medhjälpare.
Onsdag 4 augusti
Hantverk igen, nu skulle vi göra klart näverburkarna och papperet. Nästan alla hann färdigställa sin burk. Alla som verkligen vill alltså. Några ville inte alls. Det finns alltid några som inte vill. Allt utom att äta godis och sova då förstås.
Peter och jag grävde lägrets djupaste slaskgrop. 2,04 meter blev den till slut. Jag lovade storstilat att överträffa varje grop som blev djupare än vår.
Hantverk igen, nu skulle vi göra klart näverburkarna och papperet. Nästan alla hann färdigställa sin burk. Alla som verkligen vill alltså. Några ville inte alls. Det finns alltid några som inte vill. Allt utom att äta godis och sova då förstås.
Peter och jag grävde lägrets djupaste slaskgrop. 2,04 meter blev den till slut. Jag lovade storstilat att överträffa varje grop som blev djupare än vår.
Torsdag 5 augusti, mulet och lite trist småregnande.
Idag var det besöksdag. Vi gjorde inte så mycket under dagen. På kvällen hann vi med att både paddla kanot och bada i vattnet som nu var betydligt varmare än luften.
Idag var det besöksdag. Vi gjorde inte så mycket under dagen. På kvällen hann vi med att både paddla kanot och bada i vattnet som nu var betydligt varmare än luften.
Fredag 6 augusti, kvällen och natten var jättekalla.
Urskogspåret ledde oss upp på ett berg med jättestora tallar och annat intressant. Vi tog en specialväg nerför branten tillbaka. Jag hittade ett björnspår.
Några seniorer med Henke från Sveg i spetsen grävde en slaskgrop som var 3,30 m djup. Jag brydde mig faktiskt inte om denna utmaning idag.
Lägerbålet var jättelångt med en massa framträdanden.
Urskogspåret ledde oss upp på ett berg med jättestora tallar och annat intressant. Vi tog en specialväg nerför branten tillbaka. Jag hittade ett björnspår.
Några seniorer med Henke från Sveg i spetsen grävde en slaskgrop som var 3,30 m djup. Jag brydde mig faktiskt inte om denna utmaning idag.
Lägerbålet var jättelångt med en massa framträdanden.
Lördag 7 augusti, hyfsat väder men bara varmt i solen.
Sista dagen. Rivningen gick förvånansvärt snabbt.
Jag fick cykla ensam hem och nu gick det fort. 7 mil på två och en halv timme är ju inte mycket att bråka om. Skulle det ta råka tre och en halv timme så hinner man nog ändå hem för att tömma ryggsäcken på golvet. För vem gör egentligen så mycket mer efter en lägervecka?
Sista dagen. Rivningen gick förvånansvärt snabbt.
Jag fick cykla ensam hem och nu gick det fort. 7 mil på två och en halv timme är ju inte mycket att bråka om. Skulle det ta råka tre och en halv timme så hinner man nog ändå hem för att tömma ryggsäcken på golvet. För vem gör egentligen så mycket mer efter en lägervecka?
Hans Wikberg 1999
lördag 26 oktober 2013
KALLT SOM F`N HAJKEN
Dagen började dåligt för en tradionstyngd hajk där kylan alltid varit en viktig ingrediens. En minusgrad och solsken redan tidigt på förmiddan. Mickes gårdsplan var fylld till bristningsgränsen när alla förväntansfyllda hajkare anlänt för gemensam avfärd mot Nedansjö och startplatsen. Vi började med lite matinköp på ICA i Matfors. En matkasse per person lyckades vi skrapa ihop utan större ansträngning. Vi handlade äggnudlar, grönmögelost, broccoli och tepåsar. En riktig festhelg skulle det bli.
I Nedansjö väntade ytterligare deltagare från de västra förorterna. Hans gick igenom reglerna för bilbingon och sedan åkte den långa karavanen in i de djupa skogarna. I höjd med Lillström hördes det första men inte sista gången. -"Bingo" ekade det mellan tallarna.
Efter en stund tröttnade vi på bilarna och tog fram våra skidor och snöskor. Ett väderstreck slumpades fram, 200 grader. De som åkte skidor snubblade fram nerför den första branten till synes helt utan kontroll. När alla grävts fram var det dags för lunchpaus ute på en myr. Inget bussgarage under elden den här gången. Det frusna vattnet bildade ett perfekt underlag för en eld. Jämnt och torrt.
Med mat i magen drog vi vidare ut över kalfjället mot fjälltoppar som såg ut att vara flera mil bort i fjärran. Senare skulle det visa sig att allt i själva verket var ett enda långt kalhygge. När alla apatiska eftersläntrare samlats in hittade vi en dunge mitt på hygget som möjligen kunde erbjuda lite lä för en hajkplats.
Sofia grävde en grop där vi kunde ha eldstad och bänkar att sitta på. Micke kastade upp en stav i ett träd och alla vi andra tittade på. När gropen var klar kunde finjusteringen ta vid. Det behövdes bara tas bort några meter runt om vilket inte är så pjåkigt för en nybörjare på gropgrävning.
Sedan satte vi oss ner i snön för att komma i rätt stämning. Det tog inte lång stund förrän vi började frysa lite här och där. När alla frös åtminstone i någon kroppsdel tände vi en eld och började med matlagningen. Det var ju trots allt flera timmar sedan lunchen. Några hade inget bättre för sig än att punktbelasta de omsorgsfullt tillverkade snöbänkarna. Tyvärr åsamkades de oreparerbara skador.
Nästa dag började bra med fin skidåkning i en bister motvind. Men vi hade knappt kommit ut på den vindpinade myren förrän några bröt sig ur ledet och började leta efter ett skoterspår. När dom hittat ett så vägrade dom att lämna det på hela dan. Vi följade alltså ett skoterspår mest hela dagen förutom en liten avstickare i en ravin. De rätttrogna åkte dock vid sidan om spåret med stipulerat skyddsavstånd till den kontaminerade snöytan.
På nästa myr hittade vi en grop med fruset vatten och kunde laga lite lunch. Elden slocknade sedan av sig själv när den tinat vattnet. Ganska fiffigt.
I målet summerade vi köldskadorna och kunde besviket konstatera att inga vita fingrar eller amputeringar förekommit.
Hans Wikberg 1999
Den nya mannen växer upp...
Hur kan just jag veta vad den nya mannen är för något? Enkelt, jag har i årtionden kunnat fundera över dessa frågor utan att störas av eller själv fastna i förlegade könsrollsmönster. Priset - att inte ha någon egen familj - känns rimligt i skenet av all den klokskap det medför.
Hur många gånger har man inte funderat över manligheten? Som varandes liten och med särdeles klena biceps har jag ibland haft anledning till det. Under tonåren hade jag förmånen att i lugn och ro kunna iaktta och analysera hur mina många gånger ganska vilsna jämnåriga försökte tillkämpa sig en position på rangskalan. Jag gled fram genom tonåren utrustad med en sköld av ett genomtänkt ingenjörsförnuft. Oerhört självsäker utan att det märktes på ytan. Så fort en testosteronhanne närmade sig i akt och mening att utnyttja det fysiska övertaget aktiverades skyddet. Jag fick möjligen en och annan törn men hade samtidigt en mycket stark övertygelse om att jag var inne på rätt spår.
Nu, många år senare är jag där igen. Trycket på utsidan är starkt. Saknar man de accepterade yttre attributen till framgång och rang får man anledning att fundera över sin roll igen. Varför köper jag inte en riktig bil som andra män? Svaret är enkelt; Jag är övertygat om att det är omanligt med bilar. Bilar är för kvinnor och barn. En man har fysisk och psykisk kraft att ta sig fram för egen maskin. Genom att avstå från den resursförbrukning det är att använda motoriserade fortskaffningsmedel värnar man de svagare, de som bättre behöver bilen. Tyvärr finns det ogenomtänkta kvinnor som låter sig förföras av den bländande ytan och tror att det är ett tecken på social ställning.
Ibland ser man att män som läser dagstidningen betraktas som omanliga eller bögar som hockeymaffian uttrycker det. Är det inte så att man knappast behöver muskler utan snarare information för att hävda sig i det moderna samhället?
Föreställ dig hur männen likt dinosaurier far omkring i stora plåtlådor och utmanar andra män på duell. I brist på riktig kamp sliter man med döda plåtföremål utan annan anledning än att öka den onödiga muskelmassan. Känns det modernt?
Idag har vi upptäckt att matlagning inte sitter i kvinnans gener som man hittills trott. Den nya mannen rycker in och tar hand om matlagningen på det manligt sakliga och kraftfulla sättet. Låt dig inte luras av att han måste köpa dyra knivar och andra prylar. Det är helt i sin ordning. Han lämnar inget åt slumpen när det handlar om kvinnan och barnens välbefinnande. Han kanske till och med köper en bil åt dem.
Den nya mannen är en mjuk själ i en hård kropp.
Välkommen in i 2000-talet!
(Skrivet på 90-talet)
Hur många gånger har man inte funderat över manligheten? Som varandes liten och med särdeles klena biceps har jag ibland haft anledning till det. Under tonåren hade jag förmånen att i lugn och ro kunna iaktta och analysera hur mina många gånger ganska vilsna jämnåriga försökte tillkämpa sig en position på rangskalan. Jag gled fram genom tonåren utrustad med en sköld av ett genomtänkt ingenjörsförnuft. Oerhört självsäker utan att det märktes på ytan. Så fort en testosteronhanne närmade sig i akt och mening att utnyttja det fysiska övertaget aktiverades skyddet. Jag fick möjligen en och annan törn men hade samtidigt en mycket stark övertygelse om att jag var inne på rätt spår.
Nu, många år senare är jag där igen. Trycket på utsidan är starkt. Saknar man de accepterade yttre attributen till framgång och rang får man anledning att fundera över sin roll igen. Varför köper jag inte en riktig bil som andra män? Svaret är enkelt; Jag är övertygat om att det är omanligt med bilar. Bilar är för kvinnor och barn. En man har fysisk och psykisk kraft att ta sig fram för egen maskin. Genom att avstå från den resursförbrukning det är att använda motoriserade fortskaffningsmedel värnar man de svagare, de som bättre behöver bilen. Tyvärr finns det ogenomtänkta kvinnor som låter sig förföras av den bländande ytan och tror att det är ett tecken på social ställning.
Ibland ser man att män som läser dagstidningen betraktas som omanliga eller bögar som hockeymaffian uttrycker det. Är det inte så att man knappast behöver muskler utan snarare information för att hävda sig i det moderna samhället?
Föreställ dig hur männen likt dinosaurier far omkring i stora plåtlådor och utmanar andra män på duell. I brist på riktig kamp sliter man med döda plåtföremål utan annan anledning än att öka den onödiga muskelmassan. Känns det modernt?
Idag har vi upptäckt att matlagning inte sitter i kvinnans gener som man hittills trott. Den nya mannen rycker in och tar hand om matlagningen på det manligt sakliga och kraftfulla sättet. Låt dig inte luras av att han måste köpa dyra knivar och andra prylar. Det är helt i sin ordning. Han lämnar inget åt slumpen när det handlar om kvinnan och barnens välbefinnande. Han kanske till och med köper en bil åt dem.
Den nya mannen är en mjuk själ i en hård kropp.
Välkommen in i 2000-talet!
(Skrivet på 90-talet)
Bilen och beroendet av dess fördelar.
Allmänt om bilberoendet
Som varande liten och klen med få manliga drag förutom en järnhård tävlingsinstinkt var bilens styrkesubstitut viktigt för mig under många år. Jag har även noterat att förhållandvis fysiskt starka män tyr sig till bilens trygghetszon. Ett något märkligt faktum tycks vara att alla som har bil anser den livsnödvändig och de som inte har bil tycker man klarar sig utmärkt utan den.
Läser man politikernas stolta visioner om hur man ska öka cykeltransporterna i samhället noterar man snabbt att cykeln bara anses lämplig för transporter på upp till 5 kilometer. Promenadavstånd är upp till någon enstaka km. Jag har inte kunnat få fram de fakta som legat till grund för den bedömningen. Men makthavaren i gemen är ju inte känd för sin fantasi och fysiska aktivitet.
Genomförande
Sedan 1997 har jag inte använt min bil som jag sålde 1998. Före det körde jag några hundra mil per år. Ännu tidigare körde jag uppåt tre tusen mil per år. Det har alltså varit en nedtrappning och avvänjning. Redan i början av nittiotalet flyttade jag till en centralt belägen bostad nära arbetsplatsen. Före det hade jag 28 km enkel väg till jobbet. Experimentet började när jag helt plötsligt insåg att det var möjligt att cykla till jobbet. Och inte bara möjligt utan rent av trevligt. De sista åren cyklade jag från när snön smält bort till en bra bit in i november. På vintrarna har jag mest gått eller ibland åkt buss.
Det som tagit mest tid är att bygga upp en garderob av praktiska kläder som tål väder, vind och svett utan att tappa de för kläder nödvändiga egenskaperna. För att hinna med ett någorlunda vanligt liv blir man beroende av cykeln och att den fungerar utan krångel. Det kräver en del eftertanke eftersom cyklarna slits hårt med många mil dag efter dag. Mina cyklars ekonomi kan man läsa mer om på Cykelsidan.
När det gäller promenader blir man fort avtrubbad och tycker att man visst kan gå 2 mil för ett möte och sedan gå hem igen. Finns bara tiden så är det till och med en trevlig upplevelse. Man måste se upp med skorna och särskilt sulorna. Bra sulor tenderar att slitas ut väldig fort och varje mil blir dyr. Mina skor recenseras på Skosidan.
Slutsats
Jag har upplevt mycket få nackdelar med ett bilfritt liv. Skulle vara om man inte uppskattar muskulösa ben då. En ofrånkomlig följd av ett självtransporterande leverna. Man bör även intressera sig för finansmarknaden. Det blir ju en hel del pengar över att placera varje månad. Man kan även uppfattas som socialt avvikande i vissa kretsar. Det kan man lugnt strunta i eftersom man i sinom tid förmodligen visar sig vara en framsynt föregångare.
Hans Wikberg 1999
Vem är hans Wikberg?
Vi på redaktionen har länge undrat vem som gömmer sig bakom pseudonymen Hans Wikberg. Så vi skickade iväg en reporter med uppdraget att lösa mysteriet.
Hans Wikberg, en individualist med griller på och i hjärnan.
av Matilda Måder
När jag respektfullt närmar mig de stora men ändå inbjudande husen tänker jag på ett citat av Bruno Wintzell. Han lär en gång ha sagt: -"Vore jag med så skulle det inte vara någon match".
Efter vad jag läst på Internet ska Hans bo i någon av husen som med ett gemensamt namn kallas Norrliden. Nere på stan visste ingen vem Hans Wikberg var så jag fick ensam ge mig iväg och leta. Kungsvägen 20 var ganska lätt att hitta. På dörren står det Wikberg. Riiiing. Efter en lång stund hör jag hur någon öppnar en dörr innanför ytterdörren och strax glider dörren upp. Oj, inte hade jag väntat mig en så liten knatte men jag säger inget utan hälsar och förklarar varför jag är här. I bakgrunden hör jag hur en stereo spelar något som låter mycket psykedeliskt 70-tal. Senare får jag reda att det är Pink Floyd, Wish You were here från 1975 .
Jag hamnar snabbt i köket som verkar vara under renovering. Kanske känner han trygghet i köket. Ordningen bland knivar och grytor verkar vara oklanderlig. Han förklarar senare att han gillar att laga mat. I ett hörn har han samlat en mängd olika maskiner för att framställa kaffe. På väggen sitter en tavla med en jättevåg som sköljer över ett fyrtorn.
Kan han vara 170 kanske? Liten men vältränad på något sätt. Jag frågar om spinningmaskinen i sovrummet och han brusar genast upp och föklarar att det är en cykelsimulator. Inte för att jag ser någon skillnad men han hävdar att det är en riktig kvalitetscykel med en simulator under.
Barndomen tillbringades på Essvik som ligger nå´n mil söderut efter E4:an. Han berättar om fabriken som var en viktig lekplats. Som brukligt bland pojkar så har han tydligen varit en framstående pyroman och lyckats påkalla brandkårens intresse vid flera tillfällen. Kan det vara någon sorts stutsmarkering bland småkillar? Han berättar målande och engagerat om hur dom eldat molotov cocktails inne i fabriksruinerna. Hur killarna fostrades av riskerna med rostiga stegar högt uppe under taken och hål i golvet där nästa golv låg tiotals meter längre ner. Men ganska snart kommer han in på hur samhället svikit den generation som växte upp under framstegsåren på 70-talet.
Under tiden serverar han mig ett gott kaffe som han hinner föklara att det är gjort på någon undermaskin som brygger kaffet på mindre än den stipulerade maximimitiden. Det hela verkar lite skumt men jag låter honom hållas och antecknar snabbt allt han berättar.
Under tiden serverar han mig ett gott kaffe som han hinner föklara att det är gjort på någon undermaskin som brygger kaffet på mindre än den stipulerade maximimitiden. Det hela verkar lite skumt men jag låter honom hållas och antecknar snabbt allt han berättar.
I lilla men helt nyrenoverade badrummet finns det både tvättmaskin och torktumlare. Golvet är blått med kakel på väggarna och en liten radioapparat på badrumskåpet. P3 skrålar ur högtalarna när jag efter en stund får igång den. I badrumsskåpet ligger det en uppsjö med tandborstar och tandkräm.
Jag noterar hur han skickligt undviker vissa frågor. Integriteten är inte förhandlingsbar. Utan att egentligen ha blivit ett dugg klokare lämnar jag Kungsvägen 20 och hoppas kunna återvända någon annan gång
Jag noterar hur han skickligt undviker vissa frågor. Integriteten är inte förhandlingsbar. Utan att egentligen ha blivit ett dugg klokare lämnar jag Kungsvägen 20 och hoppas kunna återvända någon annan gång
lördag 28 september 2013
Pappa är borta.
-"Pappa är borta" säger rösten i telefonen som tillhör min mamma. I det ögonblicket tänker jag det värsta och går genom alla faserna på en gång. När jag lämnar hemmet har jag mer eller mindre accepterat att min pappa är borta, för alltid.
Jag sätter mig vid hans skrivbord och tittar lite på papperen som ligger framme. Under skrivbordsunderlägget ligger vårt avtal om båten. Det ska jag ha tänker jag och viker ihop det och stoppar det i fickan. Jag hittar snart de obehagliga papperen. Det saknas pengar, företaget går inte bra, inkassohot och bilfirman som vill ha igen bilen. Hemma hade han sagt att bilen var på service och han tog mammas bil till stan. Den var också leasad, precis som allt annat. Han lärde sig på 60- och 70-talet att det bara var att låna. Ju mer man lånade ju rikare blev man. Avdragsrätt, inflation, tjata på banken, låna mer.
Jag får en klump i magen och blir alldeles kallsvettig och darrig. Där och då blev jag immun mot lån, amortering blev min religion. Det kändes så fruktansvärt rakt in i hjärtat hur min pappa suttit där och grubblat över snaran som drogs åt. Min mamma var väl lika krävande och oförstående som vanligt.
Jag är kanske 3-4 år och vaknar hemma och är ensam. Lyset är på men ingen mamma hemma. Pappa är ute och reser som vanligt för att dra in pengar. Kalle Anka-tidningen bredvid sängen blir min tröst. Jag kan ännu idag framkalla bilden av omslaget. Kanske bestämmer jag mig där och då att jag måste lära mig läsa så snart det bara går.
En annan gång är jag lite äldre. Grannens hus börjar brinna. Min mamma har fullt upp med sin egen panik, lillebror ligger under sängen och gråter. Jag är ensam. Än idag kan jag vakna och känna lukten av brandrök med kroppen flyktberedd. I början var jag tvungen att gå runt och lukta men nu slipper jag det. Där och då insåg jag nog vikten av trygghet. Det blev mitt mantra vare sig det gällde barn eller hundvalpar, trygghet, trygghet och åter trygghet. Jag hade ingen trygghet utan fick skapa den själv efter bästa förmåga som väl inte var så bra egentligen.
Mamma och pappa dröjer kvar vid matbordet. Mamma blir onykter och börjar gnata och övergår snart till elakheter. Crescendot består av ett högljutt skällande om min pappas tillkortakommanden. Varje gång är det variationer på att han är tyst och oduglig. Jag visste ju bättre men bär fortfarande med mig skammen att vara tyst. Att inte ljudligt uttrycka känslor och tankar. Det inre livet är lite sämre, bara det som kommer ur munnen räknas. Där någonstans blir jag dömd till ensamhet.
Jag tar bilen för att leta efter min pappa. Jag känner in och finner ett mål för min resa. Det skulle senare visa att jag hade skrämmande rätt i mitt antagande om var han tagit vägen. Jag och resten av familjen snurrar runt några timmar utan resultat.
Dagen efter dyker den upp. En civil polisbil med två sammanbitna herrar i. Jag går därifrån då jag redan vet.
Inga tårar, inget alls. Sorgearbetet var klart redan i mitt kök efter telefonsamtalet.
Istället för att åka till anställningsintervjun hade han parkerat bilen i parkeringsgaraget och gått på Forum och köpt en rulle paketsnöre, klivit på tåget till grannstaden och tagit in på ett hotell. Där hade han tydligen ringt 112 för att sedan ställa till det så att städpersonalen på hotellet fick sig en lagom chock.
-"Men för fan vad patetiskt blandas" blandas med ömhet. Jag tänkte på min mamma. Hon hade säkert som vanligt bara krävt och skällt. Hur skulle hon förstå att pengarna var slut på riktigt? Att dom måste flytta från sitt nya exklusiva ekkök. Hon får sitt straff senare ska det visa sig. Själv blir jag immun mot varje tanke på självmord. Något så fruktansvärt dumt, onödigt och själviskt!
Jag sätter mig vid hans skrivbord och tittar lite på papperen som ligger framme. Under skrivbordsunderlägget ligger vårt avtal om båten. Det ska jag ha tänker jag och viker ihop det och stoppar det i fickan. Jag hittar snart de obehagliga papperen. Det saknas pengar, företaget går inte bra, inkassohot och bilfirman som vill ha igen bilen. Hemma hade han sagt att bilen var på service och han tog mammas bil till stan. Den var också leasad, precis som allt annat. Han lärde sig på 60- och 70-talet att det bara var att låna. Ju mer man lånade ju rikare blev man. Avdragsrätt, inflation, tjata på banken, låna mer.
Jag får en klump i magen och blir alldeles kallsvettig och darrig. Där och då blev jag immun mot lån, amortering blev min religion. Det kändes så fruktansvärt rakt in i hjärtat hur min pappa suttit där och grubblat över snaran som drogs åt. Min mamma var väl lika krävande och oförstående som vanligt.
Jag är kanske 3-4 år och vaknar hemma och är ensam. Lyset är på men ingen mamma hemma. Pappa är ute och reser som vanligt för att dra in pengar. Kalle Anka-tidningen bredvid sängen blir min tröst. Jag kan ännu idag framkalla bilden av omslaget. Kanske bestämmer jag mig där och då att jag måste lära mig läsa så snart det bara går.
En annan gång är jag lite äldre. Grannens hus börjar brinna. Min mamma har fullt upp med sin egen panik, lillebror ligger under sängen och gråter. Jag är ensam. Än idag kan jag vakna och känna lukten av brandrök med kroppen flyktberedd. I början var jag tvungen att gå runt och lukta men nu slipper jag det. Där och då insåg jag nog vikten av trygghet. Det blev mitt mantra vare sig det gällde barn eller hundvalpar, trygghet, trygghet och åter trygghet. Jag hade ingen trygghet utan fick skapa den själv efter bästa förmåga som väl inte var så bra egentligen.
Mamma och pappa dröjer kvar vid matbordet. Mamma blir onykter och börjar gnata och övergår snart till elakheter. Crescendot består av ett högljutt skällande om min pappas tillkortakommanden. Varje gång är det variationer på att han är tyst och oduglig. Jag visste ju bättre men bär fortfarande med mig skammen att vara tyst. Att inte ljudligt uttrycka känslor och tankar. Det inre livet är lite sämre, bara det som kommer ur munnen räknas. Där någonstans blir jag dömd till ensamhet.
Jag tar bilen för att leta efter min pappa. Jag känner in och finner ett mål för min resa. Det skulle senare visa att jag hade skrämmande rätt i mitt antagande om var han tagit vägen. Jag och resten av familjen snurrar runt några timmar utan resultat.
Dagen efter dyker den upp. En civil polisbil med två sammanbitna herrar i. Jag går därifrån då jag redan vet.
Inga tårar, inget alls. Sorgearbetet var klart redan i mitt kök efter telefonsamtalet.
Istället för att åka till anställningsintervjun hade han parkerat bilen i parkeringsgaraget och gått på Forum och köpt en rulle paketsnöre, klivit på tåget till grannstaden och tagit in på ett hotell. Där hade han tydligen ringt 112 för att sedan ställa till det så att städpersonalen på hotellet fick sig en lagom chock.
-"Men för fan vad patetiskt blandas" blandas med ömhet. Jag tänkte på min mamma. Hon hade säkert som vanligt bara krävt och skällt. Hur skulle hon förstå att pengarna var slut på riktigt? Att dom måste flytta från sitt nya exklusiva ekkök. Hon får sitt straff senare ska det visa sig. Själv blir jag immun mot varje tanke på självmord. Något så fruktansvärt dumt, onödigt och själviskt!
lördag 14 september 2013
Middag på kvarterskrogen.
Det blev en middag på kvarterskrogen idag. Veckan har varit så intensiv att jag inte ens kom mig för att fundera över vad som skulle hända när arbetsveckan var till ända. Jag gick bara helt lugnt och köpte lite biljetter till filmfestivalen. Sedan var jag hem och kollade in vilka aktieaffärer jag gjort idag. Datorn meddelade att jag köpt några stycken i ett företag som dalat på börsen hela året. Det låg en köporder värd en miljon till en kurs en krona under min. Så jag var tydligen inte ensam om att tro på det här företaget. Jag besökte en filial och kände in atmosfären igår. Fjärran från IT-kometernas löjligt överdrivna självförtroende utan snarare en självklar och välförtjänt stolthet över det arbete man utför. Saken var biff, jag investerar. Jag själv står för det panikartade och något planlösa sparandet inför ålderdomen.
Jag valde en restaurang med massor av tjejer och god mat i nämnd prioriteringsordning. Ett bord med journalistbrudar, bartendergroupies, tjejer som var ute med sina killar för andra eller tredje gången och så vidare. När ett helt överspänt par kom in så vaknade spjuvern i mig till liv. Jag såg inom mig hur det skulle gå till när jag skulle gå fram och testa deras fasader med några välriktade blickar och repliker. Jag kom till sans och insåg att det förmodligen bara var roligt så länge det stannade inne i mitt eget huvud och jag sjönk åter in i en sorts dvala. Till slut tröttnade jag och gick hemåt.
I backen nedanför mitt hus kom det en räv gående bredvid gångbanan. Vi följdes åt hemåt ungefär som när man går med en hund. Vi tittade på varandra och liksom konstaterade ett ömsesidigt förtroende. Räven stannade för att bajsa och jag stannade automatiskt som man gör, bara plastpåsen saknades. Vi skiljdes åt och jag hoppades lite i smyg att den skulle äta upp några katter. Jag har inget mot katter och deras ägare men det ska ju vara rättvist. Småfåglarna och rävarna har gemensamma intressen i det fallet. Jag står på småfåglarnas sida. Dom har det nog svårt ändå.
Jag valde en restaurang med massor av tjejer och god mat i nämnd prioriteringsordning. Ett bord med journalistbrudar, bartendergroupies, tjejer som var ute med sina killar för andra eller tredje gången och så vidare. När ett helt överspänt par kom in så vaknade spjuvern i mig till liv. Jag såg inom mig hur det skulle gå till när jag skulle gå fram och testa deras fasader med några välriktade blickar och repliker. Jag kom till sans och insåg att det förmodligen bara var roligt så länge det stannade inne i mitt eget huvud och jag sjönk åter in i en sorts dvala. Till slut tröttnade jag och gick hemåt.
I backen nedanför mitt hus kom det en räv gående bredvid gångbanan. Vi följdes åt hemåt ungefär som när man går med en hund. Vi tittade på varandra och liksom konstaterade ett ömsesidigt förtroende. Räven stannade för att bajsa och jag stannade automatiskt som man gör, bara plastpåsen saknades. Vi skiljdes åt och jag hoppades lite i smyg att den skulle äta upp några katter. Jag har inget mot katter och deras ägare men det ska ju vara rättvist. Småfåglarna och rävarna har gemensamma intressen i det fallet. Jag står på småfåglarnas sida. Dom har det nog svårt ändå.
I kylan lever man.
Så sitter jag där. Äntligen. På teatern, med fullblodskvinnan vid min sida. Vi delar en stark upplevelse. Någon där framme delar med sig. Jag vill hålla henne i handen. Jag gillar det, men gillar hon det? Förmodligen inte tänker jag och känner mig instängd. Strax därefter tar pojkvännen fram en fickplunta och smeker henne på låret. Okej, det var inte min tur idag heller. Efter en stund har jag positionerat mig igen. En ny kvinna på andra sidan bordet, en flaska vin och favoritmusiken. Vi delar åter upplevelsen. Reflexmässigt stoppar jag ner ömheten i fickan och antar en likgiltig min. Jag går fort och återigen är det läge. Nu sitter det massvis av dom runt omkring. Nu har jag blivit kall och likgiltig. Man stoppar inte ostraffat ner en massa saker i fickan. När den är full stängs man av. På rutin drar jag runt lite och vandrar sedan hem i bitande kyla. Jag gillar kyla. I kylan lever man. Ibland underbar när den smeker kinden. Ibland skriker fingrarna av smärta. Inne i värmen blir man dåsig och likgiltig. Kontrasten tänker jag, kontrasten, innan jag somnar utan att ha druckit min vattendos.
G2, Bo Kaspers och mjuka tjejer.
Varför ska det vara så svårt att hålla linjen rak? Hela tiden studsar och hoppar kompassen och blicken flackar åt olika håll i jakt på nya intryck. Varje liten myra intill stigen pockar på uppmärksamhet och drar iväg fokus åt nya håll.
Nu ska vi se vartåt det bär denna gång då. Kanske till tonåren, kanske till 90-talet, kanske någonstans där marken är grön och himlen blå. Kanske är jag för gammal för att hålla igen på flödet. Ja, så är det.
Året är nog 1998 och i så fall har Bo Kaspers orkester släppt "I Centrum" och har en spelning på Privé som 1998 heter något annat, G2 kanske. Jag gillar Bo Kaspers och jag är där, sitter väl mest på en stol och dricker en och annan öl, inga exesser, lite lagom bara.
Självförtroendet är i botten och jag är avundsjuk på alla som verkar ha så roligt. Mest avundsjuk är jag som vanligt på alla killar som omges av tjejer. Naturligtvis vet jag på ett intellektuellt plan som är min hemmaplan att dom har samma rädslor som alla andra. Inte sjutton är alla dom som är där genomtrygga och kan välja fritt vem dom ska vara. Man klamrar sig fast vid gänget där tryggheten finns.
Visst, ibland slår det mig att jag står där och är tryggheten själv men att alla dörrar är inte riktigt öppna vilket är själva skoskavet, gruskornet i min sko.
En annan gång med Bo Kaspers några år tidigare for dörren upp med en smäll och jag kan för mitt liv inte minnas varför. Men vidöppen var den. Jag var i högform och smälte samman intellekt och känsla i en skön mix som tjejerna inte kunde motstå. Jag drog igång nakenpingis i nå'n samlingslokal och en massa andra galna upptåg. Visst hade jag en särskild i åtanke. Och ja, hon bedyrade att just jag gärna fick vara i rummet när hon skulle byta om. Nästa gång frågade hon om det gick bra att hon tog en eftermiddagslur i min säng.
Bo Kaspers kliver på scenen och vi är tillbaka på G2. Framme vid scenen är det ett gäng tjejer och så jag, lite vilsen men efter några låtar blir stämningen tätare
Nu kommer det som jag skäms för även om det var underbart och satt kvar i kroppen länge. Jag tränger ihop brudarna närmare scenen som en jäkla vallhund bara för att kroppskontakt ska uppstå. Det är rumpor och bröst om vartannat och jag njuter av stämningen, musiken och sällskapet. Men varannan sekund väntar jag mig ilskna blickar och hårda ord. Nu 15 år senare är minnet grumligt. Jag kan inte riktigt säga om det uppstod scener med tjejer som skällde ut den där äckliga snubben eller om det bara var något som utspelades i mitt huvud.
I vilket fall tog musiken slut och minnet hoppar till sista dansen där DJ i mitt minne alltid spelade Irene Cara, Bonnie Tyler eller vad dom där sista dansen-låtarna var. Då gick jag missmodigt hem och skrev i dagboken för att sedan somna in och vila inför söndagens fysiska aktiviteter.
Här letar jag runt på min gamla sajt, www.wikberg.nu, efter ledtrådar vad som hände.
Jag hittade inget om detta men väl en massa andra roliga minnen.
Nu ska vi se vartåt det bär denna gång då. Kanske till tonåren, kanske till 90-talet, kanske någonstans där marken är grön och himlen blå. Kanske är jag för gammal för att hålla igen på flödet. Ja, så är det.
Året är nog 1998 och i så fall har Bo Kaspers orkester släppt "I Centrum" och har en spelning på Privé som 1998 heter något annat, G2 kanske. Jag gillar Bo Kaspers och jag är där, sitter väl mest på en stol och dricker en och annan öl, inga exesser, lite lagom bara.
Självförtroendet är i botten och jag är avundsjuk på alla som verkar ha så roligt. Mest avundsjuk är jag som vanligt på alla killar som omges av tjejer. Naturligtvis vet jag på ett intellektuellt plan som är min hemmaplan att dom har samma rädslor som alla andra. Inte sjutton är alla dom som är där genomtrygga och kan välja fritt vem dom ska vara. Man klamrar sig fast vid gänget där tryggheten finns.
Visst, ibland slår det mig att jag står där och är tryggheten själv men att alla dörrar är inte riktigt öppna vilket är själva skoskavet, gruskornet i min sko.
En annan gång med Bo Kaspers några år tidigare for dörren upp med en smäll och jag kan för mitt liv inte minnas varför. Men vidöppen var den. Jag var i högform och smälte samman intellekt och känsla i en skön mix som tjejerna inte kunde motstå. Jag drog igång nakenpingis i nå'n samlingslokal och en massa andra galna upptåg. Visst hade jag en särskild i åtanke. Och ja, hon bedyrade att just jag gärna fick vara i rummet när hon skulle byta om. Nästa gång frågade hon om det gick bra att hon tog en eftermiddagslur i min säng.
Bo Kaspers kliver på scenen och vi är tillbaka på G2. Framme vid scenen är det ett gäng tjejer och så jag, lite vilsen men efter några låtar blir stämningen tätare
Nu kommer det som jag skäms för även om det var underbart och satt kvar i kroppen länge. Jag tränger ihop brudarna närmare scenen som en jäkla vallhund bara för att kroppskontakt ska uppstå. Det är rumpor och bröst om vartannat och jag njuter av stämningen, musiken och sällskapet. Men varannan sekund väntar jag mig ilskna blickar och hårda ord. Nu 15 år senare är minnet grumligt. Jag kan inte riktigt säga om det uppstod scener med tjejer som skällde ut den där äckliga snubben eller om det bara var något som utspelades i mitt huvud.
I vilket fall tog musiken slut och minnet hoppar till sista dansen där DJ i mitt minne alltid spelade Irene Cara, Bonnie Tyler eller vad dom där sista dansen-låtarna var. Då gick jag missmodigt hem och skrev i dagboken för att sedan somna in och vila inför söndagens fysiska aktiviteter.
Här letar jag runt på min gamla sajt, www.wikberg.nu, efter ledtrådar vad som hände.
Jag hittade inget om detta men väl en massa andra roliga minnen.
lördag 27 juli 2013
Högvilt.
Redan innan middagen hade han bestämt sig. Idag gällde det. Vad gällde det? Jo, inte så mycket skulle man kunna tro. En vanlig middag. En vanlig lördag. Ett vanligt sällskap.
Men han skulle känna sällskapet lite på pulsen hade han bestämt. Några kvinnor, några män, någon annan. En lite udda figur.
Han hade ingen aning om själva tekniken. Eller finns det egentligen någon teknik? Förmodligen inte men dom sysslar med det tror ju på det så. För honom är det som pågår på ytan totalt ointressant. En massa kommunikation om oväsentligheter
Han tar på sig fula avvikande kläder, beter sig inte som förväntat och är allmänt asocial. Men det är bara en täckmantel. Under ytan jobbar analysmaskineriet på högvarv. Kartlägger de sociala hierarkierna, gissar vem som ska skiljas från vem.
Han funderar mest hela tiden på vilka bekymmer som tynger de snygga, de halvsnygga, de mindre snygga. Han är jämlikheten själv, åsidosätter ingen. Några lager ned under ytan finns de verkligt intressanta.
Där fiskar han efter de som genomskådat ytan men som ändå har förmågan att hålla sig flytande. Där pratar vi högvilt.
Önska honom lycka till, nu bär det av.
Men han skulle känna sällskapet lite på pulsen hade han bestämt. Några kvinnor, några män, någon annan. En lite udda figur.
Han hade ingen aning om själva tekniken. Eller finns det egentligen någon teknik? Förmodligen inte men dom sysslar med det tror ju på det så. För honom är det som pågår på ytan totalt ointressant. En massa kommunikation om oväsentligheter
Han tar på sig fula avvikande kläder, beter sig inte som förväntat och är allmänt asocial. Men det är bara en täckmantel. Under ytan jobbar analysmaskineriet på högvarv. Kartlägger de sociala hierarkierna, gissar vem som ska skiljas från vem.
Han funderar mest hela tiden på vilka bekymmer som tynger de snygga, de halvsnygga, de mindre snygga. Han är jämlikheten själv, åsidosätter ingen. Några lager ned under ytan finns de verkligt intressanta.
Där fiskar han efter de som genomskådat ytan men som ändå har förmågan att hålla sig flytande. Där pratar vi högvilt.
Önska honom lycka till, nu bär det av.
fredag 26 juli 2013
Jans fredag.
Jan tar en klunk av det livgivande
vattnet och tittar ut genom fönstret. Kjolen sitter snyggt,
systempåsen svingar glatt. Det är fredag.
Han sitter bakom ett lagom dammigt
fönster och begrundar livet.
Vad har han åstadkommit egentligen?
F
som i fredag, F som i förhoppningar. Det är bra att dricka vatten,
roligare att dricka det hon har i påsen. Undrar om hon skulle bli
sugen på att ta av sig kjolen när han kysser henne? Ska hon på
fest i kväll? Där kommer nästa.
Jan är en reko kille. En som gör det
han ska. Men inte är han nöjd för det. Han blir aldrig nöjd. Vad
som än åstadkommes bakom det där lagom dammiga fönstret tycks han
aldrig bli nöjd. Han rannsakar dagens insats, blek, om han får stå
för recensionen.
Chefen har alltid något bra att säga
om hans insatser men det tror ju inte han på. Chefer verkar ju inte ha
koll på läget.
Nu kollar han in magen, sin egen i
detta fallet. Visst den är väl ganska snygg? Dricker mera vatten
och glömmer magen. Usch, vad är det här. Nu måste han jobba. Hur
i hela friden överlever han egentligen? Är det bara på grund av
sin snabbhet?
På väg från jobbet dyker dom upp,
stereotyperna.
Han: Aningen över medellängd,
tatueringar, varit på gymmet av och till.
Hon: Halvsnygg, korta shorts, linne och
attityd.
Det är vad ytan säger.
Varsin klirrande påse i handen.
Slängig gångstil.
Jan noterar att det är märkligt hur
ineffektivt dom går. Han går förbi omkörningsfilen. Nu är han på
mammas gata. Han ser hur deras fötter spretar osnyggt i steget.
Förakt och avund i samma blick.
Nästa kvinna är sådär vansinnigt
halvsnygg. Jeanskjol som han älskar, bra steg, ingen systempåse.
Undrar vad hon ska göra ikväll? Hon viker av och han kommer fram
till en uppförsbacke och visar paret bakom sin excellens vad det
gäller snygga steg uppför branta backar.
Bara en till nu. Hon är smal. Alltför
smal för att vara riktigt frisk. Han känner medlidande. Varför
blir det så där egentligen?
Jan låser upp sin bil och placerar
ryggsäcken med en suck på golvet.
Nu börjar det. Han trycker ned rutan
och stänger dörren. Behöver han verkligen inte köpa något? Inte
alls, han har både mat och prylar så att han överlever helgen. Men
lite målarfärg då?
Men Jan, du var ju kvar på jobbet så
länge att färgaffärerna stängt. Varje fredag samma visa. På
jobbet bara lite för länge.
Glada, förväntansfulla och snygga
människor på väg hem. Han brukar ofta undra vad dom ska göra.
När han äntligen lyckas slita sig
från parkeringen och rulla mot hemåt dyker nästa upp. Underbar klänning, rappa steg, snygga
ben och systempåse. Han ser framför sig hur han träffar henne på
en fest och hur det pirriga uppstår.
Jan tänker på livets gåtor. Hur
någon så mesig som han kan vara så flirtig utan att vara det
minsta flirtig. Kroppens signaler tränger genom bruset. På ytan
brusar det av lite lagom dåligt självförtroende. Under ytan finns
den bergfasta självkännedomen som kämpar om uppmärksamheten.
Ingenjören vaknar till liv. Det är
något obekant ljud i bilen när han kör över vägens ojämnheter.
Analysverktygen slår på full beredskap.
Vägen rätar ut sig, landskapet ligger
öppet. Han smeker ratten lätt och styr henne mot fulländning. Han
känner bilen i hela kroppen och tänker att han borde ha blivit
rallyförare. Hjärnan registrerar bilens skavanker och kroppen
kompenserar. Jan vet hur man hanterar en växelspak.
En exakt avmätt kraftinsats petar i
den rätta växeln. Hastighetsmätaren visar rött men bilen mår
bra. Jan mår bra. Hon med jeanskjolen kanske också
skulle må bra av en hand att hålla i.
Nu lämnar vi Jan för denna gång. Han
rullar in i fredagskvällen utan förhoppningar.
fredag 28 juni 2013
Med gummibåt i Höga Kusten.
Höga kusten är inte bara hög den är djup också. Fast egentligen är det inte kusten som är hög och djup utan det är naturligtvis bergen inne på land som är höga och havet som är djupt. Det är i vilket fall inte nödvändigt att ha en extremt grundgående båt om man ska ta sig fram säkert här. Men jag vill ju gärna ha stora marginaler så idag har jag packat ner min gummibåt för att åka på en liten utflykt. Framme vid Henkes sjöbod upptäcker jag alltför snabbt att jag lämnat vissa vitala delar till båten utanför båthuset hemma i Sundsvall. Det tar några timmar att åka tillbaka och hämta de två till synes så obetydliga aluminiumskenorna. Mitt i natten startar en udda expedition med en Flipper 575 och en Zodiac 310. Havet är lugnt och jag får gasa friskt för att hänga på flippern som egentligen inte är så himla snabb men toppfarten på min båt med aktuell last är väl bara en 20 knop. Det är tidigt på morgonen och solen är snart på väg upp. Rätt snart är vi ute på öppet vatten och ser Högbondens fyr i norr. Det är inte särskilt mörkt och det är ju bra för jag har inte en tillstymmelse till lanternor på min båt.
Enligt Zodiacs online manual för hur man ska använda deras båtar får man inte sitta på gummipontonerna annat än vid mycket låg fart och i mycket lugnt vatten. Nu är det så olämpligt ordnat här i världen att det bekvämaste stället att sitta på är just pontonerna så jag sitter på pontonerna. Farten är inte låg och det är öppet hav men vad gör väl det, det lär inte vara straffbart. Vinden vrider allteftersom medurs och vågorna är inte stora men dom kommer från flera håll och den flatbottnade gummibåten går ganska hårt i sjön. Upp till Högbonden går det snabbt och navigeringen är synnerligen enkel häruppe. Det finns inga grund utan bara öar och fastland. Vi kommer ganska smärtfritt till inloppet mellan norra och södra Ulvön och landstiger vid Rödharen. Gubbarna i Ulvö kappellag har byggt små bryggor som finns lite här och där på stränderna. Min ynkliga lilla båt är bara att bära upp på stranden ungefär som en resväska fast tyngre, större och med en annan form. Nu har solen gått upp men vad gör väl det man kan sova bra ändå tänker jag och kryper ner i min sovsäck med myggnät som verkligen behövs på den här inte särskilt vindpinade stranden. Förvånansvärt vad bra man kan sova på ett liggunderlag som är 120 cm på en strand med rötter och kottar under och myggor ovanför som envist letar blodgivare natten lång.
Under dagen väller det in folk från passagerarbåtarna som tycks gå en outtröttlig skytteltrafik. Der är Ofelia med ett något udda utseende som går från Ö-vik. På soldäcket sitter dagturisterna som skjutsas ut i skärgården för att spendera pengar på glass, t-shirts och öl. Man kan sitta i skuggan under ett träd och titta på dom genom sina dyra kikare med pejlkompass. Bra att den kommer till användning. Fast att den snygga tjejen med klänningen finns i 176 grader kan väl betraktas som redundant information. Man känner sig lite privilegierad som har sin egen ägandes båt på stranden som när som helst kan susa iväg med dig till nästa ö utan att vara beroende av Kusttrafiks tidtabeller.
Men idag nöjer jag mig med en tur till den flytande gratisbaren för att inta en läskande dryck. Där är även min kompis grotthunden Derric och ser jag inte min mamma på akterdäcket? Jo kanske, hon är rätt lik. Vi får lite is att stoppa i vår kylväska som vid det här laget förmodligen kan användas som solugn. Att jag får diska av notan för våra drycker märker inte dom andra som sitter i solen obekymrade om sakernas tillstånd.
Efter att ha gått fram och åter till Ulvöhamn flera gånger med en extra tur bland vassa pinnar och ondsinta hårdbarr börjar mina fötter bli lätt slitna. Just när jag lämnade mina sandaler i sjöboden verkade det ganska förnuftigt men nu blir jag alltmer tveksam. Jag hinner inte fundera så mycket mer på det för nu ska vi gå till Marviksgrunnan och titta på gruvan som jag flera gånger tittat in i men eftersom jag aldrig haft någon lampa med mig så har det bara varit ytliga tittar. På skylten står det att den aldrig var lönsam och bytte ägare flera gånger. Eftersom jag tutat i de andra att jag läst om någon som rott flera kilometer in i gruvan så följer dom lydigt med. Vanligtvis får jag genomföra mina expeditioner helt utan stöd utifrån. Jag brukar låtsas att det blir mera sportsligt på det sättet.
Det är en promenad på några kilometer och jag trampar på en padda som låter plågat när jag sätter ner min fot rakt på det stackars oskyldiga djuret. Paddan hoppar direkt iväg i det höga och fuktiga gräset och låter inget mer så jag hoppas att den inte blev skadad.
Stigen till Marviksgrunnan är ganska trevligt och särskilt där den går som högst på öns västra sida har man en fantastisk utsikt.
Myggorna sitter och lurar i skogen och när man passerar flyger dom fram och sätter sig på baksidan av benen och nacken! Dom är så förslagna att dom utnyttjar det lä som uppstår. Det återstår bara att springa förbi deras bakhåll så de långsamma flygarna inte hänger med i svängarna. Metoden har egentligen bara två kända biverkningar. Den ena är att ömma fötter inte blir bättre av att springa bland stenar och rötter. Den andra är att man blir svettig men det är ju inget ovanligt så det får passera. Inne gruvan är vattnet på botten så isande kallt att det inte är att tänka på att gå in och vattendjupet skulle knappast räcka för en gummibåt särskilt som det ligger en massa spikförsedda plankor och annan bråte därinne. Onekligen ser det mycket inbjudande ut med flera gångar som försvinner inåt i mörkret. Nå´n glädjedödare har på en masonitskiva skrivit att gruvan är avstängd på grund av rasrisk. Säkert någon som bor på ön och vill ha allt kul för sig själv och bara sälja krims-krams och hyra ut undermåliga cyklar till turisterna. En fika i solnedgången sitter aldrig fel och här sitter vi också med en fika på en klippa högt över vattnet och ser hur den låga solen lyser upp Mjällomslandet på andra sidan havet. Att vi inte var särskilt långt in i gruvan är glömt och förlåtet nu och man kan njuta av situationen. Bensinköket trilskas lite men det är bara lite smuts i munstycket som är enkelt att ta bort.
Ute på havet kommer dom farande med fest i sikte. Ännu en lördagkväll vid hotellbryggan. Lite hembränt i ruffen med polarna. Med lite läskeblask i så rinner det lätt ner i strupen. Nu är det glömt att det gick åt gott och väl en jeepdunk med soppa för att ta sig hit ut.
I början av karriären sitter man till synes oförtröttligt i en jolle med utombordare och kör runt runt i viken där föräldrarna parkerat familjens båt. Snart har man en egen båt med minst en V8, gärna två. Flickvännerna, för det är alltid flickvänner, brukar likt en modern galjonsfigur ligga utspridda ovanpå motorluckan som lämpligt nog är försedd med liggvänlig beklädnad.
Inne på Almagränds pub är det ingen mening att ens försöka dansa lite framför scenen. Snabbt som ögat dyker hon upp, en dam med pondus som på ett ögonblick har förklarat att dans framför scenen, dylikt fjant sysslar vi inte med här inte. Nä, tillbaka till Baylinern för en grogg. Inne i ruffen sitter tjejerna och överlägger om något, gud vet vad.
När vår båtägare och hans flickvän förlovat sig och fått den första kotten byter dom bort båten mot en Volvo kombi. Efter andra barnet börjar man känna suget igen och köper en motorbåt av mer familjevänlig typ. Snart börjar tjatet om att alla andra har en jolle och motor ska det vara. Cirkeln är sluten och allt börjar om. Naturen har sin gång liksom. Livets mening brukar en del säga. Frampå nattkröken ska man köra ikapp och mer än en amerikansk DC-båt har fyllstyrts runt Ulvön. Svårt att säga om det är kulturellt betingat eller om det är något biologiskt. En gång i tiden var det tornerspel. Fast frågan är på vilket sätt en vinst i en kappkörning kan bevisa att man är mer lämpad att ta hand om sin kvinna och de barn hon föder. Under årtusendena har väl något gått snett i hanens evolution.
På söndag förmiddag åker vi över till Mjältön som är Sveriges högsta ö med Baggviken som är en fantastisk lagun där man kan köra ända in till stranden. Grottan som man skyltat till är som vanligt ingen riktigt grotta utan något helt annat. Det brukar vara så när man skyltar på stigar om grottor. Du behöver inte ens en ficklampa utan befinner dig i dagsljus, stående, bara en så´n sak, stående i hela grottan!
På Mjältöns topp kan man sitta hur länge som helst och bara blicka ut över skärgården, havet och skogarna. I norr ser du röken från Husumsfabriken och i söder ser du Vårdkasberget i Härnösand. Med råge kan du överblicka alla de öar och berg som kallas Höga kusten. Lämpligen bär man med sig en flaska vatten och en kikare.
På eftermiddagen packar vi ihop och beger oss söderut. Sjöbrisen har bearbetat vattnet hela dagen och resultatet är inte illa, den lilla plattbottnade gummibåten hoppar och studsar rätt bra i den krabba sjön. Jag kör om en del familjebåtar där besättningen förmodligen inte är helt och hållet är nöjd med situationen.
En familjebåt kännetecknas av att det finns en elak skeppare som ryter till de andra om att de inte hoppar tillräckligt långt och om knopar som inte ens duger att hänga upp diskhandduken i. I båten brukar det alltid finnas någon som vid minsta skvätt på rutorna helt säkert vet att båten sjunker vilket ögonblick som helst.
Mitt uppe i detta sjödrama kommer en båt, 3 meter lång, studsande i vågorna. Den stannar alldeles intill för att någon ska knyta fast bränsletanken. Kanske bleknar deras egen nödsituation något. Kanske har jag bidragit till familjelyckan åtminstone tills sällskapet kommer till Bönhamn där allt kan börja om.
Nu är vi i Norrfällsviken och uppbrottet känns alltför påtagligt. Vardagen trycker på. Bilarna kör överallt. Bilarna står parkerade längs vägarna. Det är något i atmosfären som är svårt att ta på men det signalerar definitivt inte avkoppling och semester.
Hemfärden i den grova sjön sliter hårt på båten och mig själv. Det får bli en rejäl översyn när jag kommer hem.
(Det var alltså bara jag och Micke som åkte gumibåt, övriga åkte om inte en familjebåt så snudd på.)
Med på resan var: Sofia, Henke, David, Micke och undertecknad.
Hans Wikberg 1997
Enligt Zodiacs online manual för hur man ska använda deras båtar får man inte sitta på gummipontonerna annat än vid mycket låg fart och i mycket lugnt vatten. Nu är det så olämpligt ordnat här i världen att det bekvämaste stället att sitta på är just pontonerna så jag sitter på pontonerna. Farten är inte låg och det är öppet hav men vad gör väl det, det lär inte vara straffbart. Vinden vrider allteftersom medurs och vågorna är inte stora men dom kommer från flera håll och den flatbottnade gummibåten går ganska hårt i sjön. Upp till Högbonden går det snabbt och navigeringen är synnerligen enkel häruppe. Det finns inga grund utan bara öar och fastland. Vi kommer ganska smärtfritt till inloppet mellan norra och södra Ulvön och landstiger vid Rödharen. Gubbarna i Ulvö kappellag har byggt små bryggor som finns lite här och där på stränderna. Min ynkliga lilla båt är bara att bära upp på stranden ungefär som en resväska fast tyngre, större och med en annan form. Nu har solen gått upp men vad gör väl det man kan sova bra ändå tänker jag och kryper ner i min sovsäck med myggnät som verkligen behövs på den här inte särskilt vindpinade stranden. Förvånansvärt vad bra man kan sova på ett liggunderlag som är 120 cm på en strand med rötter och kottar under och myggor ovanför som envist letar blodgivare natten lång.
Under dagen väller det in folk från passagerarbåtarna som tycks gå en outtröttlig skytteltrafik. Der är Ofelia med ett något udda utseende som går från Ö-vik. På soldäcket sitter dagturisterna som skjutsas ut i skärgården för att spendera pengar på glass, t-shirts och öl. Man kan sitta i skuggan under ett träd och titta på dom genom sina dyra kikare med pejlkompass. Bra att den kommer till användning. Fast att den snygga tjejen med klänningen finns i 176 grader kan väl betraktas som redundant information. Man känner sig lite privilegierad som har sin egen ägandes båt på stranden som när som helst kan susa iväg med dig till nästa ö utan att vara beroende av Kusttrafiks tidtabeller.
Men idag nöjer jag mig med en tur till den flytande gratisbaren för att inta en läskande dryck. Där är även min kompis grotthunden Derric och ser jag inte min mamma på akterdäcket? Jo kanske, hon är rätt lik. Vi får lite is att stoppa i vår kylväska som vid det här laget förmodligen kan användas som solugn. Att jag får diska av notan för våra drycker märker inte dom andra som sitter i solen obekymrade om sakernas tillstånd.
Efter att ha gått fram och åter till Ulvöhamn flera gånger med en extra tur bland vassa pinnar och ondsinta hårdbarr börjar mina fötter bli lätt slitna. Just när jag lämnade mina sandaler i sjöboden verkade det ganska förnuftigt men nu blir jag alltmer tveksam. Jag hinner inte fundera så mycket mer på det för nu ska vi gå till Marviksgrunnan och titta på gruvan som jag flera gånger tittat in i men eftersom jag aldrig haft någon lampa med mig så har det bara varit ytliga tittar. På skylten står det att den aldrig var lönsam och bytte ägare flera gånger. Eftersom jag tutat i de andra att jag läst om någon som rott flera kilometer in i gruvan så följer dom lydigt med. Vanligtvis får jag genomföra mina expeditioner helt utan stöd utifrån. Jag brukar låtsas att det blir mera sportsligt på det sättet.
Det är en promenad på några kilometer och jag trampar på en padda som låter plågat när jag sätter ner min fot rakt på det stackars oskyldiga djuret. Paddan hoppar direkt iväg i det höga och fuktiga gräset och låter inget mer så jag hoppas att den inte blev skadad.
Stigen till Marviksgrunnan är ganska trevligt och särskilt där den går som högst på öns västra sida har man en fantastisk utsikt.
Myggorna sitter och lurar i skogen och när man passerar flyger dom fram och sätter sig på baksidan av benen och nacken! Dom är så förslagna att dom utnyttjar det lä som uppstår. Det återstår bara att springa förbi deras bakhåll så de långsamma flygarna inte hänger med i svängarna. Metoden har egentligen bara två kända biverkningar. Den ena är att ömma fötter inte blir bättre av att springa bland stenar och rötter. Den andra är att man blir svettig men det är ju inget ovanligt så det får passera. Inne gruvan är vattnet på botten så isande kallt att det inte är att tänka på att gå in och vattendjupet skulle knappast räcka för en gummibåt särskilt som det ligger en massa spikförsedda plankor och annan bråte därinne. Onekligen ser det mycket inbjudande ut med flera gångar som försvinner inåt i mörkret. Nå´n glädjedödare har på en masonitskiva skrivit att gruvan är avstängd på grund av rasrisk. Säkert någon som bor på ön och vill ha allt kul för sig själv och bara sälja krims-krams och hyra ut undermåliga cyklar till turisterna. En fika i solnedgången sitter aldrig fel och här sitter vi också med en fika på en klippa högt över vattnet och ser hur den låga solen lyser upp Mjällomslandet på andra sidan havet. Att vi inte var särskilt långt in i gruvan är glömt och förlåtet nu och man kan njuta av situationen. Bensinköket trilskas lite men det är bara lite smuts i munstycket som är enkelt att ta bort.
Ute på havet kommer dom farande med fest i sikte. Ännu en lördagkväll vid hotellbryggan. Lite hembränt i ruffen med polarna. Med lite läskeblask i så rinner det lätt ner i strupen. Nu är det glömt att det gick åt gott och väl en jeepdunk med soppa för att ta sig hit ut.
I början av karriären sitter man till synes oförtröttligt i en jolle med utombordare och kör runt runt i viken där föräldrarna parkerat familjens båt. Snart har man en egen båt med minst en V8, gärna två. Flickvännerna, för det är alltid flickvänner, brukar likt en modern galjonsfigur ligga utspridda ovanpå motorluckan som lämpligt nog är försedd med liggvänlig beklädnad.
Inne på Almagränds pub är det ingen mening att ens försöka dansa lite framför scenen. Snabbt som ögat dyker hon upp, en dam med pondus som på ett ögonblick har förklarat att dans framför scenen, dylikt fjant sysslar vi inte med här inte. Nä, tillbaka till Baylinern för en grogg. Inne i ruffen sitter tjejerna och överlägger om något, gud vet vad.
När vår båtägare och hans flickvän förlovat sig och fått den första kotten byter dom bort båten mot en Volvo kombi. Efter andra barnet börjar man känna suget igen och köper en motorbåt av mer familjevänlig typ. Snart börjar tjatet om att alla andra har en jolle och motor ska det vara. Cirkeln är sluten och allt börjar om. Naturen har sin gång liksom. Livets mening brukar en del säga. Frampå nattkröken ska man köra ikapp och mer än en amerikansk DC-båt har fyllstyrts runt Ulvön. Svårt att säga om det är kulturellt betingat eller om det är något biologiskt. En gång i tiden var det tornerspel. Fast frågan är på vilket sätt en vinst i en kappkörning kan bevisa att man är mer lämpad att ta hand om sin kvinna och de barn hon föder. Under årtusendena har väl något gått snett i hanens evolution.
På söndag förmiddag åker vi över till Mjältön som är Sveriges högsta ö med Baggviken som är en fantastisk lagun där man kan köra ända in till stranden. Grottan som man skyltat till är som vanligt ingen riktigt grotta utan något helt annat. Det brukar vara så när man skyltar på stigar om grottor. Du behöver inte ens en ficklampa utan befinner dig i dagsljus, stående, bara en så´n sak, stående i hela grottan!
På Mjältöns topp kan man sitta hur länge som helst och bara blicka ut över skärgården, havet och skogarna. I norr ser du röken från Husumsfabriken och i söder ser du Vårdkasberget i Härnösand. Med råge kan du överblicka alla de öar och berg som kallas Höga kusten. Lämpligen bär man med sig en flaska vatten och en kikare.
På eftermiddagen packar vi ihop och beger oss söderut. Sjöbrisen har bearbetat vattnet hela dagen och resultatet är inte illa, den lilla plattbottnade gummibåten hoppar och studsar rätt bra i den krabba sjön. Jag kör om en del familjebåtar där besättningen förmodligen inte är helt och hållet är nöjd med situationen.
En familjebåt kännetecknas av att det finns en elak skeppare som ryter till de andra om att de inte hoppar tillräckligt långt och om knopar som inte ens duger att hänga upp diskhandduken i. I båten brukar det alltid finnas någon som vid minsta skvätt på rutorna helt säkert vet att båten sjunker vilket ögonblick som helst.
Mitt uppe i detta sjödrama kommer en båt, 3 meter lång, studsande i vågorna. Den stannar alldeles intill för att någon ska knyta fast bränsletanken. Kanske bleknar deras egen nödsituation något. Kanske har jag bidragit till familjelyckan åtminstone tills sällskapet kommer till Bönhamn där allt kan börja om.
Nu är vi i Norrfällsviken och uppbrottet känns alltför påtagligt. Vardagen trycker på. Bilarna kör överallt. Bilarna står parkerade längs vägarna. Det är något i atmosfären som är svårt att ta på men det signalerar definitivt inte avkoppling och semester.
Hemfärden i den grova sjön sliter hårt på båten och mig själv. Det får bli en rejäl översyn när jag kommer hem.
(Det var alltså bara jag och Micke som åkte gumibåt, övriga åkte om inte en familjebåt så snudd på.)
Med på resan var: Sofia, Henke, David, Micke och undertecknad.
Hans Wikberg 1997
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)